Procenträkning

Sitter här och läser i min journal från utredningen. Jag kan konstatera att teamet tycks ta mitt tillstånd på allvar. Visst är jag en könsdysforiker (hemska ord!), och visst finns det belägg för att min upplevda könsidentitet är stabil, långvarig, konsistent och allt vad de nu vill. Precis som efterfrågas för en transsexualismdiagnos. Och visst är jag sällsynt välinformerad och medveten, både på det personliga planet och när det kommer till de sociala svårigheterna – nu, och vid en eventuell könskorrigerande behandling. Precis som efterfrågas. Och visst lider jag av mitt nuvarande tillstånd; ett lidande som med sannolikhet skulle minskas av den vård som de har nyckeln till. Precis som det är tänkt.

 

Så vad är då problemet? Jo, det är förstås det där att jag inte riktigt kan köpa den där tvåkönsmodellen. I min egen upplevelse av mig själv är den väldigt frånvarande (jorå, jag är väl medveten om att någon sådan egentligen inte kan formuleras utan hänsyn till omgivningen, men jag tror absolut att vi ändå kan prata om den ändå). Jag har också mycket svårt för att acceptera att den ska behöva vara så dominant i samhället i stort, som den är i dag. Men även om jag för argumentets skull skulle gå med på att det ser ut som det gör, passar jag ändå inte riktigt in i någon av de båda könsroller som modellen erbjuder. Om sådant kan ändras på (och det tror jag absolut efter att ha sett ett stort antal transisterande f.d. genderbenders glatt slicka i sig kriterierna och attributen för det väntande könet – av pur lättnad inför att äntligen få höra till och kunna "läsas av"), så tror jag det är för sent i mitt fall. För många år. För mycket tankar. I journalen står det att jag förmodligen ligger närmare den "manliga sidan" än den "kvinnliga". Jaha, ja. Det säger jag inte emot, bara jag får behålla de där citationstecknen. Då menas förstås mitt medvetande, eftersom jag har haft att göra med psykiatrer och psykologer. När det kommer till kroppen, är det förstås i stället tvärtom. Och var det inte det där "tvärtommet" som de säger sig vilja rätta till? Hur går det här ihop, egentligen? Det kanske finns något slags gräns? Si och så mycket diskrepans, liksom, och vi släpper till... Nu är det dags för lite "matematik"!

 

Om vi laborerar med en strikt tvåkönsmodell (och det är precis vad en vård som förutsätter en exklusiv transsexualismdiagnos gör), och sätter 100 för en fullständig identifikation med endera "man" eller "kvinna", hamnar vi i följande snåriga landskap: Säg att de avsåg att jag enligt den skalan är 90 procent man. Ja men, det måste väl fortfarande vara väl inom gränsen för transsexualism i så fall? Jag menar, hur rimligt är det inte med några små avsteg från normen även för en ack så transsexuell man som trots allt uppfostrats som flicka och som länge, åtminstone delvis, uppfattats som kvinna? Men låt oss i stället säga att jag bedöms som en 75-procentsman. Inte tillräckligt, säger de då kanske? Men den diskrepans som då återstår gentemot min kropp måste ju bli mycket större än vad den förväntas bli för någon som genomgått en någorlunda lyckad könskorrigering, eller hur? Och var det inte just den och det lidande den kan förmodas ge upphov till som skulle ses som vägledande? Om vården (som representant för samhället) nu känner ett starkt behov av att tippa in individen i ett av två möjliga fack, måste den i mitt fall fråga sig vilken väg den ska gå; vad som ska bringas i samklang med vad. Att gå på kroppsspåret är kontroversiellt, dyrt och riskabelt, men har å andra sidan goda förutsättningar att lyckas. Att gå på medvetandespåret innebär att vi slipper ta fram kniven och pillerburken, men det förefaller å andra sidan vara dömt att misslyckas. Jag tror problemet kommer sig av tanken på ett sluttande plan, där vi accepterar 90-procentare, tvekar inför 75-procentare, och står helt perplexa inför 50-procentare. De där 50-50-personerna skrämmer skiten ur dem. De utgör genom sin blotta existens ett ifrågasättande av de utgångspunkter som de refererar till. Det är ju bara utifrån modellen som vi kan tala om procentmänniskor. Och när vi talar om procentmänniskor, så hotas modellen. Här finns ingen sida att tippa tydligt mot. Kvar finns endast individens egna upplevelse av sig själv och sin roll i samhället. Samtidigt vet vi att lidandet och behoven av insatser inte på något vis är mindre hos dessa än hos andra grupper av transpersoner.

 

Jag tror inte vi får någon som helst ordning på tillgång och efterfrågan i transvården förrän dess vi har gjort oss av med den exklusiva tvåkönsmodellen (därmed inte alls sagt att inte fortfarande en majoritet skulle passa inom en sådan), till förmån för en lyhörd förståelse av enskilda människor och deras situation.

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln