En hbtq-blogg med transbetoning

Här kommer vi (och gärna också ni) att publicera inlägg som direkt eller indirekt, helt eller delvis, berör transpersoner och andra hbtq-människor. Mycket kommer förstås att handla om träning och hälsa, men vi välkomnar också andra relevanta ämnen.

 

Kommentera, kritisera och komplettera!

 

Besök också vår blogg på startsidan, där vi avhandlar mera allmänna frågor om träning!

 

Prolog: Min relation till Skatteverket är lite kluven just nu. Jag har tidigare erfarenhet av en förvisso lite stelbent jätteorganisation med ett för många negativt laddat uppdrag, men med ofta jättetrevliga handläggare som vinnlägger sig om service och att underlätta för folk. Och då tänker jag inte bara på min gamla pingiskompis Lasse… Men det blir lite svårt att inte hata i alla fall en gnutta på en myndighet som bara inte kan nås över telefon hur intensivt man än försöker, och som på hemsidan uppger andra öppettider än de aktuella till de fåtaliga kontoren med vansinneskörer och timmar av väntetid för att bli expedierad. Men väl framme så visar sig min gamla iakttagelse fortfarande gälla. I dag kom jag fram till Madeleine, min handläggare för byte av personnummer: ”jo men visst kan vi fixa till det där med sekretessmarkering så det blir som det passar bäst. Och strunt i blanketten, jag skriver ju in det direkt här i kontakt med dig! Ja, det är ju inte klokt om du ska behöva vänta på att PRV matchar namn och nummer, utan en enhetlig formell identitet kan mycket bli knas. Men om vi är snabba och gör det här direkt i telefon nu, och du hade en handläggare som prioriterar även där, så ska det inte behöva ta många dagar alls. Sedan fattar jag ju att du får en del bök ändå, men då är det i alla fall rätt i pappren som man kan gå till om något ifrågasätts, plus att jag nog tror att du ska ha bekräftelsen med båda numren redan i morgon. Ja du kan ju skriva ner det nya redan nu, få se nu… dina fyra sista blir XXXX. Men du menar alltså att det inte alls är ovanligt att man kan få problem med, inte bara telecombolag och sådant, utan även sjukvården, apotek, och Bolagsverket! Du får gärna berätta mer precis vad du hört om du har tid. Inte för att vi kan göra mycket åt det mesta, men det är väldigt bra att veta för oss som handlägger.” Sådant bemötande är jag så svältfödd på att jag nog blev lite kär där. Och så poly-pan är jag att det blev jag även i den unge man som tog emot när jag väl kom fram till en levande tjänsteman på kontoret. ”Vi tycker själva det är fruktansvärt, men vi kan inte annat än jobba på så gott vi kan”, sa han när jag påpekade att jag sökt dem i flera dagar. Och sedan fixade han både mitt skatteärende och blanketten till Madeleine i ett nafs.

Så blev jag alltså juridiskt sett man i dag, efter att tidigare varit dito kvinna. Och sådant är ju systemet att det blir till ett konkret byte mellan två varandra uteslutande och förment heltäckande alternativ. Men sådana är ju inte folk egentligen, inte ens som jättecis. Och särskilt inte en sådan som jag. Det har varit samma gamla människa hela tiden, och med undantag för några inte alltför drastiska kroppsliga skillnader som resultat av transvård faktiskt sig rätt så lik även till det yttre. Det är nog få som någonsin sett mig som en entydig kvinna när man pratar om kön som något socialt och personligt upplevt. På senare år är det väldigt få som inte träffat mig tidigare som tänkt något annat än man, men inte heller det är entydigt. Någon "vanlig" kille kan inte någon med den bakgrunden bli, och jag är det inte ens upplevelsemässigt om det nu beror på min historia eller på något liksom essentiellt ”i mig”. Och helt naken kommer jag aldrig att ses som sådan. Nej visst, det är inget som förminskar en upplevelse eller hur man ska bemötas, men försök inte slå i mig att det inte skulle spela roll! Fast kanske förhåller jag mig till ”man” lite på samma vis som de nu ganska många unga människor till sitt tillskrivna ”kvinna”, då de har funderingar på trans men inte något direkt behov av att ändra på sitt yttre, sitt namn eller sitt juridiska kön? Vi ser att det är något knas med de där påstådda vattentäta skotten och vi ser att förväntningar och roller många gånger är dåliga för oss och vill inte riktigt ställa upp på dem. Klart det finns en skillnad på trans och trans där transsexualism (inte heller förstås en fix kategori) ligger som pendang till cis, fast bägge mer eller mindre inom den där binären. Det är därför jag förhåller mig till ”man” och de till ”kvinna”, men våra funderingar och ifrågasättanden går i samma banor. Jag nytransar på transet kan man kanske säga. Och där kan man ju väldigt lätt gå vidare till tankar om hur cis cis egentligen är och var gränsen mellan cis och trans i en vidare mening ska dras, om alls. Men det är väl snårigt så det räcker redan nu..?

Klart det är något nytt detta, som medför en del omställningar. Det är något som jag själv beslutat mig för och sett fram mot, inte minst som jag ser allt mer anledning att inte insistera på en identitet av ”ickebinär” som har kommit att sakta glida bort från en ursprunglig och mer lexikal förståelse av ordet. Jag är inte sådan att jag faller inom vad som ofta förknippas med det. Men i mitt huvud… där gör sig den förbjudna tanken påmind om att det kanske är så att alla är mer eller mindre ickebinära, och att det är detta kroppsliga och socialt förmedlade som är den väsentliga skillnaden. Och all respekt och förståelse för dem som ser det som en befrielse när de äntligen för ett formellt erkännande för vad de hela tiden vetat, men jag ser till skillnad från många andra transmänniskor ingen anledning att betrakta den här dagen som något slags andra födelsedag. Jag minns inte heller exakt när jag påbörjade behandling eller när jag fick diagnos (i den ordningen). Skulle jag högtidlighålla att vi har ett stelbent system där människor prompt delas in i två grupper där alla aspekter av något så komplext som kön förväntas sammanfalla på ett vis som de kanske egentligen aldrig gör i någon? Som försöker lura mig att jag var en annan i går? Nej, det ligger inte riktigt för mig.

Sedan finns det en bit i det här som påkallar sorg snarare än firande. Nu har jag alltså även formellt kravet på mig att backa i feministiska frågor, undvika att kvinnor eller ”ickemän” uppfattar mig som ett potentiellt hot, samt ikläda mig ansvar och kanske även skuld för saker jag inte har varit i närheten av. Missförstå mig rätt: jag tycker man alltid bör bereda särskild plats för dem med den faktiska erfarenheten; jag tycker alla ska försöka undvika att skämma andra, och eftersom män som grupp är farligare så måste de som uppfattas som sådana visa särskild hänsyn; och jag kan se poänger med att de som uppfattas som tillhörande en viss grupp agerar som tydliga motexempel på dåliga tendenser inom den. Men det låter som om man förväntar sig något mer. Något essentialistiskt faktiskt, och sådant tycker jag inte om. Och omvänt så har jag nu kanske att emot se en massa privilegier? Och jo, att det finns sådana knutna till att uppfattas som man är jag redan väl medveten om, för att inte tala om detta att antas vara cis. Och män och manlighet är på ett generellt plan socialt överordnade - tyckte jag inte det vore jag inte feminist, samtidigt som det uppenbart finns privilegier även som uppfattad kvinna. Få är nog så medvetna om sådant här som människor som har uppfattats på både det ena och det andra viset och någon enstaka gång som något ytterligare annat. Men om man ser det så där strikt nyessentialistiskt så räknar jag nu med att få raka in den oförtjänta pondusen, jobben, stålarna och brudarna – annars så ska jag reklamera den där könsmaktsordningen. Eller vänta nu… det var väl det jag var i färd med, eller?



 

Visa hela inlägget »

Det har varit helt omöjligt att undvika åtminstone delar av senaste tids debatt om porr, med snack om ”haverikommission” och jadi dadi rop på rättning i ledet. Och jag måste säga att jag finner alltsammans fruktansvärt. Dumt. Trångt.
Missriktat. Oinformerat. Sorgligt. Bigott.


Jag råkade av en händelse snubbla in och ta del av en lång diskussion med många deltagare, varav nog de flesta såg sig som riktigt prudentliga samhällsmedborgare. Man diskuterade ett inslag i Ligga med P3 (denna alternativt detta gamla förmodar jag) som avhandlat fisting, alltså att penetrera med fingrar, hand och kanske mer. Och att Sveriges radio över huvud taget, ens i ett program explicit ägnat åt sex och primärt riktat till yngre, skulle ta upp och som en uppfattade det ”lära ut” eller ”påbjuda” något sådant upprörde då vissa av dessa människor något enormt. Jag riktigt kunde föreställa mig hur de skrev sina kommentarer svettiga och högröda i ansiktet. Det sågs som ”skadligt för själen”, ett hot mot sex som något fint mellan människor som innerligt håller av varandra, och ja, rent av direkt sjukligt. Kom protesterna från en populistisk höger, eller från ett konservativt religiöst håll? Nej, inte vad det verkade. Bara ”concerned citizens”.

Jag blir lika förvånad varje gång jag ser något sådant här. Är det jag som lever i en bubbla bland hbtq-människor och allmänt sexpositiva? Eller är det så att vi har en nymoralistisk strömning på gång? Lite både och kan tänka. Men det är samma fråga som infinner sig i mitt huvud varje gång jag ser sådant här, och det är VAD GÖR DET ER? Vad spelar det för roll vad välinformerade, samtyckande och respektfulla människor har för sig alls? Även om jag lätt kan föreställa mig att de flesta inte känner något spontant sug efter att fista, eller ha analsex eller vad det nu är, så kan vi också lugnt konstatera att det finns en hel del som faktiskt gör det. Och som med stor sannolikhet kan tänkas ägna sig åt sådant även om inte fullt informerade, samtyckande eller respektfulla. Och då är det väl bara jättebra om någon kunnig kan upplysa om vad som bör iakttas för att undvika risker för fysisk eller mental skada?  Jag bara fattar inte var de här människornas angelägenhet kommer ifrån.

Och detsamma kan sägas gälla i alla fall delar av debatten om porren. ”Porr” betyder väl endast och ungefär ”bild- eller textmässig skildring avsedd att väcka sexuell lust”? Nå, kanske lite mer rakt på och avsett för spridning än ”erotik” möjligen, men egentligen inget om mer precis vilket innehåll eller av vilken kvalitet. Nu kan iofs väldigt få saker vara fel i sig i min bok, men jag saknar verkligen hållbara argument för varför just porr skulle vara det.

Nu finns det såklart en rad allvarliga problem med och kring porr, och jag tror heller ingen vettig människa förnekar detta. Den skildrar till väldigt stor del sex genom endast mäns perspektiv, vilket redan i sig ger en skevhet då sexet ofta är med kvinnor. Som kommersiell tenderar den ofta att bekräfta snarare än ifrågasätta stereotyper, varav somliga många av oss menar är begränsande eller rent av fördärvliga. Då porr, och särskilt av viss typ (och inte exempelvis Ligga med P3) blir till huvudsaklig informationskälla för unga människor kan absolut saker som är mindre bra eller i alla fall inte något för alla upplevas som påbjudna eller närmast obligatoriska. Sedan finns det en del riktigt dålig och genuint ond porr, men där delar lyckligtvis redan faller under vad lagen förbjuder. Och slutligen (?) så har vi då de villkor som råder vid framställningen av porr, där många gånger de medverkande inte bemöts med rimlig respekt. Jo då, mycket skit finns det här, den saken är klar.

Men det gäller så klart inte all porr alls, och absolut som sagt inte porr i sig. Inte bara finns det diverse pk projekt där man skapar porr som är ickekommersiell, normkritisk, vänder sig till minoritetsgrupper sexuellt eller i största allmänhet etc; det finns också mera mainstream porr där inget av det uppräknade förekommer. Folk tycks uppenbart ha kul och må bra, både rollfigurerna och skådisarna bakom (om inte hemkört då). Alla samtycker. (Om något kan vara ett problem med sådant här, så är det att lusten och samtycket lite väl enkelt bara råkar vara där, alltid. Men vad vänta med tanke på ämnet, liksom?) Allas njutning ses till. Det finns inspelningar av människor som högst frivilligt kommit samman för att högst frivilligt dokumentera och sprida sina aktiviteter, anonymiserade eller öppna. Det finns rent pedagogiska saker, inte minst inom bdsm, där vad som lärs ut inte bara är tekniskt utan också ser till säkerhet och respekt. Du kan få fina tips på hur man onanerar kreativt. Det finns filmningar nära inpå där könsorgan är det enda som förekommer i bild. Och det är mycket vanligare med gränsöverskridanden för kön, åldrar, antal deltagare mm än jag gissar att det är i gemene människas föreställningar, och definitivt i moralisternas. Och människor som faller utanför det normsnygga eller antaget attraktiva, som äldre, tjocka, vardagliga osv är mycket oftare representerade i huvudroller än i gängse mainstreamfilm. Hur kan det komma sig att de som säger sig ha granskat mainstreamporren kan ha missat allt det här? Det ligger långt mer tillgängligt än de förbjudna och sunkiga grejerna. Kan det vara att man trots allt kommer in med en väldigt kraftig bias?

Varför, om i uppriktigt syfte att se över vad som på allvar kan skada människor, inte helt enkelt adressera just vad som kan motiveras som skadligt och dåligt i somlig porr – i stället för att tala rakt av om den förfärliga ”porren” som måste begränsas eller rent av helt stoppas?

 

Visa hela inlägget »
Etiketter: sexualpolitik moralism









Få har egentligen så mycket tolkningsföreträde som jag. Det vill säga ”att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras” (”Vardagsrasismen” här), och alltså inte det där en syftar på inom juridiken. På ett par områden kommer det förvisso an på mig att backa, hålla käften, lyssna och lära, men i övrigt är det jag som bör få tala medan andra är tysta och lär sig. Men jag tycks sällan tillerkännas något sådant, och det stör mig en smula. Kan det vara som så att ”TF”, som vi i branschen brukar säga, är något man är mindre benägen att tillskriva andra i de fall där de inte tycker som en gör själv? Men… Vem har i så fall TF för vem som ska ha TF?

När det kommer till kön och sexualitet skulle jag säga att jag har nästan alla tänkbara TF. Nej, jag är inte transkvinna som med all rätt måste sägas vara den grupp som smäller allra högst (eller lägst beroende på hur en ser det). Men det har understundom hänt att jag tagits för man till kvinna då det stått klart för folk att jag är trans, och det ger mig i alla fall lite av den erfarenheten. Men jag är i trans hur som och ickebinär, och det har jag förstått räcker en bit i sig. Som ickebinär är en ju sällsynt osynlig och inte räknad med någonstans i samhället. Och felkönas görs en varenda gång som någon använder ett pronomen om det inte råkar vara hen eller den. Men det händer så sällan spontant utanför kretsen. Sedan detta att jag är en sådan där det liksom syns utanpå, har både sina för- och nackdelar. Till nackdelarna får räknas att en inte alltid självklart felkönas eftersom folk direkt anar att det är något ickebinärt över en när stil och kropp och namn inte går ihop. Men fördelarna av att på riktigt vara utsatt och ifrågasatt vid toalettbesök eller ombyte, eller av random människor på stan väger så klart över. Både felkönad och synligt trans = nära full pott på transfronten. Jag har dessutom genomgått utredning och diagnosticerats som transsexuell. Och inte för att jag märkt så mycket av det, men då har jag förstått att en utsätts för väldigt taskiga grejer, och dessutom stigmatiseras. Att sedan inte riktigt falla heller inom de interna stereotyperna för icke binära transpersoner, kan faktiskt inte vara något annat än ett extra plus av förtryck. Hur tror ni egentligen det kändes då jag i somras hörde en av våra mest namnkunniga transaktivister under ett föredrag adressera oss ickebinära som fabulösa, eftersom vi hade så fina färger i håret, piercingar och så mycket glitter? Fan, jag har knappt hår alls, och det enda glittret på mig är det ungarna spiller.

Numer ses jag oftast som man av den som inte känner till min bakgrund. Och att vara man ger inget TF bland feminister. Men då glömmer en lätt att väldigt mycket av ett praktiskt förtryck inte utgår från ens självupplevelse, utan ifrån vad folk upplever en vara. Det är fullkomligt absurt att mena att jag inte skulle ha erfarenheter av vad det innebär att förstås som kvinna. Jag har setts som kvinna, och därtill en märklig sådan, under en längre tid än vad många unga aktivister levat totalt, och jag räknas fortfarande som en sådan vad personnummer anbelangar. När jag kommunicerar med en myndighet eller söker ett arbete, så är det som tant. Tanter tas inte på stort allvar och får sällan nya jobb öht. Att diskrimineras utifrån något en inte är brukar inte riktigt räknas som TF-grundande, men det borde.

Apropå borde, så finns det en sak som av någon märklig anledning väldigt sällan ger något TF, och det är ålder. Att vara väldigt ung eller ha passerat ett ”bäst före-datum” är båda saker som avviker från samhällets normer. Ja, alla som lever och har hälsan kommer ju att hamna både här och där under livet, men just då kommer de att ses som mindre värda på en rad vis. Sämre möjligheter att klara försörjning eller göra karriär. Tas mindre på allvar. Mindre representerade och framsläppta i samanhang som räknas som viktiga och prestigefyllda. Med mera. Nu har onekligen många som hunnit bli äldre också med det tryggat sin försörjning och bit för bit skapat sig en stabilare social situation. Men om inte? Att både vara efter sitt bäst före-datum och stå med en otrygg social situation, borde ge ett rejält TF i många frågor. Och som äldre har en ju dessutom erfarenheten av att ha varit yngre, där det omvända inte gäller.

Just ja: ett TF till har jag, och det kommer från innehav av en neuropsykiatrisk diagnos, i mitt fall Asperger. Det är bättre med diagnos förstås, men självupplevelse kan duga en bit även här. I vart fall anses det ge mig en mån av funkis-TF, om än ganska långt från frågor som handlar om kroppsliga eller motoriska avvikelser, och för den delen också många andra psykiatriska tillstånd. Men det är onekligen som så att denna min avvikelse har skapet en hel del skav med samhället, oftast till min nackdel.

Men nu kan en ju inte riktigt utnyttja alla de där företrädena på samma gång, och vissa av dem nästan motsäger varandra. Även om en faktiskt ibland kan se att folk liksom byter identitet beroende på samanhang, så kan det nog inte vara rätt. Så det vore fel att tala om något slags ackumulerat TF. Om vi nu inte går intersektionellt då! Vi kanske vill tala om förtryck överlag och undrar vem som ska få tala och vem som ska backa och tiga. Och även om jag som sagt har flera feta TF, så har jag förstås även en rad privilegier, eller ”privvar” som vi gärna säger eftersom det förra är så svårt att stava rätt. Jag är obestridligen vit, och inte ens rasifierad på något annat vis, genom kultur, namn eller något sådant. Och jag är uppväxt i en familj i övre medelklassen, där vi hade ett rum i villan som vi kallade ”biblioteket”. Att det sedan inte direkt var något Sörgården när det kom till kritan, är något som en inte brukar räkna dit då det väl kan anses som norm snarare än inte. Vidare är jag kroppsligt och mentalt skapligt frisk, bortsett då från att jag anses vara avvikande till det sätt min hjärna funkar, så även där är jag lyckligt lottad. Men en gång provade jag, på direkt uppmaning av en meningsmotståndare (en person som menade att jag borde hålla käft i största allmänhet som en generellt priviligierad människa), att ta ett test på en så kallad ”privilegiebarometer”. ”Extremely oppressed” sa den. Det vill jag nu inte riktigt gå med på, men det säger nog i alla fall att jag inte glider på någon av samhällets räkmackor.  

Jag är alltså tämligen nedlusad med TF. Och med hänsyn till det kan jag inte riktigt förstå varför jag också i diskussioner där mitt TF är uppenbart så ofta är den som tystas, raderas eller blockeras just av människor som säger sig se TF som så viktigt att respektera. Men jag har noterat att de sällan själva har TF för den fråga som avhandlas. Kan det vara så att ett redigt TF i fejan är lite läskigt?

Vilken tur att jag inte riktigt tror på det där med TF! I alla fall inte att något sådant skulle sträcka sig utanför någons egna upplevelser och känslor inför dem. Och absolut inte att det är något som skulle ge automatiskt rätt i sak, eller rätten att tysta andra i ett samtal. Kan jag inte få sägas ha ett litet TF för den åsikten? Eller vänta: nu blev det visst motsägelsefullt igen.

Visa hela inlägget »

Den som inte direkt eller indirekt har stiftat bekantskap med transvården, och det är en majoritet även i mitt flöde och liv, kanske inte känner till att en där som föremål för utredning under vanligen minst ett års tid för allvarsamma samtal med en expert på området om hur en ser på sig själv i termer av manligt och kvinnligt. Det där är ingen lätt sak, kan jag säga. Kanske särskilt inte för någon som inte riktigt förmår beskriva sig som entydig man eller kvinna, men jag skulle tro inte för någon oavsett. Jag har intervjuat människor som inte är ett spår trans om just detta i ett helt annat sammanhang, och de hade mycket svårt att redogöra för sin könsidentitet och även för vad som utmärker manligt respektive kvinnligt överlag.

Inom själva utredningssvängen börjar det nu sakta och på vissa håll öppna sig för att inte alla är bergis det ena eller det andra. Men i ett binärt ordnat samhälle måste en dock alltid ha ett F eller M i passet och en udda eller jämn näst sista siffra i personnumret. (Det sista skulle en väl ha ändå iofs, fast utan samma betydelse kanske). För den händelse transpersonen nu är övertygad om att det ska vara något annat än vad det varit (eller bara drar tillräckligt däråt i valet mellan två inte helt optimala alternativ), ska hen då konfrontera en samling expertexperter i form av Socialstyrelsens Rättsliga råd. Där avgörs om människan själv, samt hens expertläkare, har tagit helt rätt i frågan om hur manlig eller kvinnlig hen är. Återigen tänker jag att detta är något som skulle varit rätt tufft för vem som helst. Åtminstone är det så att nästan ingen transperson skulle blivit godkända enligt sådana kriterier i det kön de en gång tillskrevs efter en snabb titt på sina späda genitalier.

Så vad farao går en på, undrar jag? Hetero måste en inte vara längre, så det går lite framåt ändå. Men: "Jorå, jag går som en hel karl, tuggar snus, gillar att fälla träd och grilla kött, och ingen har på evigheter ertappat mig med känslopjunk eller brodyr"? Nä väl? Nä. Men VAD? Så ramlade jag över denna sida, "The Raw Man", apropå att gruppen bakom den uppmärksammats i teve. Och här har vi kanske lösningen. För här står vad som utmärker Honom, en riktig man, en ”raw man”. Just den här fliken sägs vara bara för män, men eftersom jag tänker att vi har en liten sådan i oss allesammans, så gör det nog inget om jag skvallrar. Och eftersom det på annan plats på samma sida står att kvinnan är mannens motsats, antar jag att det bara är att negera listan, så har vi en beskrivning av Henne, den råe ”the Radiant Woman” (men det blir rätt märkligt om en prövar). Så då är det kanske bara att börja träna då - inför Rättsliga rådet. En riktig man:

1. Fattar riktiga val. Inget velande här alltså.

2. Sätter sina relationer i andra hand. Och som vi undrat varför riktiga män så ofta blir ensamma efter en skilsmässa!

3. Kan misslyckas. Puh.

4. Har självförtroende. Nåde honom om han velar som sagt.

5. Uttrycker aktivt kärlek. Och nu menar vi absolut inte någon våldtäktskultur här… 

6. Kanaliserar sin sexuella energi (på annat än sex). En kan sätta på lite vad som helst, ju.

7. Kontrollerar sina rädslor. Det duger inte att fega ur eller gråta eller så. I vart fall inte okontrollerat.

8. Hedrar maskuliniteten hos andra män. Måtte de då vara ”riktiga”. Kan transmän vara riktiga?

9. Tar ansvar för sin relation. Den som han satte i andra rummet alltså.

10. Dör väl. Åh, tack gode Gud!

Visa hela inlägget »

 ...är en stor frihet. Det innebär för mig att (oftast) inte längre behöva:

  • Göra min röst så ljus eller mörk som möjligt i sociala situationer där jag misstänker att det kommer att gynna mig.
  • Se mig över axeln och göra en snabb bedömning av vilken toalett som omgivningen kan antas förvänta sig att jag ska ta, utan att helt sonika ta den som är ledig. (Detta gäller dock tyvärr sällan omklädningsrum).
  • Klura i veckor på vad jag ska ha på mig på fina festen som jag kan stå någorlunda ut i men som ändå inte väcker negativ uppmärksamhet, för att i stället ta något som jag tycker är snyggt rakt av.
  • Ansa skäggstrån eller kroppsbehåring annat än för min egen skull.
  • Ta illa vid mig av att kallas mamma eller pappa, pojkvän eller flickvän, gubbe eller kärring, utan i stället tänka att det är synd om människan.
Och priset för det hela? Tja, det är ingen rea, om en säger så.
Visa hela inlägget »

Fredag 27 september

Jag twittrar igen. Det måste betyda att det är pride igen.

Ser rummet lite sterilt och ocharmigt ut? Äsch, vad gör väl det när en kan få sova själv i tre olika sängar? God natt!

Lördag 28 september

Att äta hotellfrukost omringad av sex teveapparater är en nära-American Psycho-upplevelse. Det är inte TV4-soffa med Triss.

Paraden blekare än priden i stort känns det som. Men undra på det i detta snålväder!

I Umeå hålls hårt på högerregeln, men stannas av princip aldrig vid övergångsställen. Den kulturen…

Kört ”Spelar roll” för fjärde gången i år. Åter förvånad över att alla tycks köpa det som annars får folk att flyga varandra i halsen.

Anna Glas om radikalfeminismen vs queerfeminismen, transinklusion och separatism. Lite som en exemplifiering av det jag nyss talat om.

Ja, var är radikalfeministerna nu när vi talar om kön och trans? Historien upprepar sig. Inte heller -98 ville de ta samtalet.

Så skönt att få varva ner med god öl och mat och bästa Jan-Olov Madeleine med fru. Mycket hbtq-historia. Och framtid.

Fint folk kommer sent. Eller snarare tidsoptimister med dåligt lokalsinne. Mot festen!

Söndag 29 september

Fint folk vaknar sent. Det blev visst väldigt tidigt i morse... Men bara en inte missar frukosten så.

En liten avstickare för att prata argumentation med F! Umeå. Just det slags folk jag så gärna vill se effektivt föra fram sitt budskap. ->

-> För att inte tala om feminismens behov av att kunna försvara sig mot härskartekniker och fula retoriska trix. Hoppas kunna hjälpa litet.

Avslutar priden med att prata kroppar, kön och genus. Publiken mer varierad med avseende på just detta än jag är vad vid. Känns bra.

Lika tomt som vanligt då en festival är över. Men nu lite tid att landa och träffa vänner innan tåget tar mig tillbaka till vardagen.

Måndag 30 september

Blir sentimental. Restaurangvagnshäng. Mellanslaf i liggvagn med packning, kläder och allt. Grus i ögonen på centralen halv sju. Tänk att jag en gång levde så här!
 

Visa hela inlägget »

Välkommen in i hallongrottan och låt dig omslutas av den unika lesbiska stämningen! I dag måste du inte längre vara född som kvinna eller ens fullt ut definiera dig som en sådan för att få räkna dig till dit. Det liksom räcker med att du känner att du är lesbisk för att få vara en del av lesbiskheten. Men vad är det då som du ska känna? Hur ska det kännas? Vad ska du vilja ha? Något måste det väl ändå vara, även om det kan vara svårt att sätta fingret på utan att bli alldeles förbaskat eterisk och flummig? Jag har nu ett tag försökt klura ut vad, men än så länge gått bet. För jag vill gärna veta: Är jag lesbisk, och i så fall på vilken grund? Eller brister jag måhända i den rätta tron?

Under det senaste halvåret har Stockholm förlorat en handfull klubbar och andra ”vattenhål” som utropat sig som queera eller mixade (avseende publikens läggning och kön). I deras ställe har ett ungefärligen lika stort antal flatklubbar växt fram. Det kan vara en tillfällighet, men något säger mig att det är en trend. Ordet ”lesbisk”, alternativt ”flata”, syns allt oftare i rubriken på diverse event vid Prider och likande, efter att ett tag varit, ja var? Assimilerat inom ett bredare queerbegrepp? Ett par av de här nya klubbarna är uttryckligen separatistiska. Det ska vad jag uppfattar förstås som att endast lesbiska är välkomna. Men som sagt: var går i dag den gränsen?

Det var så mycket enklare förr, då en flata var en flata var en flata, det vill säga någon född med en fitta som hon uppskattat och behållit och som åtrår andra personer med fittor som de fötts med, uppskattat och behållit. Den gränsen var ju inte så svår att dra (annat än i enstaka fall, som med intersexuella – men vem har ändå någonsin brytt sig om dem i en h-, hb-, eller hbt-värld?). Men, men, men: en sådan uppdelning förutsätter tyvärr en strikt biologistisk syn, som väldigt många av oss upplever som klart ofräsch i dag. Inte var det roligt inte, att den exempelvis ledde till att transkvinnor (alldeles oavsett hur starkt kvinnligt identifierade eller hur könskorrigerade de var) sågs per definition som uteslutna ur gemenskapen. Att personer som förvisso fötts med en fitta som de i någon mån uppskattade och ville behålla och som hade sin åtrå riktad åt ”rätt håll” men som inte till fullo såg sig som kvinnor också ifrågasattes inom miljön, är kanske inte lika stötande. Så var ju inte intergender knappt påtänkt heller. Men riktigt så vill vi inte längre ha det. Därför annonseras numer många flatevent som öppna för transpersoner och ”flathags”, men ändock ofta med ett krav om att den som närvarar ska se sig som flata (om ock än bara för en kväll, så som på tjejfesten under Malmöfestivalen nyligen), alternativt och å det minsta villiga att vara en del av ”den lesbiska stämningen”.

Men vi har inte kommit ett spår närmare i vad den skulle bestå mera exakt. Så nu undrar jag uppriktigt: Skulle någon av alla ni vänner och bekanta som besökt något av dessa event, deklarerat att ni stöder återtagandet av den ”lesbiska makten” osv., kunna förklara för mig? Jag är med på det där med självdefinierandet. Men som VAD? Kom igen nu: det är väl ingen som råkar vara rädd att stöta sig med communitiet?

Men vänta lite! Det finns betydelser av det här som alls inte är lika problematiska. Kanske kan vi kalla dem ”politiska i ett rättvise- och maktperspektiv”, till skillnad från ”identitetspolitiska”: Om vi tar och sätter en tillfällig parentes kring det där med vad som egentligen kan menas med att vara kvinna, ja rent av för argumentets skull kryper in i den biologiska förståelsen av kön som vi egentligen vet inte riktigt håller sträck, så kan vi konstatera att det finns fog för att lesbiska ska få slippa ickelesbiska ibland, och att kräva en plats i det offentliga rummet (läs ta makt). För vi vet att kvinnor – de som föds som kvinnor, uppfattar sig som kvinnor, ses som kvinnor (välj själv med lite olika utfall till följd!) har en underordnad position i samhället, och vi vet att kvinnors sexualitet fortfarande är sjukt osynliggjord och förminskad, annat än som en pendang till mannens dito. Viola: kvinnor som vill älska och ha sex med kvinnor har dubbel anledning att knyta näven och kräva utrymme! Men då har vi som sagt gjort det lite enkelt för oss. Och det måste vi ibland; just därför att det finns sådana här vulgära förståelser av ”kvinna” och av ”älska” och att samhället i mycket har rättat sig efter dem.

I morse publicerade DN en bra artikel om lesbiskhet, signerad Lawen Mohtadi. Den är bra, därför att den uppehåller sig just och endast i den där makt- och rättvisesfären. Lawen pekar på något som kan tyckas självklart, men som ändå sällan uttalas: så klart är det lesbiskas oförmåga och/eller ovilja att bekräfta män i deras sexualitet som ligger bakom det fortfarande kompakta föraktet (eller hatet rent av) mot dem som vi kan se. Och så klart får detta till följd att många lesbiska, i en upplevelse av att behöva det för att alls fungera och lyckas i samhället, väljer att kompensera kraftigt för detta. Naturligtvis på villkor som har dikterats av ”den manliga blicken”. Lawen beskriver det här mycket väl. Men när hon sedan konstaterar att det finns en intern kultur där lesbiska i stället väljer att bekräfta andra kvinnor går hon inte vidare i sin analys. Det är (medvetet eller ej) klokt, för en sådan analys kommer ofrånkomligen att avslöja bräckligheten hos den biologistiska könsuppfattningen som alltsammans bygger på. För att försöka förenkla något som jag gärna utvecklar en annan gång: Å ena sidan är en lesbisk stolthet oerhört dyrköpt, inte minst för en äldre generation och för de som har vuxit upp i en mindre tillåtande miljö. Det har kostat på att forma en positiv självbild av en fittperson som vill ha andra fittpersoner och ändå ta sig fram i samhället. Å andra sidan: Hur bra är egentligen L-word som teve-serie sett? Hade du lyssnat på Indigo Girls om du inte hade varit flata – du som inte har hört en enda annan paisley undergroundgrupp? Vad är det som gör damfotboll så spännande bland alla sporter? Det är cool med mig. Men det är inga tomma frågor heller. För att dra det till sin spets: Hur förhåller sig det här till frågan om huruvida jag är välkommen på din klubb? Och om jag kommer in, har jag då något där ”att göra” så att säga, annat än att insupa den där kulturen som jag inte riktigt förstår vari den består?

Vi må aldrig blanda ihop de bägge förståelserna, den identitetspolitiska och den maktpolitiska. I mina ögon har den förening eller klubb som creddar på den identitetspolitiska förståelsen, men gallrar i dörren utifrån den maktpolitiska, gjort just det misstaget. Så kommer jag att tänka ända till dess jag får en bättre förklaring. Hellre än att fortsätta vara ”bråkig” på min egen bakgata, hoppas jag på uppriktigt på en sådan.

Visa hela inlägget »

14/6

Ska jag lyckas somna på ett plan för första gången i mitt liv, tro? (Gjorde jag ju inte).

Just deltagit i en debatt om transvården i Norrland. Vad säga, mer än att jag är så jävla priviligierad att råka bo i Stockholm?

Här uppe korrigerar vi inte kön, vi byter det. Medicinska skäl att inte underkasta sig operation = äventyrad diagnos. So unreal life.

”Vi måste få veta om folk är genuint ts eller inte. För att veta om vi ska gå ’ända fram’, då.” Resten kan väl flytta till Umeå?

Undra på att de såg ut som frågetecken när jag menade mig redan leva ”real life”. Som vad då liksom? En hen?

Nödmat på puben runt hörnet. Måste vara första och sista gången som jag beställer ”LCHF”. Men den potatisen och såsen gick faktiskt inte att äta.

Ska strax få äran att prata kring RFSL/RF:s viktiga rapport om Hbtq och Idrott. Sedan egenvård (= en bättre form av transvård).

Ulrika Westerlund invigningstalar på Luleå Pride. En iskall vind sveper in när vi påminns om utvecklingen i Ryssland med flera länder. Ingen stolthet utan solidaritet.

Luleå lider brist på unga kvinnor får jag lära mig på jämställdhetsseminariet. Kanske hon som beviljar könsbyten kan åtgärda detta?


15/6

Den totala avsaknaden av telefon och internet på vandrarhemmet… Så snabbt det gått att bli beroende! (Det första ett felaktigt antagande skulle det dock visa sig senare).

Bästa prideparaden på åratal. Nästan bara hbtq-människor med anhöriga och vänner, själva eller i intresseorganisationer.

Moa Svan håller låda på festen efter paraden. Lite roligt förstås. Men var det inte en festival även för B, T och Q?

Kan vi sluta slänga oss med ”HBTQ” när vi menar ”H”? Cisnormen är vad som i första hand klyver rörelsen.

Fat:up nu. Beröringspunkterna mellan olika former av normkritik är många. Men också (de skenbara?) kollisionerna.

Häftigt att det finns de som väljer att lyssna på argumentationsanalys kl. 19 en pridelördag. Samtidigt som kändistät underhållning i parken. Det finns hopp!

Toppar med en rolig, viktig och varm teaterpjäs om bögar från Tornedalen. En bra dag. Hoppas nu på en bra natt.


16/6

Sov bort halva dagen och alla seminarierna om trans och hiv. Så seriös är tydligen jag. (Och så bra var tydligen natten).

Slut (för mitt vidkommande i vart fall) på den finaste lilla pride som jag har varit på.


Visa hela inlägget »

30/5

Med grus i blicken på tåget mot Göteborg och West Pride.

Att oreflekterat boka plats i djurkupé måste vara ett säkert tecken på att en snart måste ha sig en ny hund.

Från eget lyckat gig till dito diskussion om forskning och aktivism. Hann nästan trots en halvtimme mellan. Det här seminarieschemat suger!

Göteborg och försommar är en sällsynt fin kombination. Raggarbilarna längs Avenyn och fylleskrålande studenter vid Korsvägen får en ta på köpet.

Lite sugen att gå på flatfest. Men det tror jag bara. Önsketänker. Flator är trista och grymma. Och jag har så mycket som jag måste fixa. Förresten är jag trött. Så det så.


31/5

City gym måste vara den gamla frisksportarkulturens absolut sista utpost i detta land.

Nu har jag pratat så mycket om hälsa och hälsohets att jag inget annat vill än en kall öl. Gärna något riktigt flottigt till.

 
1/6

Sällan har det känts så bra att föreläsa. Bara det att jag har lyckats klämma in Hume på ett Prideseminarium!

Äntligen fri att själv göra pride! Jag är ingen fatalist, men det känns ändå som om ösregnet har något med detta att göra.

Beklagligt vad få saker som jag har hunnit ta del av under priden. Det var så mycket som såg intressant ut. Får väl ta igen det med start nu!

Så blir det när 1) eventen är utspridda på olika lokaler, 2) schemat är svårtytt på webben, och 3) en själv har häcken full.

Oj! Jag som väntat mig en djupare källare, trängre utrymme, mindre runda hål, kalare bar, skitigare backroom… I Wish Gbg:s lokaler kommer varje förutfattad mening på skam!
 

2/6

Parad: Nya öppna moderater, Socialistiska queers, Homo-, bi- och transliberaler. Och så transproletariatet, då.

Få se… Nu har jag tågat med Hensägare, F!, bdsm-folk, transor och några random bekanta. Vad mer kan kännas rätt och riktigt?

Vilken är kopplingen mellan poly och jordskor? Egentligen?

Transmilitansen och Bash Back. Försöker förstå. Vi delar ju så många idéer och mål… Är jag bara för gammal? Har jag hunnit tänka för mycket? Är det samma sak?

”Den har hetat (?) och Hbtq-festivalen och nu West Pride. Ska vi bestämma att den i fortsättningen ska heta West Pride?” Rungande bifall. Vilken sällsynt dum idé!

Jag är inte heterocis. Och därför antas jag vilja sitta här och lyssna på överjävligt dålig musik och dricka ljummen öl. Och så gör jag det, då.

Du vet att du har hamnat på andra sidan det binära systemet (och tappat minst 20 år), när packade bögar ber det lilla kexet att komma till deras bord.

Tack, men nej tack. Fördomsfullt kanske, att förutsätta en kukfixering som skulle kunna ha ställt till det, men det är verkligen inget att chansa på.

 
3/6

Tåget skulle ha varit framme i går. Men fint att de öppnade stationen bara för oss så här halv fem på morgonkvisten. #sj, sj gamle vän


Visa hela inlägget »

Det här inlägget är lite mer personligt än de jag vanligen skriver. Lite gränslöst och utlämnande, kan säkert en del tycka. Men då känner en inte mig. Jag är nämligen närapå fri från tabun för vad en kan prata om eller inte. Det betyder inte att jag skulle sakna integritet, bara att jag reserverar den för andra saker än kroppar och sakfrågor. Hur som helst är faktiskt även detta på sitt sätt allmängiltigt. Jag tror mig nämligen veta att det är många fler än jag - både transpersoner och andra - som brottas med de funderingar som jag ger uttryck för på slutet.

Testsvaren borde ha kommit nu. Jag har gått på testosteron i 18 veckor och är väldigt nyfiken på att få veta hur mina hormonnivåer ligger. Testot låg på fem mmol/l förra gången (riktvärdena säger att kvinnor ska ha under två och män någonstans över tio), men då hade jag endast tagit ca 10 mg/dag. Sedan des har jag succesivt höjt till 40. Vanligen administreras 50-100 under den inledande fasen av en könskorrigering, men jag vill inte gå så högt innan jag har träffat en endokrinolog, inte minst som jag tror mig ha känsliga receptorer och dessutom en genetiskt betingad ökad risk för könshormonsberoende cancerformer (jag måste påminna mig att kolla upp brösten inom en snar framtid!).

Vad har då hänt på den här tiden? Till en början har kroppen svarat bra på träning. Ökningen av muskelmassa och styrka är extra dramatisk eftersom jag a) verkligen vet hur en gör, b) har tidigare varit muskulärt välutvecklad med säkerligen lite fler cellkärnor etc., och c) kommit in i klimakteriet. Vidare har fettfördelningen förändrats. Jag har minskat rejält på insidan av låren och de små ”kärringbullarna” mellan bröst och överarm försvann på ett par veckor. Det tackar vi för. Men den gubbmage som "går i släkten" kom i stort sett lika snabbt den, och tja, lite sådan får jag stå ut med under ”bulk”, även om det förstås finns all anledning att försöka förhindra den från att breda ut sig ytterligare. Jag har också växt till rejält i genitalierna (det är väl en klitta som denna som brukar kallas ”testokuk”?), och fått en hel del förändringar i min sexualitet: mer kåt så klart; inte lika kinkig med kön eller könsuttryck (så bra!); mer bestämd, men gudskelov på ett mjukt vis; och jag kan numera inte längre komma fler än en gång. Åt gången, då. Vidare har jag fått en förbaskat fet och finnig hy - inklusive hårbotten (måste försöka få en remiss till en dermatolog!). Och så luktar jag för första gången i mitt liv – en frän, inte hundraprocentigt angenäm doft, måste jag säga. Men annars har inget ytterligare fysiskt hänt vad jag märkt. Men det är bara bra. Rösten låg redan lågt och behöver inte alls sjunka ytterligare (fast jag misstänker att den kommer att göra det ändå). Kroppsbehåring är ingen big deal för mig, och den skulle bara våga sig komma på bröst och rygg! Skägg vill jag inte ha, men det lär vara en svårfrånkomlig bieffekt som jag nog kan stå ut med och kanske också hålla borta från ansiktet. Och vem farao, oavsett kön, ser fram emot att bli flintis (vilket genetiken säger mig att jag kommer att bli ganska omgående)? Ingen lunch är fri, vänner.

Sedan har vi då det mentala. Och det är, vid sidan av att återfå min forna muskelmassa och fettfördelning, det absolut viktigaste. Jag känner mig mera hel. Jag har fått en ny kontrollerad närvaro och känner mig som en tassande mjuk naturkraft. Jag känner igen känslan från de gånger då jag har dopat mig, och jag vill aldrig mer vara utan den. Grejen är den att det inte alls känns artificiellt, utan som att det är sådan här jag är – egentligen.

Men nu reses frågan som allt mer akut: Ska jag foga mig och krypa in i en av de båda påbjudna könbeskrivningarna?
Kvinna är uteslutet; det har jag redan provat utifrån bättre fysiska förutsättningar än nu, och det gick ju inget bra alls. Återstår då möjligheten att säga att jag är en man. Med testots hjälp kommer jag att passera som en liten sådan. Och transvården har faktiskt utvecklats från att knappt kunna föreställa sig transsexuella som något annat än präktigt stereotypa i sitt önskade kön, till att kunna se dem som såväl homosexuella som inte fyllda av hat inför varje del av sin kropp, ja inte ens sina könsorgan. Om en resonerar lite så här: ”Jag är i alla fall mera man än kvinna, och ingen person är gudskelov hundraprocentigt konform med sin påbjudna könsroll; alla har egenskaper och preferenser som överlappar och ofta vissa som rent av ses som primärt tillhörande det andra könet. Om vi säger att vi inte menar mer med att någon är man eller kvinna än att de ligger tydligt närmare den ena polen än den andra, ja då kan jag väl gå med på att kallas man.” Då skulle jag utan diskussion få den vård jag anser mig rimligen ha rätt till (det vill säga lika stor rätt som någon som diagnosticeras som transsexuell). Då skulle jag slippa många knepigheter när det kommer till personnummer, toalettval mm. Sedan kan jag alltid göra som så många som jag har stött på: krypa tillbaka till en intergenderposition, där jag bejakar min bakgrund och erkänner att jag trots allt inte identifierar mig fullt ut som tillhörande ”det nya” könet.

Men det vore inte uppriktigt. Till att börja med är det här måhända vad folk borde mena med ”man” respektive ”kvinna” – men det är alls inte vad de vanligen menar. De menar förvisso inte att alla skulle efterleva någon stereotyp könsmall, men kan ändå inte se att det i ”normala fall” skulle existera någon gråzon. De ser man och kvinna som inte bara heltäckande och varandra ömsesidigt uteslutande, de ser dem också på något magiskt vis som motsatta. Trots att nästan varje egenskap är överlappande. Trots att det för de flesta egenskaper är så att skillnaderna inom respektive grupp är större än de mellan grupperna. Trots att människor generellt tenderar att likna varandra, snarare än skilja sig åt. Jag har faktiskt litet svårt att köpa den där binära synen på kön också när det gäller mänskligheten i stort. Men jag har förstås ännu svårare att köpa den för egen del. Tanken på att jag skulle ses som en entydig man är inte lika absurd som det faktum att jag ofta setts som en entydig kvinna. Men nästan: den är fortfarande inte korrekt. Det handlar inte om att jag inte skulle kunna gå på herrtoaletten. Det gör jag redan ibland, och det är inte mindre märkligt än om jag går på damtoaletten. Samma sak med han och hon, namn, personnummer etc. Det handlar om att inte heller det känns särskilt bra eller sant. Om det här är biologiskt betingat eller en produkt av socialisering är faktiskt litet skit samma: det utgör i dag en tämligen solid del av min personlighet som sannolikt inte kan omförhandlas.

Om jag tvingas välja ett kön, ja då får det bli mannens. Det är ett beslut som jag fattade när jag tog min första dos testo. Men måste vi alla i dag verkligen välja på det viset? Det växer snabbt fram en möjlighet att trots allt leva i gråzonen, åtminstone för den som uppehåller sig i mera tillåtande miljöer. ”Hen” känns som bara en början. Kanske kan jag bosätta mig där, fast från den punkt som trots allt ligger mig närmast? Det bor redan ett antal ”transsexuella män” där. De har kommit dit genom att förtiga och ljuga för vården, och ibland kanske också för sig själva. Det är begripligt, och jag fördömer ingen. Men det passar inte mig. Är det priset, vet jag faktiskt inte hur jag ska göra. Är jag redo att förneka mig själv innan tuppen gal igen, eller är vården redo att se det uppenbara behovet av behandling också för den som inte riktigt kan placera sig själv i tvåkönsnormen? Är den uppmjukning och utvidgning av begreppet och diagnosen ”transsexuell” som många efterfrågar på väg, alternativt kommer man att släppa den viseledande föreställningen om ett rätlinjigt samband mellan den snäva diagnosen och vårdbehovet? Jag hoppas att det i så fall kommer att ske inom kort – för jag är inte ung och har inte tid att vänta länge. Helt säkert är ändå att samhället inte är redo att släppa fixeringen vid det juridiska könet på länge, länge. Men är det redo att ge mig ett personnummer som inte helt stämmer med hur jag upplever mig, eftersom det ändå skulle vara tydligt bättre än det som det gav mig en gång för länge sedan, efter att bara ha kastat en snabbt titt mellan mina ben? Svaret på det, är också svaret på vad jag ser som nästa stora köns- och sexualpolitiskapolitiska fråga.

____

PS. Den som till äventyrs vill höra mig utveckla resonemang som dessa (om vad som konstituerar kön och hur det förhåller sig till kropp etc.), och råkar befinna sig i Göteborg på lördag, är välkommen hit. DS.

Visa hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från AnnaKika