Att ha bestämt sig för att inte längre anpassa sig...

 ...är en stor frihet. Det innebär för mig att (oftast) inte längre behöva:

• Göra min röst så ljus eller mörk som möjligt i sociala situationer där jag misstänker att det kommer att gynna mig.
• Se mig över axeln och göra en snabb bedömning av vilken toalett som omgivningen kan antas förvänta sig att jag ska ta, utan att helt sonika ta den som är ledig. (Detta gäller dock tyvärr sällan omklädningsrum).
• Klura i veckor på vad jag ska ha på mig på fina festen som jag kan stå någorlunda ut i men som ändå inte väcker negativ uppmärksamhet, för att i stället ta något som jag tycker är snyggt rakt av.
• Ansa skäggstrån eller kroppsbehåring annat än för min egen skull.
• Ta illa vid mig av att kallas mamma eller pappa, pojkvän eller flickvän, gubbe eller kärring, utan i stället tänka att det är synd om människan.