Family gay

Det är märkligt vad det här med att ha en familj påverkar folks syn på en. I vart fall när det gäller en sådan som jag, som ofta inte förväntas ha någon. Plötsligt blir en liksom mera legitim. Genom att framstå som mera mänsklig, tror jag. Så klart gäller det i hög grad för kontakter med grannar, arbetskamrater, serviceenheter i samhället osv. Där är det så uppenbart att en nästan kan ta på det. Men det gäller ibland även i mindre konforma sammanhang, som i hbt-världen, eller rent av i queera kretsar.

Jag utnyttjar det ibland, och även om det nog ofta kan föras till något slags självbevarelsedrift, är det kanske inte så snyggt. När det endera är riktigt angeläget (hej, anställningsintervju!) eller då jag och den jag talar med är oviktiga för varandras fortsatta liv (hej, anonyma banktjänsteman!), finner jag mig nästan alltid göra det. För jag har lärt mig den hårda vägen att jag på förhand nästan alltid ses som mindre legitim i egenskap av att vara svårbestämd till kön, ålder, klass, yrkesidentitet etc. och att det i stort sett bara drabbar mig själv. Och se: I det ögonblick som jag "råkar" nämna något om min prudentligen registrerade partner eller mina barn, så förändras väldigt mycket. Jo, seriöst: det gör verkligen det!

Hur kan tankarna bakom en sådan bedömning se ut (ja, för den händelse att någon uttalade dem, ens för sig själv, då)? Kanske: "Detta är trots allt en människa som någon annat har valt till sin människa och till och med sett som god nog att skaffa barn med. Det säger mig att hen inte kan vara fullt så galen, svår eller udda ändå." Nähäpp. Men tänk om den där andra människan är riktigt galen, svår och udda själv, då – och jag den enda som kan stå ut med hen? Eller om det är så att den andra människan, som så många andra människor, var just så där angelägen om att skaffa en familj att den inte var så nogräknad? Eller att den faktiskt har en preferens för folk som är galna, svåra och udda? Det finns många möjligheter. Men det som är riktigt läskigt, är förstås tanken på hur en nu, allt annat lika, skulle ses som icke varandes medlem av en familj. Om den aldrig kommit i min väg. Eller om den skulle ta slut. Jag skulle förstås vara precis lika (eller lika litet) galen, svår och udda som med familj. Men ändå inte lika legitim. Bara för att... Ja, vad?

En annan gång ska jag skriva om allt det där andra och minst lika märkliga som förväntas följa av att en är en av de vuxna i en familj. Som att en därför inte längre skulle ha tid eller lust att roa sig eller fullfölja egna projekt (ens i den utsträckning som en hade då en "bara" hade "fast sällskap"); Som att en ska omfatta principer om monogami och trohet, men trots det tänkas vilja bryta mot dem, fast då bevars utan sin partners informerade samtycke; Som att en skulle föredra umgänge med andra som också är en del av en familjeenhet, snarare än vilka människor som råkar intressera en; Som att... Nej, nu börjar jag må illa! Men nu är det ändå så att jag älskar att vara en del av en familj och att jag älskar de andra medlemmarna av denna familj. Men inte för att allt det där, utan trots.