En hbtq-blogg med transbetoning

Min tvååriga dotter har kapat min digipass (ni vet en sådan där liten manick som en knappar in sin kod till internetbanken med). Det har hänt förut, och innebär att det är kört. Efter tre fail, är koden låst, och det enda som återstår är att ringa banken och få en ny.

Bankpersonen som tar emot mitt samtal inleder med ett par obligatoriska frågor för att kolla upp att jag är jag. Eftersom det är något som ligger också i mitt intresse, rabblar jag tillmötesgående upp mitt personnummer, adress, konton och lån i banken. Jag ger också namn och nummer på dem som jag delar ett par konton med. Där tror man ju att det ska räcka. Men då säger människan att hon måste ställa ett par frågor till, med anledning av att min röst är så ”manlig”. Tagen på sängen, kommer jag inte på något bättre att säga än ”det är din också”. Personen som presenterat sig som Sara någonting, har nämligen en förnämlig altröst själv! Hon insisterar: ”Du sa ju först att ditt personnummer är det här och… Men för mig låter du som en mansperson. Därför måste jag…”

Nu har jag hämtat mig tillräckligt för att lugnt och sansat förklara att 1) jag är den jag utgett mig för och respekterar hennes uppdrag, men att 2) det skäl hon angett inte är acceptabelt, och att jag därför 3) nu blivit förbannad och tänker svara på hennes fortsatta frågor endast därför att jag behöver min jäkla digipass. Puckot har trots detta inte förstått att hon trampat i klaveret, utan gör ett nytt försök med samma motivering. Jag upplyser henne mera exakt om vad som stör mig: kvinnors röster varierar, vilket borde vara henne bekant; det är inte alla som är tydligt man eller kvinna; ja, Sara: det finns till och med de som byter kön. Du har inte rätt att ifrågasätta andras könsidentitet – och helt säkert inte i ditt arbete! Samtalet avslutas med att hon ursäktar sig flera gånger (fast jag är inte alls säker på att hon förstår för vad). För syns skull flikar hon ändå in ytterligare en –  och alldeles menlös – fråga innan jag äntligen får min nya kod.

Slutet gott, med andra ord. Men se upp för Sara på SEB! Och när ni råkar ut för samma sak (det vet jag att ni gör!), får ni gärna svara som jag önskar att jag hade gjort: ”Jag har strupcancer. Nu blev jag jätteledsen. Och du jättestämd. Blev du också jätteledsen? Skoja bara: Jag är trans. Och du är fortfarande jättestämd.”     

Var på rfsl:s transtemadag för ett tag sedan. Jag ”satt av” nästan hela programmet; intergender, rättigheter, diskriminering, intersexualitet, ungdomar, transtanter… Mitt huvud snurrade (och det var inte bara den blixtrande huvudvärk som jag oturligt nog kommit med redan från början): Somligt berörde mig direkt, annat mera indirekt, men alltsammans extremt angeläget och känsloladdat. Så många människor. Så många historier och erfarenheter. Så många kön!

Så många kön, ja… Det är ofta nu för tiden som jag påminns om Gayle Rubins (en feministisk ikon från70-talet) utopi: ”Personligen känner jag att den feministiska rörelsen borde drömma om något mer än blott att eliminera förtrycket av kvinnor. Den måste drömma om att eliminera obligatoriska sexualiteter och könsroller. Den dröm jag finner mest övertygande är den om ett androgynt och genusfritt (men inte könlöst) samhälle i vilket ens könsliga anatomi är irrelevant för vem man är, vad man gör och med vem man älskar.”

Bland allt som sades under denna temadag, kunde två huvudlinjer anas: dels en med utgångspunkt från en binär könsfördelning: att vara född som x och uppleva sig som och kanske bli y. Den andra är det mera queera strävandet efter ett uppluckrande av det binära: Det är inte möjligt/önskvärt att hålla isär x och y! I stället presenterar vi olika slags blandningar av dem. Och ibland kanske, kanske rent av något som inte ens kan beskrivas i termer av x och y. Precis som jag nu efter ett par år i sådana här sammanhang börjat vänja mig vid, kunde jag gudskelov inte se någon uppenbar motsättning mellan de båda perspektiven eller att de särskilt ofta skulle komma utan inslag från varandra. Och så är det väl: Vi lever våra vardagsliv både i samverkan med och i opposition mot de föreställningar som bygger upp något slags gemensam livsvärld.

Men – mitt i dessa mina teoretiska funderingar – kom så en fråga upp som berör mig och mitt arbete på ett högst praktiskt plan: Hur är det med omklädningsrumsfrågan – i simhallar, på idrottsplatser, gym eller hos sjukgymnasten på vårdcentralen? Det här är en högst relevant fråga: Många transpersoner upplever i dag inte att det är möjligt att byta om i offentliga miljöer. De flesta kommentarer bekräftade detta, men det kom också upp förslag på allt från att kräva ett tredje rum till att verka för att alla skulle få välja fritt.  

Omklädningsrum är som bekant indelade efter tanken om två exklusiva kön. Den transperson som accepterar detta, kan eventuellt se fram mot att en dag få byta om i ”rätt” rum. Fast inte ens då är det särskilt enkelt. Perioden före och under transitationen kommer att förbli ett helvete, och som vi vet är det långt ifrån alla som kan eller vill uppnå ett slutresultat som innebär ett fullständigt passerande i naket tillstånd. För vem ska i sådana fall ett tredje rum vara till? De som befinner sig mellan de bägge andra rummen? Oavsett vilket av dem som man ”är på väg till”? Vad händer då med den gamla förklaringen till att det finns två skilda rum till en början: Det där med sexualiteten? (En enligt min mening urusel motivering, som dessutom får en att undra var alla homosexuella i så fall egentligen borde byta om)! Om man sedan tillhör dem som redan på förhand ifrågasätter uppdelningen av mänskligheten i uteslutande män och kvinnor, blir det så klart än mer komplicerat. Vi kan ju orimligen ha ett rum för varje könsuttryck! Vi borde förstås dissa omklädningsrum med skyltar på överhuvudtaget. Å andra sidan finns det folk jag hellre skulle dö än att strippa inför…

Jag tror att Gayle (rembember Gayle?) skulle ha velat att vi ska ha ett stort rum för alla oblygt lagda och fina små bås för dem med ett större behov av integritet. Period.