Och nu då: Bli könsbluffad eller bluffa kön?

Det här inlägget är lite mer personligt än de jag vanligen skriver. Lite gränslöst och utlämnande, kan säkert en del tycka. Men då känner en inte mig. Jag är nämligen närapå fri från tabun för vad en kan prata om eller inte. Det betyder inte att jag skulle sakna integritet, bara att jag reserverar den för andra saker än kroppar och sakfrågor. Hur som helst är faktiskt även detta på sitt sätt allmängiltigt. Jag tror mig nämligen veta att det är många fler än jag - både transpersoner och andra - som brottas med de funderingar som jag ger uttryck för på slutet.

Testsvaren borde ha kommit nu. Jag har gått på testosteron i 18 veckor och är väldigt nyfiken på att få veta hur mina hormonnivåer ligger. Testot låg på fem mmol/l förra gången (riktvärdena säger att kvinnor ska ha under två och män någonstans över tio), men då hade jag endast tagit ca 10 mg/dag. Sedan des har jag succesivt höjt till 40. Vanligen administreras 50-100 under den inledande fasen av en könskorrigering, men jag vill inte gå så högt innan jag har träffat en endokrinolog, inte minst som jag tror mig ha känsliga receptorer och dessutom en genetiskt betingad ökad risk för könshormonsberoende cancerformer (jag måste påminna mig att kolla upp brösten inom en snar framtid!).

Vad har då hänt på den här tiden? Till en början har kroppen svarat bra på träning. Ökningen av muskelmassa och styrka är extra dramatisk eftersom jag a) verkligen vet hur en gör, b) har tidigare varit muskulärt välutvecklad med säkerligen lite fler cellkärnor etc., och c) kommit in i klimakteriet. Vidare har fettfördelningen förändrats. Jag har minskat rejält på insidan av låren och de små ”kärringbullarna” mellan bröst och överarm försvann på ett par veckor. Det tackar vi för. Men den gubbmage som "går i släkten" kom i stort sett lika snabbt den, och tja, lite sådan får jag stå ut med under ”bulk”, även om det förstås finns all anledning att försöka förhindra den från att breda ut sig ytterligare. Jag har också växt till rejält i genitalierna (det är väl en klitta som denna som brukar kallas ”testokuk”?), och fått en hel del förändringar i min sexualitet: mer kåt så klart; inte lika kinkig med kön eller könsuttryck (så bra!); mer bestämd, men gudskelov på ett mjukt vis; och jag kan numera inte längre komma fler än en gång. Åt gången, då. Vidare har jag fått en förbaskat fet och finnig hy - inklusive hårbotten (måste försöka få en remiss till en dermatolog!). Och så luktar jag för första gången i mitt liv – en frän, inte hundraprocentigt angenäm doft, måste jag säga. Men annars har inget ytterligare fysiskt hänt vad jag märkt. Men det är bara bra. Rösten låg redan lågt och behöver inte alls sjunka ytterligare (fast jag misstänker att den kommer att göra det ändå). Kroppsbehåring är ingen big deal för mig, och den skulle bara våga sig komma på bröst och rygg! Skägg vill jag inte ha, men det lär vara en svårfrånkomlig bieffekt som jag nog kan stå ut med och kanske också hålla borta från ansiktet. Och vem farao, oavsett kön, ser fram emot att bli flintis (vilket genetiken säger mig att jag kommer att bli ganska omgående)? Ingen lunch är fri, vänner.

Sedan har vi då det mentala. Och det är, vid sidan av att återfå min forna muskelmassa och fettfördelning, det absolut viktigaste. Jag känner mig mera hel. Jag har fått en ny kontrollerad närvaro och känner mig som en tassande mjuk naturkraft. Jag känner igen känslan från de gånger då jag har dopat mig, och jag vill aldrig mer vara utan den. Grejen är den att det inte alls känns artificiellt, utan som att det är sådan här jag är – egentligen.

