Man enough...

Ibland uppmanas en att uppge hur en definierar sig: När en ska svara på en enkät om Pride, när en lägger upp ett konto på Qruiser osv. Nu för tiden finns oftast tillägget ”annat”, men ändå… De där kategorierna utesluter väl inte varandra? Somliga handlar om läggning, andra om genus och åter andra om något slags politiskt ställningstagande. Varför antas en ha en huvudidentitet, och vad tror folk att den ska säga om en?

 

Under en lång tid svarade jag motvilligt ”flata” eller ”lesbisk” i sådana sammanhang. Och även om jag numera tvekar, så uppfattas jag helt säkert som en sådan av de flesta i min omgivning. Anledningen är förstås den enkla att jag är en biologisk kvinna som har sex med andra biologiska kvinnor och som lever med en annan biologisk kvinna. Varför tvekar jag då? Det handlar förstås inte bara om att bägge orden i sig är fonetiska styggelser! Ja, till att börja med så kan man undra om begreppet exklusivt ska gälla det biologiska könet. Jag upplever mig inte alls vara en kvinna genusmässigt – åtminstone inte entydigt. Detsamma kan gälla flera av dem jag har haft sex med och/eller levt med. Dessutom kan jag ibland tända på killar. (Ska vi utgå från endast en biologisk definition här också? Vilken röra!). Är jag då inte åtminstone potentiellt bisexuell i stället?  

 

När jag bläddrar i QX inser jag att jag inom kort inte behöver undra längre. Här erbjuds en enkel test: I artikeln ”31 fascinerande saker med flator” ges en utförlig lista över vad som utmärker en sådan. Det är bara att börja räkna. ”Ryggsäck”. Nä, inte alltför ofta. ”Korta naglar”. Check. ”En bild på qruiser där man borstar tänderna”. Är de inte riktigt kloka? ”Ett komplicerat förhållande till finkläder.” Check. ”Häng på jeansen”. Nej, fan så vidrigt. Osv. Slutresultat: 9 points av 31. Ska man vara lite seriös ett tag, så är det förstås så att den här artikeln inte var menad som någon checklista, utan mer en skämtsam (om än inte särskilt rolig) drift med stereotyper. Men den fick mig att tänka. Ett så klent resultat är naturligtvis ingen anledning att se sig som icke-flata. Men en högre score skulle heller inte vara någon intäkt för en ärkeflata. Min gissning är att gemene flata hamnar lite högre på rankingen än vad jag gör, men att många andra som glatt ser sig som flator får bottennoteringar. Min gissning är också att vi lite till mans – cis-personer, trans, queer, fjolla, femme, butch eller vad vi nu ser oss som - hamnar här och där på en lista som denna. Och vart vill jag nu komma med detta?

 

Jo, att vi ska ge fan i att hänga på den vidriga rigida typifieringen som råder i samhället i stort. Ni vet de där outhärdliga listorna som sätts upp på outhärdliga arbetsplatser: ”Män tar för sig – kvinnor är manhaftiga. Män har auktoritet – kvinnor käftar…” Inte blir det bättre för att de ovidkommande attributen klistras på mera queera identiteter? De skapar normer och förväntningar som vi jäklar i mig kan vara utan.

 

Hur skulle jag ha varit som född till man? Tanken svindlar, inte minst som jag aldrig kan få ett svar på frågan. Jag önskar, önskar att jag skulle ha varit en man ungefär som den till kvinna födda som jag nu är. Fjollig, fnittrig, rädd för allt möjligt, satans dåligt spatialt sinne, intresserad av ”mjukvara” som kultur och existentiella frågor, förtjust i barn… Men också rationell, prestationsinriktad, utrymmeskrävande, fysisk och allmänt småskitig och oborstad. Tyvärr inser jag att så nog inte skulle ha varit fallet. Det finns en klar fördel med att ha befunnit sig ”på andra sidan rälsen”; ett ”epistemologiskt företräde” som marxister (och senare feminister) talat om. (Ungefär: "det krävs att en är varit utsatt för att en ska kunna se orättvisorna").

 

Det tycks ibland finnas en stark drift även bland många hbt-personer att vilja ansluta sig till de gängse föreställningarna kring vad som passar sig för det maskulina och det feminina, bögar och flator, unga och gamla, höger och vänster. En god vän till mig berättade hur han ifrågasatts (primärt av gamla flatpolare!) för att han valde att behålla sitt långa hår då han bytte kön, pronomen och namn. Och hur gestaltar vi drag oftare än inte? Jo, genom ärkestereotyper; personer som vi inte skulle uppskatta irl så att säga. Ibland är det nog en avslöjande drift, men jag tycker att det alltför ofta förefaller vara blodigt allvar utan ett uns av ironi. Och hur utbrett är förresten exempelvis skägg och skyhöga klackar rent allmänt?

 

Nä. Vi kan förmodligen inte leva utan stilar och grupper, attribut och normer. Men vi skulle kunna luckra upp föreställningarna om vad som tillkommer vem och vad som förväntas höra ihop. Jag förespråkar en queer men ändock verklighetsförankrad attityd till hela skiten. Och jag hoppas att jag som man skulle kunna/kan bära klänning med större lust än i dag. Jag skulle vilja vara, som Wayne County säger, man enough to be a woman.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln