Till den anonyma nätmobbaren från ditt egna lilla hentroll

Häromkvällen lackade jag ur totalt efter att ha läst en lång kommentarstråd på Malou von Sivers/Efter tios facebooksida. (Jorå, hon har en officiell sida där vi kan få "diskutera" sådant som anknyter till programinslag, dela med oss av våra egna fina tankar, och ta del av vilka klädmärken som har ekiperat Malou själv inför varje sändning). Denna gång frågades läsarna, apropå ett inslag på just det temat, om de tyckte att vi ska "införa ett tredje kön". Och de gjorde de ju inte, då.

     Det är inte första gången jag tar del av denna kväljande välling av explicit transfobiska, homofobiska, rasistiska och sexistiska attacker, uppblandade med spontana reaktioner från det "verklighetens folk" som inte kan föreställa sig någon annan åsikt eller världsbild än den egna. Jag har faktiskt lättare att förstå och bemöta de förra, än de senare. Det är inget att vara stolt över, men jag känner för att personligen söka upp och kräkas på nästa Bettan från Ljungskile som, utan att motivera sig, säger att bara tanken om något annat än två kön är så sjukt och löjligt, att det bara kan komma från pk-media och en "jämställdhet som gått för långt". Eller nästa Henke Brakskit som är säker på att det bara måste vara samma jävla fjollträskare som vill bygga en moské på hans tomt.

     Det är heller inte första gången som jag svarar dem så som nedan, och det är inte första gången som det faktiskt funkar. Ja, någorlunda då. Det blir i alla fall förhållandevis tyst, och jag tänker att någonstans hos någon gick det kanske upp ett litet ljus. Kommentarsfält på nätet är inga goda plattformar för demokrati och yttrandefrihet. De utgör tummelplatser för dem vars åsikter möter alltför stort motstånd i andra sammanhang (kalla dem gärna "pk"), och ger tredje person en skev bild av debattläge och möjliga argument. Jag tror att det kan löna sig att bemöta dem ibland, inte minst just med tanke på andra som kan tänkas läsa. Och när vi bemöter dem, gör vi det lämpligen utan den aggression och kompromisslöshet som de själva visar. Det argument som enligt mig är bäst, och som enligt min erfarenhet också fungerar bäst, är vad jag brukar kalla "argumentet från kött och blod":

 

Jag säger precis som du också nej till "ett tredje kön"! Socialt och identitetsmässigt (och det är faktiskt det som vi oftast avser) finns det lika lite just tre som det skulle finnas just två. Inte heller fysiologiskt är det så alla passar inom ett av två givna alternativ, även om de allra flesta gör det. Nej, de är inte så många, de intersexuella, men de är fler än du tror. Och vad är ditt budskap till dem: "Du saknar människovärde och borde inte ha existerat"? Nej, väl..?

 

Varför motiverar sig ingen av alla ni som gastar "nej"? Att diskutera är väl det samma som att argumentera; att ge goda skäl för att man tycker på det ena eller andra viset? Kan du inte vara rakryggad nog att svara på:

 

Varför tror du att män och kvinnor skulle försvinna för den händelse vi erkände den minoritet som av något skäl inte passar i någon av kategorierna, eller om vi skulle respektera dem som vill benämnas hen (eller vad som)? Begreppen skulle finnas kvar, liksom varje fysisk man och kvinna; lite på samma sätt som att folk inte slutar ha heterosex eller föda barn bara för att vi (okej, kanske inte du då, men samhället i stort numer i alla fall) accepterar förekomsten av homosexualitet.

 

Menar du att jag och många med mig får "skylla oss själva" då vi inte kan se oss eller ses som genuina män eller kvinnor? Priset (för vad, som sagt?) skulle då vara att endera vara könlös eller tvingas in i en godtycklig könsroll (utifrån utseendet på genitalierna gissar jag) av endast den anledningen att du inte ska behöva känna dig hotad i din föreställning om "naturens ordning" och i din egen identitet. Är inte det att lägga ansvaret på fel person?

 

Många transpersoner vill se sjukdomsstämpeln försvinna. Och undra på det när man ser vad som skrivs här! Men allvarligt: Spelar det egentligen någon som helst roll vad som orsakar ett tillstånd? Om det är på grund av hormonpåverkan i livmodern, är det knappast något som någon kan styra över. Om det är på grund av miljögifter (som vissa flummajor spekulerar i), är det heller inget individen kan skyllas för. Om det handlar om tidig socialisering kan som mest omgivningen lastas. I samtliga dessa fall undrar jag vad vilken anledning en "könsstörning" skulle bemötas annorlunda än någon annan fysisk eller mental avvikelse? Om det slutligen handlar om ett aktivt val (vilket inte förefaller vara fallet vanligtvis), skulle kanske även det kunna vara något som kan respekteras i stil med andra avgörande livsval, så som religion eller politisk åskådning?

 

Låt oss för argumentets skull säga att det verkligen handlar om ett sjukdomstillstånd. Det verkar för sådana fall vara en sjukdom av den typen som inte påverkar något annat som är nödvändigt för att fungera som en människa i ett samhälle: vi är normalbegåvade; det finns inget samband med andra psykiatriska eller kroppsliga tillstånd; det smittar inte... Kom igen: Vad är problemet?

 

---

 

När jag nu ändå är igång, vill jag passa på att ta upp en grej som tycks ha gått de flesta av er förbi, nämligen att de som du skriver till och om är människor. Du vet: individer med en massa saker som påminner om dig själv – vi har arbeten eller studier (eller inte); vi har familjerelationer; vi har vänner och intressen och vi har mål här i livet. Men framför allt kan vi, precis som du (jorå) bli sårade, arga, små och maktlösa. Och du: Vi talar inte om några hypotetiska människor som vi kan välja eller välja bort. Vi finns redan. Våra föräldrar finns. Våra syskon, våra partners, våra barn och alla andra som bryr sig om oss finns också – alldeles oberoende av vad du tycker om oss.

 

Varje gång du kallar transpersoner äckliga, säger du att jag är äcklig. Varje gång du säger att min upplevelse av mitt eget kön är ett skämt, säger du att jag är ett skämt. Varje gång du kallar den som helst av allt vill benämnas "hen" för löjlig, säger du mig att du ser mig som löjlig. Mina känslor inför detta är precis de samma som du skulle hysa inför att kallas "man" eller "han" om du ser dig som kvinna, eller vice versa. Hur jag kan dra en sådan parallell? Därför att DET ÄR INTE DU som bestämmer hur vi ska kategorisera kön, min vän! Det är heller inte jag. Det bestäms av vilka människor som råkar finnas. Bara så.

 

Ska mina barn, som i dag är så stolta över att, jämte en mamma och pappa, också ha en "kia", och som älskar mig och behöver mig, få lära sig att det är något skamligt över mig och andra som inte passar i tvåkönsmallen – bara för att sådana som du råkar ha den känslan? Ska de få veta indirekt att de borde vara förvirrade? Kan det vara så att vad som skulle kunna skada eller förvirra dem mest, eller rent av endast, är sådana som du?

 

Hur kan det vara att det går ett hatiskt drev, till stora delar riktat mot person, efter att den medverkande en liten artikel i Expressen bett om att få kallas hen? Hur kan det vara att denna mobb inte bara består av högerextremister och andra generellt värdekonservativa, utan uppenbart också en hel del "folk i stugorna"? Hur i helvete kan det missas att det inte handlar om någon illasinnad samhällsomstörtare, utan om en ganska vanlig, väldigt snäll, ung människa som bara vill vara uppriktig med sin självupplevelse? Om du tycker hen har fel eller (både troligare och rimligare) är konstig och obegriplig, så kan jag förstå det. Det är lite som att det kan vara svårt att förstå hur andra kan attraheras av någon som du själv finner oattraktiv: svårt att visualisera, men liksom ändå något du får köpa.

 

Människor gör hemska saker mot varandra överallt och hela tiden. De flesta låter det mesta passera. Vi orkar inte bry oss om allt. Men väldigt många orkar bry sig väldigt mycket när det kommer till andras individuella val när det kommer till kön och sexuell läggning. Så till den milda grad att det anses motivera medvetna kränkningar och faktiska hot. Jag tycker nog det påkallar någon form av förklaring...

 

Det faktum att varje hatisk eller föraktfull kommentar gjord i anonymitetens trygga skydd på nätet faktiskt riktar sig till levande, kännande människor, är något som borde tas upp oftare och tydligare. Det spelar ingen roll om det handlar om moskéer, feminism, bögeri, hen eller vad som. Varje spottloska tar i ett ansikte, ofta i flera. För se, jag tror det är ytterst sällan som någon vill göra illa på ett personligt plan. Men jag tror att det är desto vanligare att det är en sida av det glada tyckandet "från magtrakten" som bekvämligen råkar glömmas bort.

 

/Hen

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln