.

Kians "egentligen"

Under denna rubrik kommer jag att publicera en rad blogginlägg om allt möjligt kring träning och hälsa. Med tiden, och med lite hjälp från mina medarbetare och er, hoppas jag kunna täcka så många relevanta och intressanta områden och frågor jag bara kan. Gym och styrketräning kommer ändå att dominera (i varje fall mina egna inlägg), eftersom det är det jag kan bäst.

 

Jag har valt att kalla inläggen för mina ”egentligen”, eftersom det är ett ord som återkommer gång på gång i texterna. Det markerar dels att jag vill ifrågasätta många vanliga föreställningar, och dels att det ofta handlar om ett högst personligt tyckande. Det finns inga slutgiltiga sanningar i sådant här, och det finns ofta flera bra svar på samma fråga!

 

Kommentera gärna. Jag ser fram emot tillägg, protester, medhåll och givande debatter.

 

PS. Kolla gärna också på bloggen kring mera hbtq-relaterade frågor under fliken ”TransForm trans”! DS

 

2015

Du säger stolt och bestämt nej till motionslopp, därför att du menar att de står för en form av krav som du inte har någon lust att försöka leva upp till. I vart fall på bekostnad av annat i ditt liv. Och du hystar in kredd då du ondgör dig över andra som stoltserar (eller kanske bara offentligt gläds?) åt sitt eget deltagande; förberedelser, nervositet, genomförande och känslan efter att ha lyckas. För du menar att de indirekt hetsar dig och andra genom att sätta en standard som säger att ”detta är vad du ska göra för att vara kul, lyckad och åtråvärd”.

Och på samma vis protesterar du högljutt mot krav på tvåsamhet och reproduktion, materiell standard, positivt tänkande, kroppsideal, bildningsideal och rätt sorts kaffe. Bra där! Men riktigt rätt blir det först när det görs av rätt skäl.

För egentligen: riskerar du inte att slänga ut barnet med badvattnet nu? Och kanske skicka stafettpinnen vidare i fördömanderacet, där det inte alls alltid är självklart vilka normerna är i den miljö du råkar befinna dig? Är det inte det tvingande och idealiserande som vi ska protestera mot; det där som du bevars själv tycks ha accepterat på något plan? Bara om vi köper idén om att deltagande i motionslopp, yogakurser, finn dig själv-resor, lyckade bantningar, positiva upplevelser av rökstopp och köpstopp, fast partner och 2.1 gulliga ungar, ny bostad med funktionellt kök och blablabla allt är måsten för ett gott liv, eller i vart fall för andras bild av att vårt är det, behöver vi bekymra oss om pressen att leva upp till det. Om vi i stället ser dem som möjliga val bland en mängd andra, och som av praktiska skäl ändå inte alla kan realiseras samtidigt, blir bilden en annan. Vi kan välja bort utan att uppleva att vi inte duger till, och vi slipper också ifrågasätta dem som av något skäl har valt något som inte du vill ha.

Nu säger jag verkligen inte att det inte skulle finnas en hets kring mycket. Jag ser den tydligt och är mycket kritisk till den. Många känner ett uttalat eller outtalat krav att ”välja” vad som påbjuds med mängder av positiva förtecken och implicita löften. De kanske rent av känner att det inte är ett genuinit val en gång, och att ett bortval är lika med ett misslyckande. Men för oss som inte gått på det där är det faktiskt fritt att välja motionslopp för att whatever (en tycker det verkar vara en kul utmaning, gillar att springa, bli trött och ha sig, och ser det vara värt den lilla risken att skada sig) och till och med få tjoa ut detta publikt. Det står oss fritt att välja chips och bira i soffan för att whatever (vi tycker det är gott, vi värderar det före eventuella hälsorisker). Vi kan välja att forma kropp med eller mot normer. Vi kan välja att flaunta den vi har oavsett hur den ser ut, därför att vi gillar den. Vi kan skaffa högar av ungar eller absolut inga alls. Vi kan leva materiellt ytterst enkelt, eller välja att falla för ett kök vi finner läckert om vi skulle få råd med det. Vi kan djupdyka i en expedition för att finna oss själva, eller vi kan anse att det inte finns något speciellt mer att finna. Vi kan göra vad fan vi vill inom ramen för våra enskilda resurser, utan att behöva förhålla oss till om det kommer med en överbyggnad av positivt eller negativt värde för vår omgivning. När vi säger nej till motionslopp, så är det för att vi inte är så pepp på att spinga, bli trötta och ha oss i flock – inte för att vi upplever att det är ett krav på oss.

Nå: ingen kan nog förhålla sig så där neutral inför normer i vårt samhälle. Men jag ser det som ett ideal att sträva efter. Vad vi råkar gilla eller inte, och vad vi råkar känna är viktigt för oss själva, är väldigt mycket ett ”råkar”, format av diverse omständigheter vi inte kunnat rå över. Om vi erkänner det, kommer vi att bli ganska immuna mot hets. Och mothets.

Visa hela inlägget »
Etiketter: hälsohets, kroppsideal