Men nu reses frågan som allt mer akut: Ska jag foga mig och krypa in i en av de båda påbjudna könbeskrivningarna?
Kvinna är uteslutet; det har jag redan provat utifrån bättre fysiska förutsättningar än nu, och det gick ju inget bra alls. Återstår då möjligheten att säga att jag är en man. Med testots hjälp kommer jag att passera som en liten sådan. Och transvården har faktiskt utvecklats från att knappt kunna föreställa sig transsexuella som något annat än präktigt stereotypa i sitt önskade kön, till att kunna se dem som såväl homosexuella som inte fyllda av hat inför varje del av sin kropp, ja inte ens sina könsorgan. Om en resonerar lite så här: ”Jag är i alla fall mera man än kvinna, och ingen person är gudskelov hundraprocentigt konform med sin påbjudna könsroll; alla har egenskaper och preferenser som överlappar och ofta vissa som rent av ses som primärt tillhörande det andra könet. Om vi säger att vi inte menar mer med att någon är man eller kvinna än att de ligger tydligt närmare den ena polen än den andra, ja då kan jag väl gå med på att kallas man.” Då skulle jag utan diskussion få den vård jag anser mig rimligen ha rätt till (det vill säga lika stor rätt som någon som diagnosticeras som transsexuell). Då skulle jag slippa många knepigheter när det kommer till personnummer, toalettval mm. Sedan kan jag alltid göra som så många som jag har stött på: krypa tillbaka till en intergenderposition, där jag bejakar min bakgrund och erkänner att jag trots allt inte identifierar mig fullt ut som tillhörande ”det nya” könet.

Men det vore inte uppriktigt. Till att börja med är det här måhända vad folk borde mena med ”man” respektive ”kvinna” – men det är alls inte vad de vanligen menar. De menar förvisso inte att alla skulle efterleva någon stereotyp könsmall, men kan ändå inte se att det i ”normala fall” skulle existera någon gråzon. De ser man och kvinna som inte bara heltäckande och varandra ömsesidigt uteslutande, de ser dem också på något magiskt vis som motsatta. Trots att nästan varje egenskap är överlappande. Trots att det för de flesta egenskaper är så att skillnaderna inom respektive grupp är större än de mellan grupperna. Trots att människor generellt tenderar att likna varandra, snarare än skilja sig åt. Jag har faktiskt litet svårt att köpa den där binära synen på kön också när det gäller mänskligheten i stort. Men jag har förstås ännu svårare att köpa den för egen del. Tanken på att jag skulle ses som en entydig man är inte lika absurd som det faktum att jag ofta setts som en entydig kvinna. Men nästan: den är fortfarande inte korrekt. Det handlar inte om att jag inte skulle kunna gå på herrtoaletten. Det gör jag redan ibland, och det är inte mindre märkligt än om jag går på damtoaletten. Samma sak med han och hon, namn, personnummer etc. Det handlar om att inte heller det känns särskilt bra eller sant. Om det här är biologiskt betingat eller en produkt av socialisering är faktiskt litet skit samma: det utgör i dag en tämligen solid del av min personlighet som sannolikt inte kan omförhandlas.

Om jag tvingas välja ett kön, ja då får det bli mannens. Det är ett beslut som jag fattade när jag tog min första dos testo. Men måste vi alla i dag verkligen välja på det viset? Det växer snabbt fram en möjlighet att trots allt leva i gråzonen, åtminstone för den som uppehåller sig i mera tillåtande miljöer. ”Hen” känns som bara en början. Kanske kan jag bosätta mig där, fast från den punkt som trots allt ligger mig närmast? Det bor redan ett antal ”transsexuella män” där. De har kommit dit genom att förtiga och ljuga för vården, och ibland kanske också för sig själva. Det är begripligt, och jag fördömer ingen. Men det passar inte mig. Är det priset, vet jag faktiskt inte hur jag ska göra. Är jag redo att förneka mig själv innan tuppen gal igen, eller är vården redo att se det uppenbara behovet av behandling också för den som inte riktigt kan placera sig själv i tvåkönsnormen? Är den uppmjukning och utvidgning av begreppet och diagnosen ”transsexuell” som många efterfrågar på väg, alternativt kommer man att släppa den viseledande föreställningen om ett rätlinjigt samband mellan den snäva diagnosen och vårdbehovet? Jag hoppas att det i så fall kommer att ske inom kort – för jag är inte ung och har inte tid att vänta länge. Helt säkert är ändå att samhället inte är redo att släppa fixeringen vid det juridiska könet på länge, länge. Men är det redo att ge mig ett personnummer som inte helt stämmer med hur jag upplever mig, eftersom det ändå skulle vara tydligt bättre än det som det gav mig en gång för länge sedan, efter att bara ha kastat en snabbt titt mellan mina ben? Svaret på det, är också svaret på vad jag ser som nästa stora köns- och sexualpolitiskapolitiska fråga.

____

PS. Den som till äventyrs vill höra mig utveckla resonemang som dessa (om vad som konstituerar kön och hur det förhåller sig till kropp etc.), och råkar befinna sig i Göteborg på lördag, är välkommen hit. DS.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln