Den varma lesbiska famnen

Välkommen in i hallongrottan och låt dig omslutas av den unika lesbiska stämningen! I dag måste du inte längre vara född som kvinna eller ens fullt ut definiera dig som en sådan för att få räkna dig till dit. Det liksom räcker med att du känner att du är lesbisk för att få vara en del av lesbiskheten. Men vad är det då som du ska känna? Hur ska det kännas? Vad ska du vilja ha? Något måste det väl ändå vara, även om det kan vara svårt att sätta fingret på utan att bli alldeles förbaskat eterisk och flummig? Jag har nu ett tag försökt klura ut vad, men än så länge gått bet. För jag vill gärna veta: Är jag lesbisk, och i så fall på vilken grund? Eller brister jag måhända i den rätta tron?

Under det senaste halvåret har Stockholm förlorat en handfull klubbar och andra ”vattenhål” som utropat sig som queera eller mixade (avseende publikens läggning och kön). I deras ställe har ett ungefärligen lika stort antal flatklubbar växt fram. Det kan vara en tillfällighet, men något säger mig att det är en trend. Ordet ”lesbisk”, alternativt ”flata”, syns allt oftare i rubriken på diverse event vid Prider och likande, efter att ett tag varit, ja var? Assimilerat inom ett bredare queerbegrepp? Ett par av de här nya klubbarna är uttryckligen separatistiska. Det ska vad jag uppfattar förstås som att endast lesbiska är välkomna. Men som sagt: var går i dag den gränsen?

Det var så mycket enklare förr, då en flata var en flata var en flata, det vill säga någon född med en fitta som hon uppskattat och behållit och som åtrår andra personer med fittor som de fötts med, uppskattat och behållit. Den gränsen var ju inte så svår att dra (annat än i enstaka fall, som med intersexuella – men vem har ändå någonsin brytt sig om dem i en h-, hb-, eller hbt-värld?). Men, men, men: en sådan uppdelning förutsätter tyvärr en strikt biologistisk syn, som väldigt många av oss upplever som klart ofräsch i dag. Inte var det roligt inte, att den exempelvis ledde till att transkvinnor (alldeles oavsett hur starkt kvinnligt identifierade eller hur könskorrigerade de var) sågs per definition som uteslutna ur gemenskapen. Att personer som förvisso fötts med en fitta som de i någon mån uppskattade och ville behålla och som hade sin åtrå riktad åt ”rätt håll” men som inte till fullo såg sig som kvinnor också ifrågasattes inom miljön, är kanske inte lika stötande. Så var ju inte intergender knappt påtänkt heller. Men riktigt så vill vi inte längre ha det. Därför annonseras numer många flatevent som öppna för transpersoner och ”flathags”, men ändock ofta med ett krav om att den som närvarar ska se sig som flata (om ock än bara för en kväll, så som på tjejfesten under Malmöfestivalen nyligen), alternativt och å det minsta villiga att vara en del av ”den lesbiska stämningen”.

Men vi har inte kommit ett spår närmare i vad den skulle bestå mera exakt. Så nu undrar jag uppriktigt: Skulle någon av alla ni vänner och bekanta som besökt något av dessa event, deklarerat att ni stöder återtagandet av den ”lesbiska makten” osv., kunna förklara för mig? Jag är med på det där med självdefinierandet. Men som VAD? Kom igen nu: det är väl ingen som råkar vara rädd att stöta sig med communitiet?

Men vänta lite! Det finns betydelser av det här som alls inte är lika problematiska. Kanske kan vi kalla dem ”politiska i ett rättvise- och maktperspektiv”, till skillnad från ”identitetspolitiska”: Om vi tar och sätter en tillfällig parentes kring det där med vad som egentligen kan menas med att vara kvinna, ja rent av för argumentets skull kryper in i den biologiska förståelsen av kön som vi egentligen vet inte riktigt håller sträck, så kan vi konstatera att det finns fog för att lesbiska ska få slippa ickelesbiska ibland, och att kräva en plats i det offentliga rummet (läs ta makt). För vi vet att kvinnor – de som föds som kvinnor, uppfattar sig som kvinnor, ses som kvinnor (välj själv med lite olika utfall till följd!) har en underordnad position i samhället, och vi vet att kvinnors sexualitet fortfarande är sjukt osynliggjord och förminskad, annat än som en pendang till mannens dito. Viola: kvinnor som vill älska och ha sex med kvinnor har dubbel anledning att knyta näven och kräva utrymme! Men då har vi som sagt gjort det lite enkelt för oss. Och det måste vi ibland; just därför att det finns sådana här vulgära förståelser av ”kvinna” och av ”älska” och att samhället i mycket har rättat sig efter dem.

I morse publicerade DN en bra artikel om lesbiskhet, signerad Lawen Mohtadi. Den är bra, därför att den uppehåller sig just och endast i den där makt- och rättvisesfären. Lawen pekar på något som kan tyckas självklart, men som ändå sällan uttalas: så klart är det lesbiskas oförmåga och/eller ovilja att bekräfta män i deras sexualitet som ligger bakom det fortfarande kompakta föraktet (eller hatet rent av) mot dem som vi kan se. Och så klart får detta till följd att många lesbiska, i en upplevelse av att behöva det för att alls fungera och lyckas i samhället, väljer att kompensera kraftigt för detta. Naturligtvis på villkor som har dikterats av ”den manliga blicken”. Lawen beskriver det här mycket väl. Men när hon sedan konstaterar att det finns en intern kultur där lesbiska i stället väljer att bekräfta andra kvinnor går hon inte vidare i sin analys. Det är (medvetet eller ej) klokt, för en sådan analys kommer ofrånkomligen att avslöja bräckligheten hos den biologistiska könsuppfattningen som alltsammans bygger på. För att försöka förenkla något som jag gärna utvecklar en annan gång: Å ena sidan är en lesbisk stolthet oerhört dyrköpt, inte minst för en äldre generation och för de som har vuxit upp i en mindre tillåtande miljö. Det har kostat på att forma en positiv självbild av en fittperson som vill ha andra fittpersoner och ändå ta sig fram i samhället. Å andra sidan: Hur bra är egentligen L-word som teve-serie sett? Hade du lyssnat på Indigo Girls om du inte hade varit flata – du som inte har hört en enda annan paisley undergroundgrupp? Vad är det som gör damfotboll så spännande bland alla sporter? Det är cool med mig. Men det är inga tomma frågor heller. För att dra det till sin spets: Hur förhåller sig det här till frågan om huruvida jag är välkommen på din klubb? Och om jag kommer in, har jag då något där ”att göra” så att säga, annat än att insupa den där kulturen som jag inte riktigt förstår vari den består?

Vi må aldrig blanda ihop de bägge förståelserna, den identitetspolitiska och den maktpolitiska. I mina ögon har den förening eller klubb som creddar på den identitetspolitiska förståelsen, men gallrar i dörren utifrån den maktpolitiska, gjort just det misstaget. Så kommer jag att tänka ända till dess jag får en bättre förklaring. Hellre än att fortsätta vara ”bråkig” på min egen bakgata, hoppas jag på uppriktigt på en sådan.

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln