Träning, omklädning och trans

På väldigt förekommen anledning (Isabella "Blondinbella" Löwengrips bloggande om det absurda i könsneutrala omklädningsrum och att det faktiskt har varit väldigt mycket prat om just de här frågorna nu), lägger jag nu ut hela den intervju som för ett tag sedan gjordes med mig för Kom Ut/Svensk Idrott. Delar av detta återfinns alltså också där, men långt ifrån allt fick plats. Men jag tycker allt jag sa är viktigt och att det förtjänar att tjatas om. Så: 

1. Hur är situationen för de trans-/cispersoner som vill träna på gym, föreningar etc idag?

Om du vill ha ett kort svar: Den suger. Om jag ska försöka utveckla det något mer, så är miljön i den kommersiella träningsvärlden – som i sin tur har ett inte obetydligt inflytande på den ickekommersiella, något av det mest könsstereotypa en kan föreställa sig. Beroende av om du ses som man eller kvinna (något annat är fullständigt otänkbart för det mesta), antas du vilja eftersträva en vis typ av kropp, och utifrån det också vilja välja en viss typ av aktiviteter.

 

Det här gör inte bara gym- och träningsvärlden sur för transpersoner, utan drabbar också direkt eller indirekt alla andra. Dels finns det långt fler än de som är intergender eller queer, som inte vill köpa "hela paketet". Dels sätter detta, inte bara cementerande, utan också nästan parodiska förstärkande, av rådande könsroller en jäkla press på dem som fåfängt försöker leva upp till dem.

 

2. Efter dina erfarenheter/möten med transpersoner, vad är det som gör att de väljer att inte träna?

Jaa... En stor anledning ligger ju i vad jag sa nyss, förstås. Självklart känner en sig inte hemma i en miljö som med alla till buds stående medel signalerar ett sådant system: genom sina annonser; genom vilka de framhåller som lyckade exempel; genom sitt sätt att bemöta kunder; genom hur de arrangerar sina aktiviteter och lokaler osv. Sedan har vi också en rad praktiska hinder, som naturligtvis inte alls uppmärksammas, eftersom en inte ens i första rummet ser att det kan finnas något problem överhuvud taget.

 

3. Vad anser du om uppdelningen av man/kvinna i offentliga omklädningsrum?

Där har vi paradexemplet på de där praktiska hindren! Nästan all träning i offentliga rum innebär ett visst mått av exponering. Värst är det såklart i samband med simning och bad, men problemet finns i stort sett överallt. Som det ser ut i dag, med mycket få undantag från den traditionella uppdelningen med ett mycket öppet utrymme för omklädning och dusch för herrar, och ett för damer, väljer de flesta transpersoner som trots allt tar sig för att besöka anläggningarna, att byta om och duscha hemma. Det är begripligt, och jag gör själv oftast så, men det är egentligen att ta ansvar för andras fördomar. På sikt är det inte alls okej! Och det finns faktiskt ställen där du måste gå via omklädningsrummet, för att alls få tillträde till träningslokalen.

 

Det förekommer att det upplåts ett alternativt utrymme för ombyte för den som inte identifierar sig med något av det bägge påbjudna könen. Gärna bakom ett solarium eller så, men ändå...

 

4. Om du var arkitekt, hur skulle du då utforma omklädningsrummen i tex simhall eller träningsanläggning?

Den lösning jag själv skulle föredra, är ändå inte att göra två omklädningsrum till tre. Eller fyra. Eller... Jag skulle helst se att det fanns avskilda hytter, "cubicles" för både omklädning och dusch, som vem som kunde begagna sig av. Då slipper vi alls dela in folk. Det är ju faktiskt så att det finns långt fler än bara transpersoner som kan uppleva obehag inför att klä av sig offentligt! Om sedan de socialt och exhibitionistiskt lagda vill massduscha, kan det kanske finnas sådana utrymmen också, uppdelade efter kön eller inte...

 

Det är svårare ändå för dem som upplever obehag även av att delta i allmänna aktiviteter, som simning eller gympapass. Här tror jag inte vi kan bygga bort problemen, utan i stället måste jobba på två fronter: dels genom att skapa trygga rum där aktiviteterna tillhandahålls, och dels genom att sakta men säkert försöka påverka inställningen till det normavvikande på ett allmänt plan.

 

5. Kan det vara extra viktigt för just transpersoner att träna? Varför?

Alltså, det borde det inte vara. Egentligen. Alla har rimligen i grunden samma behov av att få röra på sig och ha roligt. Men tyvärr vet vi ju att hbtq-personer har en generellt sämre hälsa än folk i gemen, och att detta troligen gäller i än högre grad för t och q. Och sambandet mellan hälsa och sådant som att röra på sig och ha kul är svårt att komma undan, så ja: Tyvärr är det på sätt och vis extra viktigt att det inte är just vi som är de som känner oss ovälkomna i träningssammanhang.

 

Sedan har vi förstås en del specifikt transrelaterade skäl som kan motivera till träning: Att öka oddsen för goda resultat av kroppskorrigerande vård (både pre och post operationer); att minska eller överkomma "kroppsdysfori", som det så vackert heter, genom att komplettera eller ersätta vårdens insatser; att förebygga eller försöka ställa till rätta försämrad rörlighet eller stabilitet i leder som uppstått genom lång tids tjuvtjockt mående eller användande av binders och andra sätt att påverka den egna kroppen.

 

6. Vilka råd kan du ge till de transpersoner som vill men inte vågar träna?

Ta kontakt med mig! Nä, det ser ut som oförställd reklam... Men jo, faktiskt. Vi i TransForm har gett oss den på att åtminstone svara på enklare frågor över mail och att ge den som önskar en timmes konsultation – utan att det kostar ett öre, och utan några lömska tankar om att försöka sälja på någon något. Utnyttja gärna det, för det är svårt att ge bra råd som inte är individuella!

 

På ett allmänt plan vill jag föreslå den som i dagsläget inte skulle sätta sin fot på en allmän anläggning, att ändå börja träna så smått hemmavid. Kanske kan det finnas någon som gärna gör dig sällskap? Det kan vara trist och svårt med motivationen, men börja med det lilla (om du inte tränade alls innan ska du ändå ta det lugnt, och varje stund gör en stor skillnad). Handledningslitteratur finns det gott om (både bättre och sämre tyvärr). För den som kan tänka sig att träna med andra, men helst undviker miljöer av det slag som jag pratade om tidigare, kan jag rekommendera små, mera rustika ställen av som drivs kommunalt, eller av bostadsföreningar, studentkårer och liknande. Där kan det ofta vara rätt "soft" stämning. Undvik de stora glassiga gymkedjorna, och välj i stället Friskis & Svettis (som är ideellt och har en uttalad hbt-policy) eller rent av ruffiga hardcoregym. För den som inte vill gymma i första hand, utan mest vill röra på sig och få svettas med andra finns det en rad initiativ till träning i trygga rum, åtminstone för de som har turen att bo i storstan: sQFefT, Quersalsa, Queeryoga, hbt-idrottsföreningar och annat.

 

Kommentera gärna inlägget:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln