.

Kians "egentligen"

Under denna rubrik kommer jag att publicera en rad blogginlägg om allt möjligt kring träning och hälsa. Med tiden, och med lite hjälp från mina medarbetare och er, hoppas jag kunna täcka så många relevanta och intressanta områden och frågor jag bara kan. Gym och styrketräning kommer ändå att dominera (i varje fall mina egna inlägg), eftersom det är det jag kan bäst.

 

Jag har valt att kalla inläggen för mina ”egentligen”, eftersom det är ett ord som återkommer gång på gång i texterna. Det markerar dels att jag vill ifrågasätta många vanliga föreställningar, och dels att det ofta handlar om ett högst personligt tyckande. Det finns inga slutgiltiga sanningar i sådant här, och det finns ofta flera bra svar på samma fråga!

 

Kommentera gärna. Jag ser fram emot tillägg, protester, medhåll och givande debatter.

 

PS. Kolla gärna också på bloggen kring mera hbtq-relaterade frågor under fliken ”TransForm trans”! DS

 

2014 > 06

I tränings- och hälsovärlden handlar det som bekant en hel del om att till varje pris ”gå ner i vikt”. Eller: låt oss kalla det för ”fitnessbranschen” respektive ”minska underhudsfett” i stället! För det finns som tur är en del annat som rör träning och hälsa än bara den ytligt kommersiella sidan, och att ”deffa” är ju vad det egentligen handlar om. Ni vet: ”fat loss drinks”, kalorifria nudlar, få fram magen på sex veckor, och träningspass som marknadsförs enligt principen att ju mer de ”förbränner” desto bättre är de. Som en konsekvens av detta kan vi i dag se en hysterisk strävan bland många tränande; motionärer som elit och såväl de som vill gå upp som de som vill gå ner, efter att optimera kosten på ett sätt som skulle ha fått Gunde Svan att framstå som en slarver. Det bokstavligen skakas i shakrarna, smulas med riskakor och petas i torsk vart än en tittar i gymvärlden (och för all del i löpspåret också).


Men är inte det bra då, om det nu är bra mat som de äter? Nej, jag tror inte nödvändigtvis det. Långt ifrån allt som påbjuds i den här branschen är sunt och tillförlitligt. Vissa av de saker som många fokuserar mycket på, är egentligen inget som spelar så himla stor roll för resultat och prestation. (Vad sägs om att äta tillräckligt och lära sig göra en knäböj först)? Och jag tror inte riktigt alla mår bra i kroppen eller huvudet av att delta i ett sådant här race. En av många anledningar därtill kan vara att vi inte alls mår bra av att misslyckas gång på gång.

Vi vill absolut inte vara en del av det här. Men det visste du nog redan, eftersom du nu läser detta. Men vi vill inte heller sälla oss till den sida som kategoriskt fördömer vare sig träning eller kosthållning i syfte att uppnå något en själv trivs med eller finner estetiskt tilltalande (även om vad förstås inte är opåverkat av den kultur en lever i). Vi ser också att det ibland kan finnas hälsomässiga och rent av medicinskt motiverade anledningar att vilja minska sitt kroppsfett. Folk ska i största allmänhet få göra lite vad helst som de känner de mår bra av och som inte är rent farligt för dem eller andra. Det är det där tvingande och regelstyrda som är förkastligt, och mer så om dessutom reglerna saknar grund.

Just nu är det många av mina klienter som satsar på att minska sitt underhudsfett. Någon gör det av hälsoskäl, någon annan för att den tycker den blir snyggare så, och någon tredje för att det är en del av vad som krävs i dens tävlingsidrott. Och jag hjälper till med att få det att fungera på ett sunt sätt: långsiktigt hållbart; så en får den näring en behöver; så en behåller sin muskelmassa; och så det inte blir till en plåga för en själv och omgivningen. Men förstås kostar det på litet att äta mindre än vad en gör av med, och att ibland bli tvungen att ändra ganska drastiskt på sina levnadsvanor. Så ibland håller inte planen riktigt: någon faller för en enstaka frestelse eller tappar stinget under en period och får börja om. Särskilt lätt hänt är det under storhelger, som nu i midsommar, med alla traditioner kring mat och dryck.

Och det är då en får höra det: ”Förlåt, jag har syndat”. För ett par öl. För att en tackade ja till efterrätten. För att en lät sig smaka av pasta med gräddsås och murklor. Men sorry, här förlåts baske mig inga "synder"! För att:

* Det är ingen synd 1: De som tror på det där med synd, lägger en helt annan betydelse i det. Din kost styrs inte av någon övermänsklig storhet med objektiva regler. Att äta lite mycket någon gång eller något som du inte tror är superbra, är inte något som kan sägas höra dit. I stället för att vilja bekräfta vad du säger, gör det mig orolig för dig. Jag associerar det nämligen så lätt till den närmast religiösa tonen som bevars finns kring många dieter och kroppsideal.

* Det är ingen synd 2: Det är inte alls säkert att det som du ursäktar dig för egentligen är så dumt för dig. Det är minst lika vanligt att den som deffar i sin iver att nå resultat äter för lite mat, snarare än för mycket. Och det är otroligt så mycket konstiga idéer det finns i sving om vilken mat som skulle vara farlig eller kontraproduktiv. Det mesta går an faktiskt, särskilt om det är vid enstaka tillfällen. Konstatera bara att du gick lite högt där, och håll i minnet att det är det genomsnittliga som räknas; att hålla en linje sett på lång sikt. Och hej: för inte så länge sedan var så kallade ”ätardagar” något som praktiserades brett. Och även om en i dag just inte ser någon poäng med dem, kom folk i fin form även på den tiden. Tänk bara att du haft en ”ätardag”!

* Det är inte en fråga om moral: Det du håller på med är inget som du gör för någon annan, vare sig du deffar av skäl som rör hälsa, estetik eller prestation; vare sig läkaren har föreslagit det, eller om det bottnar i samtida kroppsideal. Det är ändå något som just du har beslutat dig för. Ditt race, ditt ansvar. Lika lite som en tränare någonsin kommer att träna för dig, kommer jag att vara den som äter din mat. Och ärligt: det är du som ska vistas i den där kroppen sedan. Om någon alls ska bes om förlåtelse för något (inte rekommendabelt som sagt), är det du själv.

I mitt ansvar ligger alltså att se till att det går till på ett vis som gör att du uppnår det du vill uppnå (så länge du inte har några idéer som jag finner direkt ohälsosamma i sig) och att det sker på ett sunt sätt. Dit hör förstås att inte bidra till en destruktiv syn på kroppen och maten som du stoppar i den. Bägge två är i mina ögon praktiska prylar som när allt är väl kan skänka en stor glädje. Förvisso kan en coach säkert fungera lite som en biktfader: lägga sin hand på dig och säga att ”det där var dumt, men nu faller vi tillbaka i den rätta tron”. Men med endast det uppnår du aldrig sina mål utan att samtidigt riskera att få en taskig relation till det där nödvändiga, goda och trevliga som mat och dryck ändå är. För det ska verkligen inte vara professionens uppgift att lära ut eller bekräfta att en portion pasta mer än planerat skulle vara en synd. Men när så likt förbaskat sker, ja då är det synd. I den andra bemärkelsen då, som i ”beklagligt”. Och en skam.


 

Visa hela inlägget »
Etiketter: kost, hälsohets