En hbtq-blogg med transbetoning

Förra helgen höll jag ett föredrag på HBTQ-festivalen i Göteborg. Det berörde ett par lite kontroversiella ämnen och innehållet låg ganska långt ifrån min och TransForms vanliga repertoar av träning och hälsa. Men jag har mycket att säga också på ett mera politiskt och teoretiskt plan – både i min yrkesroll och privat. Även om tanken var att presentera föredraget först i samband med Stockholm Pride, såg jag festivalen i Göteborg som ett utmärkt tillfälle att testa mig själv och omgivningens reaktioner.

Jag ska inte gå närmare in på innehållet i övrigt, men en viktig och avslutande del handlade om gamla och nya motsättningar inom hbtqi-rörelsen. Lite sådana kan vara bra, menade jag; ibland är de en väntad följd av att försöken att ena alla bokstäver, ibland nödvändiga för framsteg, och vi måste inte jämt och samt sträva efter konsensus. Men ibland är de fördärvliga, och särskilt då om de är inkrökta, bygger på missuppfattningar och leder vår energi bort från de frågor som verkligen spelar roll. Som typexempel nämnde jag den urgamla positioneringen mellan social konstruktivism/dekonstruktivism å ena sidan och biologism/essentialism å den andra. Detta är ju en fajt som förts i den akademiska världen, i media mm. kring vitt skilda områden. I de flesta fall är den lika missinformerad och kontraproduktiv där som hos oss. Som tur är har den blivit mindre vanlig och mindre skapladdad på senare år – den är nämligen på goda grunder på väg att betraktas som ganska mossig. Vad är det då som är fel? Här följer några korta förslag. (Jag vill och bör egentligen argumentera mera under varje punkt, men detta är ingen lång uppsats, så det får bli i andra diskussioner).

a)      När det gäller frågor om arv eller miljö har vi har sällan några säkra svar, utan i bästa fall en statistisk ”sanning”. Orsakssambanden är notoriskt svårutredda, eftersom vi har att göra med ett intrikat samspel. Dessutom kan man inte alltid dra en knivskarp gräns mellan vad som är att räkna som det ena eller det andra.

b)      Från ett antagande om att något är på det ena eller andra sättet, hoppar en ofta lätt vidare till påståenden om olika egenskaper som det därför måste ha. Om något är socialt konstruerat, förväntas det vara flyktigt och utbytbart. Om något är genetiskt, ses det som ofrånkomligt och orubbligt. Men så är det ju inte alls alltid. Tvärtom kan vi se allt fler exempel på raka motsatsen!

c)      Sedan hoppar en ibland glatt ett steg till och menar att det bör (i någon moralisk mening) vara på det ena eller andra viset. En vulgärbiologism förutsätter att det finns någon bestämd ”naturens mening” och att vi inte har rätt att bråka med den. En vulgärkonstruktivism gör gällande att vad som är socialt konstruerat därför och till varje pris bör brytas ner.        

d)    I en diskussion där parterna sätter sin egen identitet och prestige på spel, tenderar all strävan efter självkritik eller välvillig tolkning av motparten försvinna. Debatten är nedlusad med ohederliga retoriska knep. Ett uppenbart sådant är att tillskriva sin motståndare åsikter som hen inte själv skulle gå med på. Helt klart finns det partiska tendenser och dolda agendor också i forskningsvärlden, men jag vill påstå att få vetenskapare (oavsett inriktning) är så inskränkta att de ansluter sig till de extrema åsikter jag skissat ovan. Men
kommentatorerna tycks inte sällan vara det…

Vad som är särskilt synd, sade jag avslutningsvis, är hur de här misstagen hindrar oss från att ställa de verkligt relevanta frågorna och kräva de verkligt relevanta svaren. I stället för att ifrågasätta ”medvandrarnas” motiv och bakomliggande föreställningar, börjar vi tjafsa med dem om huruvida det är möjligt att avprogrammera homosexualitet eller inte. (Nej, det förefaller förbaskat svårt – men den relevanta frågan är väl den om varför man skulle vilja försöka)? I stället för att utkräva rätten att få iscensätta kön på vilka jäkla kroppar vi vill och i vilken blandning vi önskar, tar vi diskussionen om det kanske är så att en viss typ av kroppar oftare hör ihop med vissa typer av knoppar, än vad andra kroppar gör. (Svaret är nog betydligt mera komplext än vad många naturvetare föreställer sig, men – återigen: Det ska väl inte spela någon som helst roll för ett (o)rättfärdigande av enskilda individers uttryck)? Eller?

”Jag känner ju till de här diskussionerna, men är det verkligen så kontroversiellt? Är det så viktigt för folk i dag?”, frågade en av åhörarna. ”Jag vet inte säkert”, sa jag, ”men jag tror nog att det till och från fortfarande är en rätt het potatis för många.”

----

Ett par timmar efter att jag hade hållit mitt lilla föredrag, fick jag tillfälle att själv göra lite festival. Jag skulle gå på en visning på ett museum, lyssna på åtminstone ett band och dagen därpå skulle jag paradera. Men först var det ett föredrag som jag ogärna missade: professor Jane C. Sörensen från Århus som skulle prata om ”Neurobiologi utifrån könsskillnader i hjärnan”. Där skulle jag komma att få svart på vitt att kontroversen som jag nyss pratat om är en glödhet potatis.

Den lilla hörsalen var fylld till bredden. Helt klart var det inte bara jag som hade funnit programpunkten intressant. Jane påbörjade med att dra ett antal data som forskningen hade funnit kring – just det: skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor och deras funktioner. Jag kan inte påstå att framställningen var särskilt problematiserande, men Jane gjorde samtidigt tidigt och opåkallat klart att det inte finns entydiga belägg för allt och att vissa av studierna kritiserats både inom och utom disciplinen. Men hon fick aldrig riktigt chansen att själv visa var hon stod. Efter bara några minuter kom de första ifrågasättandena: Varför presenterade hon just detta? Hade hon helt missat att vi också är produkter av vår sociala miljö? Visste hon inte att hjärnan är plastisk? Nej då, det hade hon inte missat. Och jo då, det visste hon visst. Men vem hörde det? Inte belackarna i alla fall, för samma kritik återkom gång på gång. Stämningen blev stundtals ganska hätsk. Talarordningen respekterades inte alls, och många inlägg var sällsynt onyanserade och måste betecknas som attacker på person eller grupp, snarare än på vad som faktiskt sades. Och det var inte bara de kritiska som var ute och slirade…

Det kändes som om jag fick rätt i väldigt mycket, och att det till och med var värre än vad jag trott. Både de förmodade biologisterna och de förmodade konstruktivisterna antogs (och föreföll emellanåt också) ha en extremt inflexibel position och stark politisk/ideologisk agenda som motiverade den. Men jag tror inte det är sant om någon av dem (utom möjligen enstaka galenpannor). Skrapar en bara lite på ytan och dämpar tonen en smula, tror jag de flesta är klokare än så. Jag kanske borde ha blivit glad, och triumferande utbrustit: ”Vad var det jag sa!” men jag blev mest ledsen, för jag bryr mig faktiskt mer om en sund debatt med fokus på de relevanta frågorna, än att till varje pris få rätt.

----

Jag kallar mig queer. Man kan vara queer i olika grad och på olika vis, men (precis som för feminism och andra ismer och ideologier) förväntas en omfatta en kärna av grundantaganden och attityder. Det tycker jag nog att jag gör. Jag är å ena sidan mindre radikal än många andra queer-personer i den meningen att jag anstränger mig för att se och förstå eventuella meningsmotståndares bevekelsegrunder och argument. Jag rusar heller inte så snabbt åstad i direkt aktion – i vart fall om jag misstänker att a) det finns mer som jag borde veta för att vara riktigt säker på min sak, eller b) att mitt agerande kan vara kontraproduktivt för densamma. En sådan inställning tenderar att komma med ökande ålder. (Jag vill i alla fall minnas att jag inte ägnade alltför mycket energi åt ”Verständigung” när vi på 70-talet attackerade EAP-anhängarna och välte deras bokbord i Östra Nordstan). Å andra sidan är jag ganska långtgående i det att jag utsträcker min queera attityd till också andra områden än kön/genus/läggning. Jag applicerar det på hela det samhälle jag lever i och på fler sociala identiteter än bara könsroller. (Till min glädje ser jag dock att en mera ”intersektionell” queer-rörelse håller på att växa fram. Queertopias manifest omfattar exempelvis ett brett spektrum av frågor).

Dekonstruktivismen är det queeras filosofiska ”mappa”. Alltså ser den som bekänner sig till queer rimligen ett starkt inslag av social konstruktion och tolkning i mycket, och då inte minst när det kommer till kön, genus och läggning. Så ock jag. Men jag ser ingen som helst anledning att bli förskräckt eller förargad om någon påstår, eller om det till och med skulle luta åt, att något är tydligt biologiskt eller genetiskt betingat. För den som inte tror att slutsatser sådana som de jag skissade upp i början av artikeln följer av sådana antaganden, finns inget att vara orolig för.   

Satt nyss och skrev rent mina anteckningar från den fina föreläsningsserien om transvård som rfsl Örebro arrangerat under hösten. Påmindes om en sak som jag då – och fortfarande – hade väldigt svårt att förstå och acceptera. Eller förstod jag bara inte vad som menades?

Det pratades om den inledande bedömningen av den vårdsökande som görs av psykiater, psykolog och kurator, och det mesta kändes igen. Sedan fick vi veta att det finns ett antal andra tillstånd/förklaringar som teamet är tvungna att förvissa sig om att de inte föreligger. En punkt handlade om allvarliga psykiska eller psykosociala störningar av den typen som skulle kunna äventyra en behandling. Och det förstår en ju; att det inte är riktigt läge att kasta sig in i något så jobbigt om en redan mår pyton. En annan punkt handlade om att de ville säkerställa att det inte var fråga om en icke accepterad eller insedd homosexualitet som tolkats som transsexualitet. I en tredje ville de på motsvarande sätt vara säkra på att de bakomliggande orsakerna inte bestod i tråkiga erfarenheter som kunde relateras till könsroller, som negativ särbehandlig eller t.o.m. sexuellt våld. Sistnämnda punkter kan förstås problematiseras på olika sätt, men är ändå begripliga ur vårdgivarens perspektiv. Men nu kommer den märkliga, fjärde punkten: De ville vara säkra på att individen inte lider av någon allmän identitetsproblematik! Men vad menas med det? Jo, ”att man inte riktigt vet vem man är eller känner sig riktigt hemma någonstans”. Så sas det i alla fall.

Men: Vad innebär då det? Är det en fråga om att en ska känna sig hemmahörande i alla (eller merparten av) sina sociala roller och sociodemografiska tillhörigheter och agera i enlighet med dem? Är det riktigt sunt, egentligen? Och är det särskilt tidsenligt? Vilken är skillnaden mellan frågor som ”Är jag (tillräckligt) nöjd med och en bra representant för min klass, min etnicitet, min ålder, min yrkestillhörighet, min kultur” etc., och frågan ”Är jag (tillräckligt) nöjd med och en god representant för mitt biologiska kön”?

Kan det vara så att det queera perspektivet i någon mån accepterats och omsatts i praktiken när det gäller genus, den sociala könsidentiteten, men fullständigt saknas när det kommer till andra sociala identiteter? Inte att förakta dem som känner sig väldigt ”hemma” i sig själva och sina omständigheter, men är det inte så att ifrågasättandet och blandandet av sociala roller egentligen står för en mera medveten syn på människans förutsättningar? Motsatsen verkar förutsätta ett antagande av något slags ”vårt sanna jag”; en sammanhållen personlig identitet eller karaktär. Men att något sådant skulle existera är en relativt sällsynt uppfattning hos dem som sysslar med experimentell psykologi, medvetandefilosofi eller kognitionsteori. Nej, fram för en alltomfattande förvirring på identitetsplanet! Heja det intersektionellt queera!

En tanke till: Även om det skulle vara så att min förvirring/avståndstagande inför mitt påbjudna genus är en del av en större social förvirrig/avståndstagande, varför skulle det utgöra ett skäl att förvägra mig möjligheten att korrigera mitt kön i enlighet med min förvirrade självbild? Är den till skada för mig? För andra? Om Judith Butler var svensk och önskade en könskorrigering, skulle hon förmodligen få ett nej på grunder som dessa. Döm själva (första minuten typ, men titta gärna på hela filmen – i del tre talar hon bl.a. om trans)! http://www.youtube.com/watch?v=kSSfJgvH9r8&feature=related

Ibland uppmanas en att uppge hur en definierar sig: När en ska svara på en enkät om Pride, när en lägger upp ett konto på Qruiser osv. Nu för tiden finns oftast tillägget ”annat”, men ändå… De där kategorierna utesluter väl inte varandra? Somliga handlar om läggning, andra om genus och åter andra om något slags politiskt ställningstagande. Varför antas en ha en huvudidentitet, och vad tror folk att den ska säga om en?

Under en lång tid svarade jag motvilligt ”flata” eller ”lesbisk” i sådana sammanhang. Och även om jag numera tvekar, så uppfattas jag helt säkert som en sådan av de flesta i min omgivning. Anledningen är förstås den enkla att jag är en biologisk kvinna som har sex med andra biologiska kvinnor och som lever med en annan biologisk kvinna. Varför tvekar jag då? Det handlar förstås inte bara om att bägge orden i sig är fonetiska styggelser! Ja, till att börja med så kan man undra om begreppet exklusivt ska gälla det biologiska könet. Jag upplever mig inte alls vara en kvinna genusmässigt – åtminstone inte entydigt. Detsamma kan gälla flera av dem jag har haft sex med och/eller levt med. Dessutom kan jag ibland tända på killar. (Ska vi utgå från endast en biologisk definition här också? Vilken röra!). Är jag då inte åtminstone potentiellt bisexuell i stället?  

När jag bläddrar i QX inser jag att jag inom kort inte behöver undra längre. Här erbjuds en enkel test: I artikeln ”31 fascinerande saker med flator” ges en utförlig lista över vad som utmärker en sådan. Det är bara att börja räkna. ”Ryggsäck”. Nä, inte alltför ofta. ”Korta naglar”. Check. ”En bild på qruiser där man borstar tänderna”. Är de inte riktigt kloka? ”Ett komplicerat förhållande till finkläder.” Check. ”Häng på jeansen”. Nej, fan så vidrigt. Osv. Slutresultat: 9 points av 31. Ska man vara lite seriös ett tag, så är det förstås så att den här artikeln inte var menad som någon checklista, utan mer en skämtsam (om än inte särskilt rolig) drift med stereotyper. Men den fick mig att tänka. Ett så klent resultat är naturligtvis ingen anledning att se sig som icke-flata. Men en högre score skulle heller inte vara någon intäkt för en ärkeflata. Min gissning är att gemene flata hamnar lite högre på rankingen än vad jag gör, men att många andra som glatt ser sig som flator får bottennoteringar. Min gissning är också att vi lite till mans – cis-personer, trans, queer, fjolla, femme, butch eller vad vi nu ser oss som - hamnar här och där på en lista som denna. Och vart vill jag nu komma med detta?

Jo, att vi ska ge fan i att hänga på den vidriga rigida typifieringen som råder i samhället i stort. Ni vet de där outhärdliga listorna som sätts upp på outhärdliga arbetsplatser: ”Män tar för sig – kvinnor är manhaftiga. Män har auktoritet – kvinnor käftar…” Inte blir det bättre för att de ovidkommande attributen klistras på mera queera identiteter? De skapar normer och förväntningar som vi jäklar i mig kan vara utan.

Hur skulle jag ha varit som född till man? Tanken svindlar, inte minst som jag aldrig kan få ett svar på frågan. Jag önskar, önskar att jag skulle ha varit en man ungefär som den till kvinna födda som jag nu är. Fjollig, fnittrig, rädd för allt möjligt, satans dåligt spatialt sinne, intresserad av ”mjukvara” som kultur och existentiella frågor, förtjust i barn… Men också rationell, prestationsinriktad, utrymmeskrävande, fysisk och allmänt småskitig och oborstad. Tyvärr inser jag att så nog inte skulle ha varit fallet. Det finns en klar fördel med att ha befunnit sig ”på andra sidan rälsen”; ett ”epistemologiskt företräde” som marxister (och senare feminister) talat om. (Ungefär: "det krävs att en är varit utsatt för att en ska kunna se orättvisorna").

Det tycks ibland finnas en stark drift även bland många hbt-personer att vilja ansluta sig till de gängse föreställningarna kring vad som passar sig för det maskulina och det feminina, bögar och flator, unga och gamla, höger och vänster. En god vän till mig berättade hur han ifrågasatts (primärt av gamla flatpolare!) för att han valde att behålla sitt långa hår då han bytte kön, pronomen och namn. Och hur gestaltar vi drag oftare än inte? Jo, genom ärkestereotyper; personer som vi inte skulle uppskatta irl så att säga. Ibland är det nog en avslöjande drift, men jag tycker att det alltför ofta förefaller vara blodigt allvar utan ett uns av ironi. Och hur utbrett är förresten exempelvis skägg och skyhöga klackar rent allmänt?

Nä. Vi kan förmodligen inte leva utan stilar och grupper, attribut och normer. Men vi skulle kunna luckra upp föreställningarna om vad som tillkommer vem och vad som förväntas höra ihop. Jag förespråkar en queer men ändock verklighetsförankrad attityd till hela skiten. Och jag hoppas att jag som man skulle kunna/kan bära klänning med större lust än i dag. Jag skulle vilja vara, som Wayne County säger, man enough to be a woman.