Är du allmänt förvirrad, lilla vän?
Satt nyss och skrev rent mina anteckningar från den fina föreläsningsserien om transvård som rfsl Örebro arrangerat under hösten. Påmindes om en sak som jag då – och fortfarande – hade väldigt svårt att förstå och acceptera. Eller förstod jag bara inte vad som menades?
Det pratades om den inledande bedömningen av den vårdsökande som görs av psykiater, psykolog och kurator, och det mesta kändes igen. Sedan fick vi veta att det finns ett antal andra tillstånd/förklaringar som teamet är tvungna att förvissa sig om att de inte föreligger. En punkt handlade om allvarliga psykiska eller psykosociala störningar av den typen som skulle kunna äventyra en behandling. Och det förstår en ju; att det inte är riktigt läge att kasta sig in i något så jobbigt om en redan mår pyton. En annan punkt handlade om att de ville säkerställa att det inte var fråga om en icke accepterad eller insedd homosexualitet som tolkats som transsexualitet. I en tredje ville de på motsvarande sätt vara säkra på att de bakomliggande orsakerna inte bestod i tråkiga erfarenheter som kunde relateras till könsroller, som negativ särbehandlig eller t.o.m. sexuellt våld. Sistnämnda punkter kan förstås problematiseras på olika sätt, men är ändå begripliga ur vårdgivarens perspektiv. Men nu kommer den märkliga, fjärde punkten: De ville vara säkra på att individen inte lider av någon allmän identitetsproblematik! Men vad menas med det? Jo, ”att man inte riktigt vet vem man är eller känner sig riktigt hemma någonstans”. Så sas det i alla fall.
Men: Vad innebär då det? Är det en fråga om att en ska känna sig hemmahörande i alla (eller merparten av) sina sociala roller och sociodemografiska tillhörigheter och agera i enlighet med dem? Är det riktigt sunt, egentligen? Och är det särskilt tidsenligt? Vilken är skillnaden mellan frågor som ”Är jag (tillräckligt) nöjd med och en bra representant för min klass, min etnicitet, min ålder, min yrkestillhörighet, min kultur” etc., och frågan ”Är jag (tillräckligt) nöjd med och en god representant för mitt biologiska kön”?
Kan det vara så att det queera perspektivet i någon mån accepterats och omsatts i praktiken när det gäller genus, den sociala könsidentiteten, men fullständigt saknas när det kommer till andra sociala identiteter? Inte att förakta dem som känner sig väldigt ”hemma” i sig själva och sina omständigheter, men är det inte så att ifrågasättandet och blandandet av sociala roller egentligen står för en mera medveten syn på människans förutsättningar? Motsatsen verkar förutsätta ett antagande av något slags ”vårt sanna jag”; en sammanhållen personlig identitet eller karaktär. Men att något sådant skulle existera är en relativt sällsynt uppfattning hos dem som sysslar med experimentell psykologi, medvetandefilosofi eller kognitionsteori. Nej, fram för en alltomfattande förvirring på identitetsplanet! Heja det intersektionellt queera!
En tanke till: Även om det skulle vara så att min förvirring/avståndstagande inför mitt påbjudna genus är en del av en större social förvirrig/avståndstagande, varför skulle det utgöra ett skäl att förvägra mig möjligheten att korrigera mitt kön i enlighet med min förvirrade självbild? Är den till skada för mig? För andra? Om Judith Butler var svensk och önskade en könskorrigering, skulle hon förmodligen få ett nej på grunder som dessa. Döm själva (första minuten typ, men titta gärna på hela filmen – i del tre talar hon bl.a. om trans)! http://www.youtube.com/watch?v=kSSfJgvH9r8&feature=related
Kommentera gärna inlägget:
Senaste inlägg
Senaste kommentarer
-
Laura Fernandez hast » Träning, omklädning och trans: ”Som trans person så vågar jag inte att gå på träning för jag har dålig självkäns..”
-
Kian » Och nu då: Bli könsbluffad eller bluffa kön?: ”Linnaa eller Linnea, förresten? Men snart kanske du hursom heter något annat? Kr..”
-
Kian » Och nu då: Bli könsbluffad eller bluffa kön?: ”Hej, Linnea! Ja, det är ju så det har varit hitintills i varje fall. Den som vel..”
-
Linnaa » Och nu då: Bli könsbluffad eller bluffa kön?: ”Hej! Jag har alltid känt eller snarare inte känt att jag tillhört något av de tv..”
Spontant tycker jag att du har rätt i mycket, men samtidigt att du förenklar frågan (eller kanske hellre att jag inte varit tillräckligt tydlig). Du har absolut rätt i att många kan må pyton av att uppleva sig sakna social förankring eller profil, och det till den grad att det helt klart kan vara ett hinder för en könskorring (eller någon annan radikal behandling). Visst måste det vara en stor skillnad mellan dem där identitetsanarkin är en produkt av andra, mera grundläggande och mer eller mindre självvalda ställningstaganden, och dem som ser den som ett problem i sig. Men oavsett orsaker, är det garanterat inte någon dans på rosor att till stor del stå utanför de grupptillhörigheter som de flesta oreflekterat söker sig till och välkomnas i. Det är en våldsamt stark strävan som ligger bakom väldigt mycket av vad människor tar sig för.
Jag håller med andra ord med om att många som psykiatrin skulle etikettera "identitetsförvirrade" säkert bör avrådas från t.ex. en könskorrigering. Men - och här är min poäng: Det är rimligen inte bristen på hemmahörande i tydliga sociala grupper som är problemet i sig! Om så vore skulle Judith klassas som identitetsförvirrad. Jag platsar absolut under en sådan diagnos, men skulle ändå mena att jag är trygg och välmående nog för en behandling om den skulle bli aktuell. Frågan som ställs, ska vara den om hur en MÅR på ett bredare plan - att "inte känna sig riktigt hemma i sin identitet" räcker inte ensamt.
För ett queert anslag blir det här extra intressant. Byt ut "sociala identiteter" i en övergripande bemärkelse mot "könsroller" (som väl måste ses som en social identitet galore?) mera specifikt, och tillämpa därefter samma resonemang! Visst påminner det starkt om en mycket förlegad syn på genus och vem som ska för göra och vara vad för att ses som "frisk"?