Du låter som en mansperson!

Min tvååriga dotter har kapat min digipass (ni vet en sådan där liten manick som en knappar in sin kod till internetbanken med). Det har hänt förut, och innebär att det är kört. Efter tre fail, är koden låst, och det enda som återstår är att ringa banken och få en ny.

Bankpersonen som tar emot mitt samtal inleder med ett par obligatoriska frågor för att kolla upp att jag är jag. Eftersom det är något som ligger också i mitt intresse, rabblar jag tillmötesgående upp mitt personnummer, adress, konton och lån i banken. Jag ger också namn och nummer på dem som jag delar ett par konton med. Där tror man ju att det ska räcka. Men då säger människan att hon måste ställa ett par frågor till, med anledning av att min röst är så ”manlig”. Tagen på sängen, kommer jag inte på något bättre att säga än ”det är din också”. Personen som presenterat sig som Sara någonting, har nämligen en förnämlig altröst själv! Hon insisterar: ”Du sa ju först att ditt personnummer är det här och… Men för mig låter du som en mansperson. Därför måste jag…”

Nu har jag hämtat mig tillräckligt för att lugnt och sansat förklara att 1) jag är den jag utgett mig för och respekterar hennes uppdrag, men att 2) det skäl hon angett inte är acceptabelt, och att jag därför 3) nu blivit förbannad och tänker svara på hennes fortsatta frågor endast därför att jag behöver min jäkla digipass. Puckot har trots detta inte förstått att hon trampat i klaveret, utan gör ett nytt försök med samma motivering. Jag upplyser henne mera exakt om vad som stör mig: kvinnors röster varierar, vilket borde vara henne bekant; det är inte alla som är tydligt man eller kvinna; ja, Sara: det finns till och med de som byter kön. Du har inte rätt att ifrågasätta andras könsidentitet – och helt säkert inte i ditt arbete! Samtalet avslutas med att hon ursäktar sig flera gånger (fast jag är inte alls säker på att hon förstår för vad). För syns skull flikar hon ändå in ytterligare en –  och alldeles menlös – fråga innan jag äntligen får min nya kod.

Slutet gott, med andra ord. Men se upp för Sara på SEB! Och när ni råkar ut för samma sak (det vet jag att ni gör!), får ni gärna svara som jag önskar att jag hade gjort: ”Jag har strupcancer. Nu blev jag jätteledsen. Och du jättestämd. Blev du också jätteledsen? Skoja bara: Jag är trans. Och du är fortfarande jättestämd.”