En hbtq-blogg med transbetoning

Här kommer vi (och gärna också ni) att publicera inlägg som direkt eller indirekt, helt eller delvis, berör transpersoner och andra hbtq-människor. Mycket kommer förstås att handla om träning och hälsa, men vi välkomnar också andra relevanta ämnen.

 

Kommentera, kritisera och komplettera!

 

Besök också vår blogg på startsidan, där vi avhandlar mera allmänna frågor om träning!

 

2010

Min tvååriga dotter har kapat min digipass (ni vet en sådan där liten manick som en knappar in sin kod till internetbanken med). Det har hänt förut, och innebär att det är kört. Efter tre fail, är koden låst, och det enda som återstår är att ringa banken och få en ny.

 

Bankpersonen som tar emot mitt samtal inleder med ett par obligatoriska frågor för att kolla upp att jag är jag. Eftersom det är något som ligger också i mitt intresse, rabblar jag tillmötesgående upp mitt personnummer, adress, konton och lån i banken. Jag ger också namn och nummer på dem som jag delar ett par konton med. Där tror man ju att det ska räcka. Men då säger människan att hon måste ställa ett par frågor till, med anledning av att min röst är så ”manlig”. Tagen på sängen, kommer jag inte på något bättre att säga än ”det är din också”. Personen som presenterat sig som Sara någonting, har nämligen en förnämlig altröst själv! Hon insisterar: ”Du sa ju först att ditt personnummer är det här och… Men för mig låter du som en mansperson. Därför måste jag…”

 

Nu har jag hämtat mig tillräckligt för att lugnt och sansat förklara att 1) jag är den jag utgett mig för och respekterar hennes uppdrag, men att 2) det skäl hon angett inte är acceptabelt, och att jag därför 3) nu blivit förbannad och tänker svara på hennes fortsatta frågor endast därför att jag behöver min jäkla digipass. Puckot har trots detta inte förstått att hon trampat i klaveret, utan gör ett nytt försök med samma motivering. Jag upplyser henne mera exakt om vad som stör mig: kvinnors röster varierar, vilket borde vara henne bekant; det är inte alla som är tydligt man eller kvinna; ja, Sara: det finns till och med de som byter kön. Du har inte rätt att ifrågasätta andras könsidentitet – och helt säkert inte i ditt arbete! Samtalet avslutas med att hon ursäktar sig flera gånger (fast jag är inte alls säker på att hon förstår för vad). För syns skull flikar hon ändå in ytterligare en –  och alldeles menlös – fråga innan jag äntligen får min nya kod.

 

Slutet gott, med andra ord. Men se upp för Sara på SEB! Och när ni råkar ut för samma sak (det vet jag att ni gör!), får ni gärna svara som jag önskar att jag hade gjort: ”Jag har strupcancer. Nu blev jag jätteledsen. Och du jättestämd. Blev du också jätteledsen? Skoja bara: Jag är trans. Och du är fortfarande jättestämd.”     

Visa hela inlägget »

Var på rfsl:s transtemadag för ett tag sedan. Jag ”satt av” nästan hela programmet; intergender, rättigheter, diskriminering, intersexualitet, ungdomar, transtanter… Mitt huvud snurrade (och det var inte bara den blixtrande huvudvärk som jag oturligt nog kommit med redan från början): Somligt berörde mig direkt, annat mera indirekt, men alltsammans extremt angeläget och känsloladdat. Så många människor. Så många historier och erfarenheter. Så många kön!

 

Så många kön, ja… Det är ofta nu för tiden som jag påminns om Gayle Rubins (en feministisk ikon från70-talet) utopi: ”Personligen känner jag att den feministiska rörelsen borde drömma om något mer än blott att eliminera förtrycket av kvinnor. Den måste drömma om att eliminera obligatoriska sexualiteter och könsroller. Den dröm jag finner mest övertygande är den om ett androgynt och genusfritt (men inte könlöst) samhälle i vilket ens könsliga anatomi är irrelevant för vem man är, vad man gör och med vem man älskar.”

 

Bland allt som sades under denna temadag, kunde två huvudlinjer anas: dels en med utgångspunkt från en binär könsfördelning: att vara född som x och uppleva sig som och kanske bli y. Den andra är det mera queera strävandet efter ett uppluckrande av det binära: Det är inte möjligt/önskvärt att hålla isär x och y! I stället presenterar vi olika slags blandningar av dem. Och ibland kanske, kanske rent av något som inte ens kan beskrivas i termer av x och y. Precis som jag nu efter ett par år i sådana här sammanhang börjat vänja mig vid, kunde jag gudskelov inte se någon uppenbar motsättning mellan de båda perspektiven eller att de särskilt ofta skulle komma utan inslag från varandra. Och så är det väl: Vi lever våra vardagsliv både i samverkan med och i opposition mot de föreställningar som bygger upp något slags gemensam livsvärld.

 

Men – mitt i dessa mina teoretiska funderingar – kom så en fråga upp som berör mig och mitt arbete på ett högst praktiskt plan: Hur är det med omklädningsrumsfrågan – i simhallar, på idrottsplatser, gym eller hos sjukgymnasten på vårdcentralen? Det här är en högst relevant fråga: Många transpersoner upplever i dag inte att det är möjligt att byta om i offentliga miljöer. De flesta kommentarer bekräftade detta, men det kom också upp förslag på allt från att kräva ett tredje rum till att verka för att alla skulle få välja fritt.  

 

Omklädningsrum är som bekant indelade efter tanken om två exklusiva kön. Den transperson som accepterar detta, kan eventuellt se fram mot att en dag få byta om i ”rätt” rum. Fast inte ens då är det särskilt enkelt. Perioden före och under transitationen kommer att förbli ett helvete, och som vi vet är det långt ifrån alla som kan eller vill uppnå ett slutresultat som innebär ett fullständigt passerande i naket tillstånd. För vem ska i sådana fall ett tredje rum vara till? De som befinner sig mellan de bägge andra rummen? Oavsett vilket av dem som man ”är på väg till”? Vad händer då med den gamla förklaringen till att det finns två skilda rum till en början: Det där med sexualiteten? (En enligt min mening urusel motivering, som dessutom får en att undra var alla homosexuella i så fall egentligen borde byta om)! Om man sedan tillhör dem som redan på förhand ifrågasätter uppdelningen av mänskligheten i uteslutande män och kvinnor, blir det så klart än mer komplicerat. Vi kan ju orimligen ha ett rum för varje könsuttryck! Vi borde förstås dissa omklädningsrum med skyltar på överhuvudtaget. Å andra sidan finns det folk jag hellre skulle dö än att strippa inför…

 

Jag tror att Gayle (rembember Gayle?) skulle ha velat att vi ska ha ett stort rum för alla oblygt lagda och fina små bås för dem med ett större behov av integritet. Period.

Visa hela inlägget »

Jag har börjat förstå att det förekommer att transpersoner (framför allt FtX, som en bekant så träffande kallar den utökade kategorin av ts-killar) använder sig av anabola steroider (AS) för sin transformering. Jag kan i och för sig förstå att det kan bli så: Ibland kanske ett sådant preparat är lättare att komma över än testosteron (T), och det har till stora delar samma eller liknade effekter. Men här vill jag höja ett varningens finger (eller rentav hytta med en hel hand)! Skälen är flera.

 

-          Lagen och moralen: Det är förvisso numera illegalt att utan recept inneha och bruka både AS och T, men för att få tillgång till det förra måste en dessutom oftast direkt eller indirekt ha samröre med ekonomisk/organiserad kriminell verksamhet. Det kanske inte är vad en egentligen vill?

 

-          Risken att åka på en blåsning: Av ovanstående skäl (de stora pengarna och den avsaknad av moral som följer på dem), finns det en rad ”fulpreparat” på marknaden; avsedda för veterinärbruk eller hemmasnickerier med falska etiketter. Har du tur uteblir bara effekten. Har du otur kan det vara riktigt farligt.

 

-          Den egna hälsan: AS är betydligt mera ”giftigt” än T. Även om graden av ”toxiskhet” varierar det mellan olika preparat och mellan oralt och intramuskulärt intag (det förra är mycket elakare), kvarstår faktum att steroider belastar kroppen, och då framför allt levern och blodfettssammansättningen hårt.

 

-          Hälsan igen: Jag sa nyss att orala preparat är tuffare för kroppen. Problemen med att i stället ta injektioner är ändå avsevärda. För det första är oftast kanyler svårare att komma över än droger. Har du inte rena saker och vet hur du ska handskas med dem, kan du ge dig själv streptokocker, gulsot, HIV eller något annat mysigt. För det andra är det få lekmän som kan sätta en intramuskulär injektion på sig själva. Jag vet folk som förvärvat en livslång ischias på det viset!

 

-          Brist på önskade effekter: AS togs fram en gång i tiden för att man inom sjukvården ville ha ett preparat med så mycket som möjligt av T:s önskade vävnadsuppbyggande effekter, men med så litet som möjligt av dess (oftast) oönskade förmanligande (bi)effekter. Dagens preparat lever alla, om än i olika grad, upp till de kraven. Grejen nu är förstås den att detta inte riktigt är vad en ts-kille strävar efter. (Den enda kategori jag kan föreställa mig skulle som kunna ha nytta av AS, är de som avbryter en längre tids T-terapi, men trots det inte vill få en ”kvinnligare” fettfördelning och minskning av muskelmassan i retur. Av ovan nämnda skäl, har jag ändå svårt att se ett bruk av AS utom kontroll av specialistläkare som motiverad här heller).

 

TransForm är inte ute efter att moralisera över, eller på annat vis lägga oss i, om någon väljer att inleda en hormonterapi på egen hand. Visserligen ser vi de klara fördelarna med att vänta tills en får sakkunnig hjälp och legat föreskrivna preparat. Men vi förstår också om det finns de som inte orkar vänta på långa utredningstider eller stupar på stelbenta kriterier i sjukvården. Det är bara av omtanke om er som vi säger: Stay away from’roids!  

Visa hela inlägget »

Efter att jag föreläst på Stockholm Pride i somras, kunde jag läsa en märklig recension på Kulturbloggen. Skribenten (tänk att någon har fräckheten att vara anonym i ett så personligt uttalande!) menar där att TransForm på ett konservativt vis förstärker en stereotyp könssyn genom att tala om ”manliga” respektive ”kvinnliga” kroppar, hur en kan skapa ett mera ”manligt” intryck/uttryck etc: http://kulturbloggen.com/?p=22269  Men något sådant stämmer inte alls! Vi vill gärna ha kritik, men helst inte sådan som skjuter långt bredvid målet.

 

Nu hade hen uppenbarligen lyssnat med ett halvt öra. Det märktes inte minst på att hen missuppfattat flera andra saker som jag tror mig ha varit väldigt tydlig med. Säkert var det samma sak med just detta. Jag var redan innan väl medveten om risken för att ”transformeringsbiten” i TransForms verksamhet skulle uppfattas på ett sådant vis, och väldigt angelägen om att det inte skulle ske. Just därför var jag extra noga med att göra tydligt när jag utgick från en vardagsförställning om relationen mellan kön och genus, och när jag istället tog en mera ”teoretisk” utgångspunkt. Som vi skriver på annan plats, ser vi relationerna mellan biologiskt kön, socialt kön, sexuell läggning och andra sociala identiteter som komplexa, flytande och högst individuella. Samtidigt försöker vi hålla i minnet att vi inte lever i (eller kanske ens kan leva i?) en värld fri från stilar och attribut och tolkningar av dessa. Vi tror oss heller inte kunna teoretisera bort de faktiska biologiska (eller tidigt socialt förvärvade) skillnaderna mellan olika kroppar. Och vi är fan så medvetna om hur svårt och spännande det är att få ihop dessa perspektiv!

 

Med reservation för att jag inte vet vem kulturbloggaren är, har vi inte hört någon kritik av samma slag framföras ”inifrån” – från transpersoner eller annat hbtqi-folk. Kanske oroar jag mig i onödan. Jag garderar mig ändå genom att ta mig friheten att citera en kommentar jag fick av en ung transkille samt mitt eget svar till honom. Hoppas det klargör var TransForm står i frågan:

 

- Mitt intresse ligger inte så mycket i att ”passera” alla gånger, som att jag själv ska känna mig stark och vara nöjd med min kropp utifrån mitt eget manliga ideal.

 

 - ”Passera” är viktigt, på gränsen till avgörande, för många, men så klart (och gudskelov) inte för alla. Vi ser inte något generellt manligt ideal, och heller inte något ideal som är exklusivt ”manligt”. Det finns människor och det finns sätt att vara, och det är ungefär det. Sedan tolkas de här sätten att utifrån kön; ibland av dem som bär dem och nästan alltid av omgivningen. Men det är en helt annan sak, och hur en förhåller sig till det är helt upp till en själv!

Visa hela inlägget »