Mot normaliteten: Ett litet steg framåt och ett stort bakåt.

I trapphuset i går kväll stötte jag ihop med en relativt nyinflyttad granne. Vi kom bägge från storköpet där vi bägge hade nappat på samma erbjudande om blöjor till kraftigt reducerat pris. Så vi började prata om – just det: blöjor. Och om de barn som en stoppar i dem förstås. Det var så där trevligt, lagom och avspänt som en föreställer sig casual samtal goda grannar emellan. Jag kände mig vansinnigt normal. Oroväckande normal, faktiskt, med tanke på att vi bor i en bostadsrättsförening i Stockholms innestad där de flesta hushåll består av en man och en kvinna i 35-årsåldern, den ena jurist och den andra ekonom, ett barn och ett annat på väg (straxt efter vilkens ankomst familjen kan förväntas flytta till en villa i Bromma). Trevliga är de till råga på allt, de där små yuppiefamiljerna, om än en smula självupptagna. Men särskilt väl smälter vi inte in, min familj och jag.

Så jag står där, falskt och slugt beräknande och tänker att nu jävlar, nu tar jag och höjer vår normalitetspoäng ett snäpp! Det finns liksom lite att ta igen. Det är inte länge sedan vår raggiga hund okopplad rusade fram mot den nyinflyttade familjen och skrämde vettet ur dem. Till råga på allt var visst någon allergisk. Och så har vi då det där med att vi inte är så värst heterocis. Och det där med att vi har en ommålad gammal postcykel i stället för en Audi kombi. Och alla projekt som hotar att spränga inte bara våra egna vinds- och källarförråd, utan också ett par olovligen annekterade. Och så osäkerheten kring riktigt hur vi och andra människor hänger ihop egentligen. Och så den där festen vi hade i somras som det förmodligen fortfarande viskas om, där transpersoner av skilda slag, människor med ohemult mycket muskler på märkliga ställen och i övrigt en brokig samlig som liksom underströk det samlande intrycket av burlesk varieté. Nej, här skulle ett konventionellt barnsnack helt klart sitta bra.

Grannarna har små tvillingar. Självklart kom vi in på hur det är att ha sådana, i stället för att som vi ha två barn så att säga i svit. Därifrån kom vi in på dem som bevars får fler än två på en och samma gång, och därifrån på IVF och en jämförelse mellan den tid då en använde ett stort antal ägg vid varje befruktningsförsök (vilket då ibland fick flerbarnsfödslar till följd) och dagens mera försiktiga policies. "Jag har åtskilliga vänner som också de har skaffat barn utan att involvera någon man i familjen", sa jag, "och det intryck jag har fått är att det är skilda villkor för antal försök och när en använder ett eller två ägg i olika landsting." "Oh", sa grannen, "så du är inte..?" "Nej, alltså..." "Oj, jag visste inte! Du är alltså inte far till barnen?"

"Nej, just det", sa jag, snart åtskilliga normalitetspoäng fattigare.