.

Kians "egentligen" är bloggen om träning och hälsa

Under denna rubrik kommer jag att publicera en rad blogginlägg om allt möjligt kring träning och hälsa. Med tiden, och med lite hjälp från mina medarbetare och er, hoppas jag kunna täcka så många relevanta och intressanta områden och frågor jag bara kan. Gym och styrketräning kommer ändå att dominera (i varje fall mina egna inlägg), eftersom det är det jag kan bäst.

 

Jag har valt att kalla inläggen för mina ”egentligen”, eftersom det är ett ord som återkommer gång på gång i texterna. Det markerar dels att jag vill ifrågasätta många vanliga föreställningar, och dels att det ofta handlar om ett högst personligt tyckande. Det finns inga slutgiltiga sanningar i sådant här, och det finns ofta flera bra svar på samma fråga!

 

Kommentera gärna. Jag ser fram emot tillägg, protester, medhåll och givande debatter.

 

PS. Kolla gärna också på bloggen kring mera hbtq-relaterade frågor under fliken ”TransForm trans”! DS

 

2012

Det händer förstås, men det är väldigt sällan som någon önskar bli av med sin befintliga muskelmassa. I stort sett all bantning handlar med andra ord om att försöka reducera kroppsfettet. Att banta och att "deffa" är i princip samma sak.

 

Därför bör du ha i minnet att vad träningsblaskan, gymmet, pt:n, fitnessbloggaren eller Aftonbladet(!) egentligen säger när de går på om "burners" eller om att du ska "bränna fett" eller "träna fettförbrännande" är:

 

BANTA!!!

 

Vi tycker, nota bene, inte att det är fel i sig att banta. Är det bara motiverat, och görs på ett sunt och sansat vis (här finns det naturligtvis inga självklara eller allmängiltiga gränser, men jag tror ni är med på ungefär vad jag far efter?) kan det vara okej, bra, eller rent av nödvändigt. Men ni ska ha jäkligt klart för er att samma skit som grasserar inom bantningsbranschen, återfinns även inom fettbrännarkulten i träningsvärlden. Typ:

 

* Det befängda påbudet om att detta är något som angår precis alla.

 

* Starka kroppsnormer som oftare än inte är sexistiska, homo-, trans-, crip- och   fanvetevadfoba.

 

* Marknadsföring genom förtäckta eller öppna löften om lycka och framgång (socialt, i yrkesliv och kärleksliv).

 

* Sjukt stora ekonomiska intressen (vilket som bekant kan motivera lite vad som).  Exempelvis:

 

* Rent hälsovådliga mål och metoder.

 

* Gott om mumbo jumbo och folk som inte vet vad de pratar om.

 

* Oheliga allianser med andra lycksökarbranscher.

 

Träna mer än gärna. Ät bra och gott. Och banta för all del om det känns befogat. Men gå inte på några bluffar! Håll tungan rätt i mun och ögonen vidöppna!

 

Visa hela inlägget »

Sedan ett par år tillbaka har jag sett en tydlig trend i gymvärlden. Ja, ja, det dräller av trender där, men nu tänker jag på just den här ganska genomgående, nämligen att alla ska köra skiten ur sig" i alla lägen. På superintensiva pass rusar vi i flock från övning till övning i ett rasande tempo, alltmedan laktatet sprutar ur öronen. Personliga tränare tävlar om vem som kan få kunderna att krypa ut till omklädningsrummet. (Som den "kollega" på posha gymmet som helt klart gjorde sitt bästa för att ta livet av en av våra mest folkkära artister. Som tur var misslyckades han...) Nyligen råkade jag titta på den där katastrofen till teveprogram kallad "Du är vad du äter". Och jorå, även där körs det stenhårt. I det aktuella avsnittet fick vi det tvivelaktiga nöjet att se en stackars människa i bedrövlig form (rejält överviktig av den typ som kommer av inaktivitet och sockermissbruk, undernärd, rökare, problem med stress, överintag av mediciner) plågas med "army fitness" och gymträning. Fullt skaft från första början. Föga förvånande sprang hon ganska omgående svimfärdig ut för att kräkas. Det finns de som tycker sådant är bra teve. Men det är samma människor som finner nöje i att se små barn trilla ner från gungor och hundar fasta i studsmattor. Själv kände jag mest för att göra henne sällskap för att gå lägga en spya.

 

För egentligen är det så klart så att hårdare inte alls alltid är bättre. För den som är i dålig form kan det vara direkt farligt. För oss andra, är det likt förbaskat inte den självklara vägen att lyckas. Men om inte högsta växeln ska vara i jämt, hur hårt ska en då pressa sig? I vanlig ordning går det inte att svara kort och entydigt på så allmänna frågor, men jag ska göra ett försök att presentera de övergripande linjerna som en kan tänka utefter.

 

Vilka är nackdelarna? Till att börja med är det få av oss som uppskattar obehag. Alla som har tränat en del, vet att upplevelsen av trötthet kan vara väldigt olika. När en är vältränad och rustad för det, och kan det rent av vara skönt på något perverst vis. När en är nybörjare eller ur form, är det inte alls lika angenämt. Och där kommer den psykologiska biten in: Hur stor är chansen att du fortsätter med något som är regelrätt otrevligt? Det hänger visserligen på hur motiverad du är, men: Nä! Sedan har vi skaderisken, som smyger sig på från flera håll: Om din styrka utvecklas alltför snabbt och ledband och annan stödjevävnad får svårt att hänga med; Om du gör svåra, sammansatta och instabila övningar som du inte är van vid, samtidigt som du är helt förbi av trötthet (läs "tuff cross fit för nybörjare"); Om du är i riktigt dåligt skick, med högt blodtryck och svagt hjärta och ändå går för att "ge järnet"... Pang! Men säg att du är i fin form och har turen att din kropp håller; Det är fortfarande inte så att du alltid ska ge allt! Det råder inte något rätlinjigt samband mellan hur hårt du kör och vilka resultat du får. Det måste i första hand finnas en god balans mellan träning och återhämtning, och för att nå dit krävs även att träningen ibland är lättare, ibland tyngre. Kör du max hela tiden kommer kroppen att säga ifrån, och resultaten att gå baklänges. Och faktiskt är det även så att de lättare passen eller övningarna i sig kan bidra till bästa resultat på litet längre sikt. Som för så mycket annat, finns det all anledning för motionärer att titta på idrottseliten; där motivation, resurser och kunnande är som störst. Den vanliga invändningen "Jag behöver inte bry mig, eftersom mina mål är så blygsamma", är bara korkad. Om någon borde bry sig om att få ut maximal effekt under säkra förhållanden, så är det den som tränar mindre!

 

Fördelarna då? Nu är det hög tid att se till att jag inte blir missförstådd här: Träning ska inte vara något fjollande, om en vill se resultat! Om du har mål som överstiger att bara bibehålla en skaplig form eller att vara allmänt aktiv, ja, då måste du ta i ordentligt ibland, vare sig det handlar om kondition eller styrka. Om träningen ska vara progressiv, måste vi emellanåt driva upp våra system till max och slå personliga rekord; rekrytera så många muskelfibrer vi bara kan eller ligga på så hög puls som vi bara klarar. Och då krävs det disciplin, både i stunden och över tid. Men när du väl är på den nivån, tja, då brukar drivet komma av sig självt. Och då – simsalabim – är obehaget mera "behagligt" och kontrollerbart. Fint va? Sedan har vi åter den psykologiska biten. Jag tror stenhårt på att det gör oss gott, och bäddar för kommande stordåd, när vi lyckas övervinna motstånd och obehag. Det är inget som helst fel på att maxa ur alltså. Bara det sker när det gagnar dig och då du är mogen för det.

 

Hur har det då blivit så här? Om bra träning inte alls är synonymt med stenhård träning, varför luras vi då från så många håll att tro så? Som vanligt tror jag att det till stor del handlar om pengar: Fysisk utmattning är en upplevelse som är väldigt lättsåld. Det är enkelt att få kunden att tro att ju mer träningen känns i kroppen, desto bättre har den varit. Vi vill ju så gärna vara duktiga, så tuffa, så tidseffektiva! Och spontant talar det till vår intuition; "Jag körde ett pass blabla / ett pass med NN, och nu inser jag vad riktig träning är. Jag kunde knappt stå upp efter!" Det är förstås extra enkelt att slå mynt av den typen av upplevelsestyrda känslor, om den som den säljer varan själv delar dem. Och det är i och för sig inte det sämsta. Känslan i sig kan få oss att må bra, placebo eller ej. Och många gånger är den väl så förenligt med bra träning. Men om du bara är ute efter bästa tänkbara träningseffekt, då är det inte självklart clash, boom, bang jämt. Bästa träningen kan nämligen ibland vara lite tråkig, och ibland innebära att du måste hålla igen, snarare än släppa på.

 

"No pain, no gain" är sant, åtminstone om du tänker dig att göra stora framsteg på lite längre sikt. Men om en bryter ner det gäller även att:

 

Gain sometimes comes without pain. Och:

 

Pain do not necessarily lead to gain.

 

 

Visa hela inlägget »