Ibland är det inte (lika) roligt

Förra helgen höll jag ett föredrag på HBTQ-festivalen i Göteborg. Det berörde ett par lite kontroversiella ämnen och innehållet låg ganska långt ifrån min och TransForms vanliga repertoar av träning och hälsa. Men jag har mycket att säga också på ett mera politiskt och teoretiskt plan – både i min yrkesroll och privat. Även om tanken var att presentera föredraget först i samband med Stockholm Pride, såg jag festivalen i Göteborg som ett utmärkt tillfälle att testa mig själv och omgivningens reaktioner.


Jag ska inte gå närmare in på innehållet i övrigt, men en viktig och avslutande del handlade om gamla och nya motsättningar inom hbtqi-rörelsen. Lite sådana kan vara bra, menade jag; ibland är de en väntad följd av att försöken att ena alla bokstäver, ibland nödvändiga för framsteg, och vi måste inte jämt och samt sträva efter konsensus. Men ibland är de fördärvliga, och särskilt då om de är inkrökta, bygger på missuppfattningar och leder vår energi bort från de frågor som verkligen spelar roll. Som typexempel nämnde jag den urgamla positioneringen mellan social konstruktivism/dekonstruktivism å ena sidan och biologism/essentialism å den andra. Detta är ju en fajt som förts i den akademiska världen, i media mm. kring vitt skilda områden. I de flesta fall är den lika missinformerad och kontraproduktiv där som hos oss. Som tur är har den blivit mindre vanlig och mindre skapladdad på senare år – den är nämligen på goda grunder på väg att betraktas som ganska mossig. Vad är det då som är fel? Här följer några korta förslag. (Jag vill och bör egentligen argumentera mera under varje punkt, men detta är ingen lång uppsats, så det får bli i andra diskussioner).


a)      När det gäller frågor om arv eller miljö har vi har sällan några säkra svar, utan i bästa fall en statistisk ”sanning”. Orsakssambanden är notoriskt svårutredda, eftersom vi har att göra med ett intrikat samspel. Dessutom kan man inte alltid dra en knivskarp gräns mellan vad som är att räkna som det ena eller det andra.


b)      Från ett antagande om att något är på det ena eller andra sättet, hoppar en ofta lätt vidare till påståenden om olika egenskaper som det därför måste ha. Om något är socialt konstruerat, förväntas det vara flyktigt och utbytbart. Om något är genetiskt, ses det som ofrånkomligt och orubbligt. Men så är det ju inte alls alltid. Tvärtom kan vi se allt fler exempel på raka motsatsen!


c)      Sedan hoppar en ibland glatt ett steg till och menar att det bör (i någon moralisk mening) vara på det ena eller andra viset. En vulgärbiologism förutsätter att det finns någon bestämd ”naturens mening” och att vi inte har rätt att bråka med den. En vulgärkonstruktivism gör gällande att vad som är socialt konstruerat därför och till varje pris bör brytas ner.        


d)    I en diskussion där parterna sätter sin egen identitet och prestige på spel, tenderar all strävan efter självkritik eller välvillig tolkning av motparten försvinna. Debatten är nedlusad med ohederliga retoriska knep. Ett uppenbart sådant är att tillskriva sin motståndare åsikter som hen inte själv skulle gå med på. Helt klart finns det partiska tendenser och dolda agendor också i forskningsvärlden, men jag vill påstå att få vetenskapare (oavsett inriktning) är så inskränkta att de ansluter sig till de extrema åsikter jag skissat ovan. Men
kommentatorerna tycks inte sällan vara det…


Vad som är särskilt synd, sade jag avslutningsvis, är hur de här misstagen hindrar oss från att ställa de verkligt relevanta frågorna och kräva de verkligt relevanta svaren. I stället för att ifrågasätta ”medvandrarnas” motiv och bakomliggande föreställningar, börjar vi tjafsa med dem om huruvida det är möjligt att avprogrammera homosexualitet eller inte. (Nej, det förefaller förbaskat svårt – men den relevanta frågan är väl den om varför man skulle vilja försöka)? I stället för att utkräva rätten att få iscensätta kön på vilka jäkla kroppar vi vill och i vilken blandning vi önskar, tar vi diskussionen om det kanske är så att en viss typ av kroppar oftare hör ihop med vissa typer av knoppar, än vad andra kroppar gör. (Svaret är nog betydligt mera komplext än vad många naturvetare föreställer sig, men – återigen: Det ska väl inte spela någon som helst roll för ett (o)rättfärdigande av enskilda individers uttryck)? Eller?


”Jag känner ju till de här diskussionerna, men är det verkligen så kontroversiellt? Är det så viktigt för folk i dag?”, frågade en av åhörarna. ”Jag vet inte säkert”, sa jag, ”men jag tror nog att det till och från fortfarande är en rätt het potatis för många.”


----


Ett par timmar efter att jag hade hållit mitt lilla föredrag, fick jag tillfälle att själv göra lite festival. Jag skulle gå på en visning på ett museum, lyssna på åtminstone ett band och dagen därpå skulle jag paradera. Men först var det ett föredrag som jag ogärna missade: professor Jane C. Sörensen från Århus som skulle prata om ”Neurobiologi utifrån könsskillnader i hjärnan”. Där skulle jag komma att få svart på vitt att kontroversen som jag nyss pratat om är en glödhet potatis.


Den lilla hörsalen var fylld till bredden. Helt klart var det inte bara jag som hade funnit programpunkten intressant. Jane påbörjade med att dra ett antal data som forskningen hade funnit kring – just det: skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor och deras funktioner. Jag kan inte påstå att framställningen var särskilt problematiserande, men Jane gjorde samtidigt tidigt och opåkallat klart att det inte finns entydiga belägg för allt och att vissa av studierna kritiserats både inom och utom disciplinen. Men hon fick aldrig riktigt chansen att själv visa var hon stod. Efter bara några minuter kom de första ifrågasättandena: Varför presenterade hon just detta? Hade hon helt missat att vi också är produkter av vår sociala miljö? Visste hon inte att hjärnan är plastisk? Nej då, det hade hon inte missat. Och jo då, det visste hon visst. Men vem hörde det? Inte belackarna i alla fall, för samma kritik återkom gång på gång. Stämningen blev stundtals ganska hätsk. Talarordningen respekterades inte alls, och många inlägg var sällsynt onyanserade och måste betecknas som attacker på person eller grupp, snarare än på vad som faktiskt sades. Och det var inte bara de kritiska som var ute och slirade…


Det kändes som om jag fick rätt i väldigt mycket, och att det till och med var värre än vad jag trott. Både de förmodade biologisterna och de förmodade konstruktivisterna antogs (och föreföll emellanåt också) ha en extremt inflexibel position och stark politisk/ideologisk agenda som motiverade den. Men jag tror inte det är sant om någon av dem (utom möjligen enstaka galenpannor). Skrapar en bara lite på ytan och dämpar tonen en smula, tror jag de flesta är klokare än så. Jag kanske borde ha blivit glad, och triumferande utbrustit: ”Vad var det jag sa!” men jag blev mest ledsen, för jag bryr mig faktiskt mer om en sund debatt med fokus på de relevanta frågorna, än att till varje pris få rätt.

 

----


Jag kallar mig queer. Man kan vara queer i olika grad och på olika vis, men (precis som för feminism och andra ismer och ideologier) förväntas en omfatta en kärna av grundantaganden och attityder. Det tycker jag nog att jag gör. Jag är å ena sidan mindre radikal än många andra queer-personer i den meningen att jag anstränger mig för att se och förstå eventuella meningsmotståndares bevekelsegrunder och argument. Jag rusar heller inte så snabbt åstad i direkt aktion – i vart fall om jag misstänker att a) det finns mer som jag borde veta för att vara riktigt säker på min sak, eller b) att mitt agerande kan vara kontraproduktivt för densamma. En sådan inställning tenderar att komma med ökande ålder. (Jag vill i alla fall minnas att jag inte ägnade alltför mycket energi åt ”Verständigung” när vi på 70-talet attackerade EAP-anhängarna och välte deras bokbord i Östra Nordstan). Å andra sidan är jag ganska långtgående i det att jag utsträcker min queera attityd till också andra områden än kön/genus/läggning. Jag applicerar det på hela det samhälle jag lever i och på fler sociala identiteter än bara könsroller. (Till min glädje ser jag dock att en mera ”intersektionell” queer-rörelse håller på att växa fram. Queertopias manifest omfattar exempelvis ett brett spektrum av frågor).


Dekonstruktivismen är det queeras filosofiska ”mappa”. Alltså ser den som bekänner sig till queer rimligen ett starkt inslag av social konstruktion och tolkning i mycket, och då inte minst när det kommer till kön, genus och läggning. Så ock jag. Men jag ser ingen som helst anledning att bli förskräckt eller förargad om någon påstår, eller om det till och med skulle luta åt, att något är tydligt biologiskt eller genetiskt betingat. För den som inte tror att slutsatser sådana som de jag skissade upp i början av artikeln följer av sådana antaganden, finns inget att vara orolig för.   

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv