Hur många omklädningsrum?

Var på rfsl:s transtemadag för ett tag sedan. Jag ”satt av” nästan hela programmet; intergender, rättigheter, diskriminering, intersexualitet, ungdomar, transtanter… Mitt huvud snurrade (och det var inte bara den blixtrande huvudvärk som jag oturligt nog kommit med redan från början): Somligt berörde mig direkt, annat mera indirekt, men alltsammans extremt angeläget och känsloladdat. Så många människor. Så många historier och erfarenheter. Så många kön!

 

Så många kön, ja… Det är ofta nu för tiden som jag påminns om Gayle Rubins (en feministisk ikon från70-talet) utopi: ”Personligen känner jag att den feministiska rörelsen borde drömma om något mer än blott att eliminera förtrycket av kvinnor. Den måste drömma om att eliminera obligatoriska sexualiteter och könsroller. Den dröm jag finner mest övertygande är den om ett androgynt och genusfritt (men inte könlöst) samhälle i vilket ens könsliga anatomi är irrelevant för vem man är, vad man gör och med vem man älskar.”

 

Bland allt som sades under denna temadag, kunde två huvudlinjer anas: dels en med utgångspunkt från en binär könsfördelning: att vara född som x och uppleva sig som och kanske bli y. Den andra är det mera queera strävandet efter ett uppluckrande av det binära: Det är inte möjligt/önskvärt att hålla isär x och y! I stället presenterar vi olika slags blandningar av dem. Och ibland kanske, kanske rent av något som inte ens kan beskrivas i termer av x och y. Precis som jag nu efter ett par år i sådana här sammanhang börjat vänja mig vid, kunde jag gudskelov inte se någon uppenbar motsättning mellan de båda perspektiven eller att de särskilt ofta skulle komma utan inslag från varandra. Och så är det väl: Vi lever våra vardagsliv både i samverkan med och i opposition mot de föreställningar som bygger upp något slags gemensam livsvärld.

 

Men – mitt i dessa mina teoretiska funderingar – kom så en fråga upp som berör mig och mitt arbete på ett högst praktiskt plan: Hur är det med omklädningsrumsfrågan – i simhallar, på idrottsplatser, gym eller hos sjukgymnasten på vårdcentralen? Det här är en högst relevant fråga: Många transpersoner upplever i dag inte att det är möjligt att byta om i offentliga miljöer. De flesta kommentarer bekräftade detta, men det kom också upp förslag på allt från att kräva ett tredje rum till att verka för att alla skulle få välja fritt.  

 

Omklädningsrum är som bekant indelade efter tanken om två exklusiva kön. Den transperson som accepterar detta, kan eventuellt se fram mot att en dag få byta om i ”rätt” rum. Fast inte ens då är det särskilt enkelt. Perioden före och under transitationen kommer att förbli ett helvete, och som vi vet är det långt ifrån alla som kan eller vill uppnå ett slutresultat som innebär ett fullständigt passerande i naket tillstånd. För vem ska i sådana fall ett tredje rum vara till? De som befinner sig mellan de bägge andra rummen? Oavsett vilket av dem som man ”är på väg till”? Vad händer då med den gamla förklaringen till att det finns två skilda rum till en början: Det där med sexualiteten? (En enligt min mening urusel motivering, som dessutom får en att undra var alla homosexuella i så fall egentligen borde byta om)! Om man sedan tillhör dem som redan på förhand ifrågasätter uppdelningen av mänskligheten i uteslutande män och kvinnor, blir det så klart än mer komplicerat. Vi kan ju orimligen ha ett rum för varje könsuttryck! Vi borde förstås dissa omklädningsrum med skyltar på överhuvudtaget. Å andra sidan finns det folk jag hellre skulle dö än att strippa inför…

 

Jag tror att Gayle (rembember Gayle?) skulle ha velat att vi ska ha ett stort rum för alla oblygt lagda och fina små bås för dem med ett större behov av integritet. Period.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln