Fit for fat

”Moahahahahah! 68 kilo på 163? Och du skulle vara vältränad? Vilket jävla skämt!”, skrev killen som ville vara taskig efter att jag på kontaktforumet förklarat att jag inte var intresserad - inte bara inte av honom, utan inte av hans sort alls (jag förmodar efter att ha förstått mig som kvinna då). Han kunde bara inte föreställa sig att hela den vikten i princip skulle kunna vara i stort sett fettfri; framför allt kunde han inte tänka sig att någon med ett antal kilon fett skulle kunna vara vältränad.

”Men du är ju i fin form överlag”, sa jag till den unge mannen på gymmet som gnällde på lite för mycket underhudsfett på lite fel ställen. Icke då, han var ganska så ur form, menade han. ”Tja, det beror väl på vad du jämför med? Elitidrottare eller tävlingsbyggare, visst. Men som en vanlig kille är du ju mycket starkare än de flesta, och förresten med bra kondis, rörlighet och allt det också. Och inga skador längre sedan det där i ryggen gått över.”  Men nej, han kunde inte bara se att någon med lite hull på magen kunde sägas vara i god form, alldeles oavsett fysisk prestanda. Vi tyckte alltså båda att den andra använde orden fel.

När sjuttioelfte människan på träningsforumet - som för övrigt ska vara lite pk sådär som i att man exempelvis varnar i förväg om man ska tala om viktnedgång, inte antar att alla äter kött, inte antar att alla har eller vill ha en viss typ av kropp osv., la ut en bild på vad en kan kalla en typiskt lite tränad men normalviktig person för att tala om att nu skulle hen deffa... Ja, då kände jag att jag ville fråga varför. Var det för hälsans skull, eller något rent estetiskt? Jag gjorde det så försynt och icke ifrågasättande jag kunde, och hade turen att tala till någon som inte tog illa upp, utan tvärtom tog frågan seriöst. Han stack inte under stol med att det främst var för att se ut som han ville och för att titta närmare på sina muskler, kanske skulle han gå upp lite igen senare. Men han kunde inte förstå vad jag menade med att det kunde skilja sig från vad som främjade hälsa. Ju mindre underhudsfett, desto mer hälsosam. Väl?


Jag ser det här som ett stort problem. Ett fett sådant, om skämtet tillåts. Varför? Jag tycker visst att folk ska få vara lite fåfänga. Jag tror det är svårt att komma undan att det finns utseendemässiga ideal, eller ens att dessa speglar kön, klass med mera (jag tror iofs det kan bli bättre attitydmässigt och friare, men det är en annan sak). Inte heller tror jag det är farligt att vara smal i sig inom rimliga gränser. Och om en av något skäl ska banta lite, är det sätt som kraftsportare avvänder sig av ofta betydligt mer effektivt och säkert än alternativa tokdieter. Så varför, som sagt? Jo, det är den starka kopplingen till hälsa som jag ser som ett problem. För den är för allt vad det verkar falsk och ibland rent av omvänd när det kommer till de där sista procenten från bara ”normalviktig” till en fitnesskropp med papperstunn hud ovanpå spelande muskler. Det är en sak att vilja ha en sådan kropp av estetiska skäl (din grej, din risk), och en helt annan att tro att det är något som i sig gör en sundare och friskare. Men det är precis vad träningsbranschen vill få folka att tro! Inte bara har rollmodellerna i reklam och litteratur överlag extremt lite underhudsfett – ofta nog har de också inför fotograferingen själva deffat ner sig från ett annars mera sunt läge, inte sällan på direkt hälsovådlig väg.   

Vi som ägnade oss åt kroppssport (kroppsbyggning och likande grenar) då den på 80- och 90-talen på allvar började ta steget ut från skumma källarlokaler, vi står rätt frågande nu. Ja, de av oss som har någon fortsatt koll på träningsvärlden då, och som inte oreflekterat rullat med i utvecklingen av ideal och värderingar. För vad vi gjorde då, såg både vi och andra som ett slags elitidrott. Och sådan är inte primärt ägnad åt hälsa, även om en ofta får lite sådana effekter på köpet. Och som all annan elitidrott var den en typ av balansgång, där en gör vad en kan för att optimera resultaten och samtidigt minimera riskerna. Så försiktigt som möjligt (inte bara att vara allmänt frisk, utan också att orka träna och behålla musklerna!) drogs underhudsfettet ner inför tävling, och då den var över gällde det att sakta gå upp igen till ett lite sundare läge, där både vardag och träning fungerar bättre. Klart det var lite häftigt att vara i tävlingsform, och klart att det finns ett slags estetik även i det. Men jag tror de flesta av oss tyckte bättre om sig själva lite rundare och starkare och mindre ”freakig”.  Nej, den där trenden av att bulka upp sig rejält var inget bra, men alterntivet kan inte vara askes och ett liv på torsk och pulver - hur sunt är egentligen det? Undra på att vi är lite förvånade nu, när vad som var en kort period av tävlingsform för oss har blivit till ett ideal som kablas ut också till motionärer och folk som faktiskt tränar mest för sin hälsa – packeterat som hälsa! Och om en inte uttryckligen kallar det för just ”hälsa”, så får vi indirekt veta att det är vad det handlar om genom ord som tidigare betytt ungefär det samma: ”vältränad” och ”i form” (”in shape”), eller ”må bra”(”wellness”).

Och då tog jag mig äntligen tillbaka till där jag började: vi har ändrat språket på ett vis som gör att vi säljer något med vad som inte alls måste vara det. Ja, faktiskt: den som blint följer påbud från vissa ”träningsexperter”, kosttillskottsföretag och hälsocoacher får med det garanterat mer av hälsorisker än hälsa. Hälsa... Vi talar om en produkt som nästan alla hett vill ha och det för rimliga skäl, men där väldigt få vet närmare hur de ska få det, också det av rimliga skäl. Fatta vilken marknad!
 
Och det är det här jag tycker ni egentligen ska skjuta in er på, alla kroppspositiva, fettaktivister och andra vägrare av hälsohets: hälsa sitter inte i procenten underhudsfett så länge vi rör oss inom en rimlig ram och aldrig någonsin endast där. Och den fås heller inte med någon viss, gärna gräslig mängd av någon viss, gärna extremt plågsam sorts träning. Det är långt mer komplext än så. Men låt folk vara – precis som de ska låta er vara! Ideal och normer kommer och går, liksom motideal och motnormer. Men oavsett vilken riktning de har, ska vi påtala när de blir tvingande och moraliserande eller rent av regelrätt ”skammande”. Och vi ska sätta ner foten rejält då de bygger sitt varumärke på falska löften (eller om en nu ser dem som hot).  
 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln