Är du allmänt förvirrad, lilla vän?

Satt nyss och skrev rent mina anteckningar från den fina föreläsningsserien om transvård som rfsl Örebro arrangerat under hösten. Påmindes om en sak som jag då – och fortfarande – hade väldigt svårt att förstå och acceptera. Eller förstod jag bara inte vad som menades?

 

Det pratades om den inledande bedömningen av den vårdsökande som görs av psykiater, psykolog och kurator, och det mesta kändes igen. Sedan fick vi veta att det finns ett antal andra tillstånd/förklaringar som teamet är tvungna att förvissa sig om att de inte föreligger. En punkt handlade om allvarliga psykiska eller psykosociala störningar av den typen som skulle kunna äventyra en behandling. Och det förstår en ju; att det inte är riktigt läge att kasta sig in i något så jobbigt om en redan mår pyton. En annan punkt handlade om att de ville säkerställa att det inte var fråga om en icke accepterad eller insedd homosexualitet som tolkats som transsexualitet. I en tredje ville de på motsvarande sätt vara säkra på att de bakomliggande orsakerna inte bestod i tråkiga erfarenheter som kunde relateras till könsroller, som negativ särbehandlig eller t.o.m. sexuellt våld. Sistnämnda punkter kan förstås problematiseras på olika sätt, men är ändå begripliga ur vårdgivarens perspektiv. Men nu kommer den märkliga, fjärde punkten: De ville vara säkra på att individen inte lider av någon allmän identitetsproblematik! Men vad menas med det? Jo, ”att man inte riktigt vet vem man är eller känner sig riktigt hemma någonstans”. Så sas det i alla fall.

 

Men: Vad innebär då det? Är det en fråga om att en ska känna sig hemmahörande i alla (eller merparten av) sina sociala roller och sociodemografiska tillhörigheter och agera i enlighet med dem? Är det riktigt sunt, egentligen? Och är det särskilt tidsenligt? Vilken är skillnaden mellan frågor som ”Är jag (tillräckligt) nöjd med och en bra representant för min klass, min etnicitet, min ålder, min yrkestillhörighet, min kultur” etc., och frågan ”Är jag (tillräckligt) nöjd med och en god representant för mitt biologiska kön”?

 

Kan det vara så att det queera perspektivet i någon mån accepterats och omsatts i praktiken när det gäller genus, den sociala könsidentiteten, men fullständigt saknas när det kommer till andra sociala identiteter? Inte att förakta dem som känner sig väldigt ”hemma” i sig själva och sina omständigheter, men är det inte så att ifrågasättandet och blandandet av sociala roller egentligen står för en mera medveten syn på människans förutsättningar? Motsatsen verkar förutsätta ett antagande av något slags ”vårt sanna jag”; en sammanhållen personlig identitet eller karaktär. Men att något sådant skulle existera är en relativt sällsynt uppfattning hos dem som sysslar med experimentell psykologi, medvetandefilosofi eller kognitionsteori. Nej, fram för en alltomfattande förvirring på identitetsplanet! Heja det intersektionellt queera!

 

En tanke till: Även om det skulle vara så att min förvirring/avståndstagande inför mitt påbjudna genus är en del av en större social förvirrig/avståndstagande, varför skulle det utgöra ett skäl att förvägra mig möjligheten att korrigera mitt kön i enlighet med min förvirrade självbild? Är den till skada för mig? För andra? Om Judith Butler var svensk och önskade en könskorrigering, skulle hon förmodligen få ett nej på grunder som dessa. Döm själva (första minuten typ, men titta gärna på hela filmen – i del tre talar hon bl.a. om trans)! http://www.youtube.com/watch?v=kSSfJgvH9r8&feature=related

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln