En hbtq-blogg med transbetoning

Häromkvällen lackade jag ur totalt efter att ha läst en lång kommentarstråd på Malou von Sivers/Efter tios facebooksida. (Jorå, hon har en officiell sida där vi kan få "diskutera" sådant som anknyter till programinslag, dela med oss av våra egna fina tankar, och ta del av vilka klädmärken som har ekiperat Malou själv inför varje sändning). Denna gång frågades läsarna, apropå ett inslag på just det temat, om de tyckte att vi ska "införa ett tredje kön". Och de gjorde de ju inte, då.

     Det är inte första gången jag tar del av denna kväljande välling av explicit transfobiska, homofobiska, rasistiska och sexistiska attacker, uppblandade med spontana reaktioner från det "verklighetens folk" som inte kan föreställa sig någon annan åsikt eller världsbild än den egna. Jag har faktiskt lättare att förstå och bemöta de förra, än de senare. Det är inget att vara stolt över, men jag känner för att personligen söka upp och kräkas på nästa Bettan från Ljungskile som, utan att motivera sig, säger att bara tanken om något annat än två kön är så sjukt och löjligt, att det bara kan komma från pk-media och en "jämställdhet som gått för långt". Eller nästa Henke Brakskit som är säker på att det bara måste vara samma jävla fjollträskare som vill bygga en moské på hans tomt.

     Det är heller inte första gången som jag svarar dem så som nedan, och det är inte första gången som det faktiskt funkar. Ja, någorlunda då. Det blir i alla fall förhållandevis tyst, och jag tänker att någonstans hos någon gick det kanske upp ett litet ljus. Kommentarsfält på nätet är inga goda plattformar för demokrati och yttrandefrihet. De utgör tummelplatser för dem vars åsikter möter alltför stort motstånd i andra sammanhang (kalla dem gärna "pk"), och ger tredje person en skev bild av debattläge och möjliga argument. Jag tror att det kan löna sig att bemöta dem ibland, inte minst just med tanke på andra som kan tänkas läsa. Och när vi bemöter dem, gör vi det lämpligen utan den aggression och kompromisslöshet som de själva visar. Det argument som enligt mig är bäst, och som enligt min erfarenhet också fungerar bäst, är vad jag brukar kalla "argumentet från kött och blod":

Jag säger precis som du också nej till "ett tredje kön"! Socialt och identitetsmässigt (och det är faktiskt det som vi oftast avser) finns det lika lite just tre som det skulle finnas just två. Inte heller fysiologiskt är det så alla passar inom ett av två givna alternativ, även om de allra flesta gör det. Nej, de är inte så många, de intersexuella, men de är fler än du tror. Och vad är ditt budskap till dem: "Du saknar människovärde och borde inte ha existerat"? Nej, väl..?

Varför motiverar sig ingen av alla ni som gastar "nej"? Att diskutera är väl det samma som att argumentera; att ge goda skäl för att man tycker på det ena eller andra viset? Kan du inte vara rakryggad nog att svara på:

Varför tror du att män och kvinnor skulle försvinna för den händelse vi erkände den minoritet som av något skäl inte passar i någon av kategorierna, eller om vi skulle respektera dem som vill benämnas hen (eller vad som)? Begreppen skulle finnas kvar, liksom varje fysisk man och kvinna; lite på samma sätt som att folk inte slutar ha heterosex eller föda barn bara för att vi (okej, kanske inte du då, men samhället i stort numer i alla fall) accepterar förekomsten av homosexualitet.

Menar du att jag och många med mig får "skylla oss själva" då vi inte kan se oss eller ses som genuina män eller kvinnor? Priset (för vad, som sagt?) skulle då vara att endera vara könlös eller tvingas in i en godtycklig könsroll (utifrån utseendet på genitalierna gissar jag) av endast den anledningen att du inte ska behöva känna dig hotad i din föreställning om "naturens ordning" och i din egen identitet. Är inte det att lägga ansvaret på fel person?

Många transpersoner vill se sjukdomsstämpeln försvinna. Och undra på det när man ser vad som skrivs här! Men allvarligt: Spelar det egentligen någon som helst roll vad som orsakar ett tillstånd? Om det är på grund av hormonpåverkan i livmodern, är det knappast något som någon kan styra över. Om det är på grund av miljögifter (som vissa flummajor spekulerar i), är det heller inget individen kan skyllas för. Om det handlar om tidig socialisering kan som mest omgivningen lastas. I samtliga dessa fall undrar jag vad vilken anledning en "könsstörning" skulle bemötas annorlunda än någon annan fysisk eller mental avvikelse? Om det slutligen handlar om ett aktivt val (vilket inte förefaller vara fallet vanligtvis), skulle kanske även det kunna vara något som kan respekteras i stil med andra avgörande livsval, så som religion eller politisk åskådning?

Låt oss för argumentets skull säga att det verkligen handlar om ett sjukdomstillstånd. Det verkar för sådana fall vara en sjukdom av den typen som inte påverkar något annat som är nödvändigt för att fungera som en människa i ett samhälle: vi är normalbegåvade; det finns inget samband med andra psykiatriska eller kroppsliga tillstånd; det smittar inte... Kom igen: Vad är problemet?

---

När jag nu ändå är igång, vill jag passa på att ta upp en grej som tycks ha gått de flesta av er förbi, nämligen att de som du skriver till och om är människor. Du vet: individer med en massa saker som påminner om dig själv – vi har arbeten eller studier (eller inte); vi har familjerelationer; vi har vänner och intressen och vi har mål här i livet. Men framför allt kan vi, precis som du (jorå) bli sårade, arga, små och maktlösa. Och du: Vi talar inte om några hypotetiska människor som vi kan välja eller välja bort. Vi finns redan. Våra föräldrar finns. Våra syskon, våra partners, våra barn och alla andra som bryr sig om oss finns också – alldeles oberoende av vad du tycker om oss.

Varje gång du kallar transpersoner äckliga, säger du att jag är äcklig. Varje gång du säger att min upplevelse av mitt eget kön är ett skämt, säger du att jag är ett skämt. Varje gång du kallar den som helst av allt vill benämnas "hen" för löjlig, säger du mig att du ser mig som löjlig. Mina känslor inför detta är precis de samma som du skulle hysa inför att kallas "man" eller "han" om du ser dig som kvinna, eller vice versa. Hur jag kan dra en sådan parallell? Därför att DET ÄR INTE DU som bestämmer hur vi ska kategorisera kön, min vän! Det är heller inte jag. Det bestäms av vilka människor som råkar finnas. Bara så.

Ska mina barn, som i dag är så stolta över att, jämte en mamma och pappa, också ha en "kia", och som älskar mig och behöver mig, få lära sig att det är något skamligt över mig och andra som inte passar i tvåkönsmallen – bara för att sådana som du råkar ha den känslan? Ska de få veta indirekt att de borde vara förvirrade? Kan det vara så att vad som skulle kunna skada eller förvirra dem mest, eller rent av endast, är sådana som du?

Hur kan det vara att det går ett hatiskt drev, till stora delar riktat mot person, efter att den medverkande en liten artikel i Expressen bett om att få kallas hen? Hur kan det vara att denna mobb inte bara består av högerextremister och andra generellt värdekonservativa, utan uppenbart också en hel del "folk i stugorna"? Hur i helvete kan det missas att det inte handlar om någon illasinnad samhällsomstörtare, utan om en ganska vanlig, väldigt snäll, ung människa som bara vill vara uppriktig med sin självupplevelse? Om du tycker hen har fel eller (både troligare och rimligare) är konstig och obegriplig, så kan jag förstå det. Det är lite som att det kan vara svårt att förstå hur andra kan attraheras av någon som du själv finner oattraktiv: svårt att visualisera, men liksom ändå något du får köpa.

Människor gör hemska saker mot varandra överallt och hela tiden. De flesta låter det mesta passera. Vi orkar inte bry oss om allt. Men väldigt många orkar bry sig väldigt mycket när det kommer till andras individuella val när det kommer till kön och sexuell läggning. Så till den milda grad att det anses motivera medvetna kränkningar och faktiska hot. Jag tycker nog det påkallar någon form av förklaring...

Det faktum att varje hatisk eller föraktfull kommentar gjord i anonymitetens trygga skydd på nätet faktiskt riktar sig till levande, kännande människor, är något som borde tas upp oftare och tydligare. Det spelar ingen roll om det handlar om moskéer, feminism, bögeri, hen eller vad som. Varje spottloska tar i ett ansikte, ofta i flera. För se, jag tror det är ytterst sällan som någon vill göra illa på ett personligt plan. Men jag tror att det är desto vanligare att det är en sida av det glada tyckandet "från magtrakten" som bekvämligen råkar glömmas bort.

/Hen

Sitter här och läser i min journal från utredningen. Jag kan konstatera att teamet tycks ta mitt tillstånd på allvar. Visst är jag en könsdysforiker (hemska ord!), och visst finns det belägg för att min upplevda könsidentitet är stabil, långvarig, konsistent och allt vad de nu vill. Precis som efterfrågas för en transsexualismdiagnos. Och visst är jag sällsynt välinformerad och medveten, både på det personliga planet och när det kommer till de sociala svårigheterna – nu, och vid en eventuell könskorrigerande behandling. Precis som efterfrågas. Och visst lider jag av mitt nuvarande tillstånd; ett lidande som med sannolikhet skulle minskas av den vård som de har nyckeln till. Precis som det är tänkt.

Så vad är då problemet? Jo, det är förstås det där att jag inte riktigt kan köpa den där tvåkönsmodellen. I min egen upplevelse av mig själv är den väldigt frånvarande (jorå, jag är väl medveten om att någon sådan egentligen inte kan formuleras utan hänsyn till omgivningen, men jag tror absolut att vi ändå kan prata om den ändå). Jag har också mycket svårt för att acceptera att den ska behöva vara så dominant i samhället i stort, som den är i dag. Men även om jag för argumentets skull skulle gå med på att det ser ut som det gör, passar jag ändå inte riktigt in i någon av de båda könsroller som modellen erbjuder. Om sådant kan ändras på (och det tror jag absolut efter att ha sett ett stort antal transisterande f.d. genderbenders glatt slicka i sig kriterierna och attributen för det väntande könet – av pur lättnad inför att äntligen få höra till och kunna "läsas av"), så tror jag det är för sent i mitt fall. För många år. För mycket tankar. I journalen står det att jag förmodligen ligger närmare den "manliga sidan" än den "kvinnliga". Jaha, ja. Det säger jag inte emot, bara jag får behålla de där citationstecknen. Då menas förstås mitt medvetande, eftersom jag har haft att göra med psykiatrer och psykologer. När det kommer till kroppen, är det förstås i stället tvärtom. Och var det inte det där "tvärtommet" som de säger sig vilja rätta till? Hur går det här ihop, egentligen? Det kanske finns något slags gräns? Si och så mycket diskrepans, liksom, och vi släpper till... Nu är det dags för lite "matematik"!

Om vi laborerar med en strikt tvåkönsmodell (och det är precis vad en vård som förutsätter en exklusiv transsexualismdiagnos gör), och sätter 100 för en fullständig identifikation med endera "man" eller "kvinna", hamnar vi i följande snåriga landskap: Säg att de avsåg att jag enligt den skalan är 90 procent man. Ja men, det måste väl fortfarande vara väl inom gränsen för transsexualism i så fall? Jag menar, hur rimligt är det inte med några små avsteg från normen även för en ack så transsexuell man som trots allt uppfostrats som flicka och som länge, åtminstone delvis, uppfattats som kvinna? Men låt oss i stället säga att jag bedöms som en 75-procentsman. Inte tillräckligt, säger de då kanske? Men den diskrepans som då återstår gentemot min kropp måste ju bli mycket större än vad den förväntas bli för någon som genomgått en någorlunda lyckad könskorrigering, eller hur? Och var det inte just den och det lidande den kan förmodas ge upphov till som skulle ses som vägledande? Om vården (som representant för samhället) nu känner ett starkt behov av att tippa in individen i ett av två möjliga fack, måste den i mitt fall fråga sig vilken väg den ska gå; vad som ska bringas i samklang med vad. Att gå på kroppsspåret är kontroversiellt, dyrt och riskabelt, men har å andra sidan goda förutsättningar att lyckas. Att gå på medvetandespåret innebär att vi slipper ta fram kniven och pillerburken, men det förefaller å andra sidan vara dömt att misslyckas. Jag tror problemet kommer sig av tanken på ett sluttande plan, där vi accepterar 90-procentare, tvekar inför 75-procentare, och står helt perplexa inför 50-procentare. De där 50-50-personerna skrämmer skiten ur dem. De utgör genom sin blotta existens ett ifrågasättande av de utgångspunkter som de refererar till. Det är ju bara utifrån modellen som vi kan tala om procentmänniskor. Och när vi talar om procentmänniskor, så hotas modellen. Här finns ingen sida att tippa tydligt mot. Kvar finns endast individens egna upplevelse av sig själv och sin roll i samhället. Samtidigt vet vi att lidandet och behoven av insatser inte på något vis är mindre hos dessa än hos andra grupper av transpersoner.

Jag tror inte vi får någon som helst ordning på tillgång och efterfrågan i transvården förrän dess vi har gjort oss av med den exklusiva tvåkönsmodellen (därmed inte alls sagt att inte fortfarande en majoritet skulle passa inom en sådan), till förmån för en lyhörd förståelse av enskilda människor och deras situation.

Genom några, milt sagt drastiska, uttalanden gjorda i en intervju i tidningen Faktum (http://www.faktum.nu/2012/09/jonas-gardell/) har Jonas Gardells lyckas väcka ont blod hos många, och så ock mig. Det är nu lyckligtvis långt ifrån allt i den långa intervjun som upprör. Som vanligt lyckas vår riksbög no 1 säga mycket som är insiktsfullt och välformulerat. Faktum är att det endast är i en liten bit på slutet som det bränner till, närmare bestämt vad han säger om den rörelse som inte längre bara är exklusivt bögarnas, utan nu alla homosexuellas, binas och transpersonernas, och på senare tid även med det allt vanligare tillägget av q som i queer. Det är ingen rök utan eld; jag vill mena att han där  faktiskt lyckas pricka in en hel del som med rätta måste kallas osolidariskt, okunnigt och helt enkelt rätt illa tänkt. Om vi tar och bryter ner hans resonemang del för del (Gardells text i kursivt)...

Hbt är ett begrepp som överhuvudtaget inte fanns då. Folk säger att hiv drabbade hbt-samhället. Nej, det drabbade inte något hbt-samhälle för det fanns inget sånt.

Men snälla, det där var väl en extrem form av socialkonstruktivism eller kanske semantisk relativism, som du inte annars gjort dig känd för? Det faktum att vi får ett begrepp för något, innebär naturligtvis inte därför nödvändigt att det innan dess inte alls fanns!

Där börjar det bli dags att tala klarspråk. Det var män som hade sex med män som dog i aids. Oavsett om de identifierade sig som bögar så var det män som hade sex med män. Det var inte lesbiska och i relativt liten utsträckning transpersoner. Det var bögar.

Visst drabbade hiv främst bögar. Men är det verkligen någon som har påstått något annat? Självklart var det ändå så att många andra som tillhörde vad som dag benämns som det vidare hbtq-samhället direkt eller indirekt kom att stå närmare händelsernas centrum än folk i gemen. Det är förvisso en oerhörd skillnad mot att se, eller ständigt behöva frukta för att komma att se, sig själv eller sin partner tyna bort, men det var likväl långt ifrån bara bögar som under de värsta åren förlorade många av sina närmaste vänner. Och det var långt ifrån bara bögar som engagerade sig i kamp och omsorg.

    Sedan kan vi nog med fog fråga oss om det egentligen var så få transpersoner som drabbades. Hur det förhåller sig med det finns det ingen tillförlitlig statistik på. Men saken är ju den, att en transperson mycket väl kan vara bög – och också är det oftare än "normalpersonen". (Jo, jag vet: det fuckar till det lite när en blandar runt med både sexuell läggning och könsidentitet). Många transpersoner försörjer sig som prostituerade, vilket som bekant var och är en annan riskgrupp. Och vi vet bestämt att många transpersoner av skilda slag inleder sitt normbrytande i rollen som homosexuella.

Det hette Homosexuella frigörelseveckan. [...] I hela Pride och hbtq-köret finns både ett avsexualiserande och avbögifierande som är direkt skrämmande. [...] Låt oss säga ordet. Det där ordet som var ett skällsord som vi gjorde till ett stolt ord, men som vi knappt får säga i dag eftersom vi måste säga en bokstavskombination.

Att hbt-kampen avsexualiserandes under 90-talet är så nära ett faktum en kan komma. Men är det så än i dag? Jag tycker för min del att vi glädjande nog åter ser en hel del sexradikalism. Skillnaden är väl den att det nu ryms så mycket mer, som exempelvis ett erkännande av asexualism, kopplingar mellan sex och funktion mm. Men, men, det är ingen avgörande fråga.
    Men hur ska vi förstå det där med avbögifieringen? Själv kan jag inte alls relatera till den beskrivningen. Men så är jag ju heller inte bög, varför det finns minst ett perspektiv här som inte är upp till mig att ifrågasätta. Men påståendet är svävande och väcker följdfrågor: Har det i så fall samtidigt skett en motsvarande "avflatifiering"? Betyder det att bögspecifika frågor har kommit i skymundan på exempelvis RFSL:s agenda? Vilka i så fall? Har bögar fått ett för litet inflytande i hbt(q)-rörelsen (där jag inbillar mig att de ändå fortsatt är mer än väl proportionellt representerade)? Borde bögar kanske driva en egen sexualpolitisk agenda, alla likheter förtrycken emellan till trots? Utesluter det i så fall ett samarbete på andra områden?

   Och är det verkligen så att just "bög" är det epitet som är mest stigmatiserande av alla? Jag skulle i dag rösta på "transa". Fler transpersoner än bögar kallas "freak", vågar jag lova. Arbetsmarknaden är långt tuffare mot trans och queers, och kanske även mot flator, än vad den är mot bögar. "Flata" är om inte lika illa, så ändock även det en mycket nedsättande beteckning i många sammanhang. Och är det inte så att ordet "queer" en liknande bakgrund som "bög"?

    Missförstå mig rätt. Jag ifrågasätter inte bögars kamp för rättvisa och respekt. Jag ser den som en del av min. Men ser du min som en del av din, Gardell? Det låter inte så alls.

Under 2000-talets första decennium kom hbt (homo, bi, trans) att utökas med bokstaven q som står för "queer". Syftet är att inkludera även gränsöverskridande identiteter. Efter årets hbtq-festival i Göteborg har dock q:ets vara eller icke vara kommit att ifrågasättas. Några som kallar sig queeraktivister saboterade då ett seminarium i polisens regi och gaypoliser ska ha attackerats av andra hbtq-aktivister i paraden. Kritiker hävdar att "queer" blivit en politisk ideologi snarare än en sexuell identitet.

Detta är inget direkt citat, utan måste främst stå för författarens (Petter Wallenbergs) räkning. Att han tillhör nämnda kritiker, är ingen hemlighet. Eftersom Gardell, i egenskap av offentlig person och gammal luttrad ringräv, säkerligen har varit klok nog att läsa igenom ett utkast före publicering, borde han dock ha reagerat om han misstyckte. Men följande är ett citat, och det antyder att Gardell inte har något att invända mot beskrivningen:

Det är ju så löjligt! Hela queer-grejen. Det var ju jag. Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. Ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator!

Ja, men Jonas Gardell: Vi är många genom historien som varit och levt queer, långt innan dess att begreppet kom att beteckna även en akademisk disciplin! Inte äger vi det väl därför? Att du sedan reducerar min och många andras förståelse av oss själva och vår omvärld till något som är värt löje, är inget annat än oförskämt. Du säger nu inte riktigt varför du ser det så, och jag skulle gärna ta del av ett något mindre slagordsmässigt, mera utvecklat resonemang. Jag kan dock läsa mellan raderna att jag antas på ett högst frivilligt vis lagt mig till med det queera, i syfte att bygga mig en spännande "identitet" och/eller en akademisk karriär. Eller avsåg du något annat? Hur queer kan, får, bör förstås har diskuterats till leda. Detta är inte platsen för att dra de argumenten igen. Men det var en sabla svag motivering för att vara ett så starkt påstående! Om faktiska människor.
    Sista biten är värre ändå. Började du bli trött där? Tappade kollen liksom? För inte anser du väl att sexuell läggning ska hänga på kvantitet? Ju mera kuk en har fått suga, desto mer bög, liksom? Och bögen som inte kommer till, han är inte bög då? Skärpning. Den andra möjliga betydelsen som jag kan utläsa, är att det finns flickor som (motvilligt?) praktiserar lite flateri, för att med det få legitimitet att kalla sig queer och på så vis få vara en del av hbtq-rörelsen. Skärpning igen.

Jag vill ju också ta bort själva ordet Pride. Jag tycker det ska heta Homosexuella frigörelseveckan.

Menar du med detta att du anser att Pride/frigörelseveckan endast bör arrangeras och besökas av entydliga bögar? Får flatorna vara med? Jo, men det tror jag nog du menar. Men oavsett, så ser du med andra ord de rättighets- och likabehandlingsfrågor som är specifika för de skilda grupperna som mera framträdande och viktiga, än de som förenar? Just for the record.

Punkt.

Nå, detta är ett sätt att uttrycka sig som jag har fått mer än nog av i debatter kring queer etc.: "Over and out"; "period"; "nog om detta". Jag brukar inte slänga mig med termen "maktspråk" alltför ofta, då jag tycker den ofta missbrukas, men detta, om något, måste vara vad som avses med den.

För att sammanfatta: Vill en provocera och göra kraftiga ifrågasättanden, inte bara av tankegångar eller åsikter, utan av faktiska andra människor, deras självbild och deras livsval, bör en ha på fötterna. Gardells uttalanden saknar kunskap, stringens och ödmjukhet. Han vräker kort sagt ur sig från magtrakten, utan att tänka efter. Efter så många exempel på en enastående förmåga till både klokt och självständigt tänkande, har vi rätt att vänta oss mer.

Ändå vill jag inte se dessa Gardells uttalanden ses som en tillfällig släng av sloppy thinking, eller ens som ett manifesterande av ett knippe högst personliga åsikter. De utgör ett av många exempel på en motsättning inom hbt(q)-världen som tycks växa sig allt starkare. Jag återkommer till denna inom kort.

Du går med på att det finns många som själva upplever sig som transsexuella och som också diagnostiseras så av er, som inte har ett något behov av varje vårdinsats som ni kan erbjuda. Du vet mycket väl att många av dem avstår både det ena och det andra på grund av riskaversion, bristande intresse, eller rent av medicinska hinder.

Du går även med på att det finns en inte obetydlig grupp av könsdysforiker som inte, i egna ögon och/eller i dina, lever fullt upp till diagnoskraven för transsexualism, men som ändå har ett behov och ett intresse av de vårdinsatser som ni har monopol på. Du går till och med på att åtminstone vissa vårdinsatser för vissa personer skulle göra deras liv märkbart bättre.

Men när jag frågar dig om den starka koppling som antas råda mellan diagnos och vårdinsats, blir du tyst som muren.

Att börja förändra kroppen i riktning bort från det kön som du har tilldelats från födseln, att kalla sig "han" i stället för "hon", "hon" i stället för "han", eller rent av för "hen", att anta ett könskonträrt eller könsneutralt namn, säger du, är svåra saker. Du säger att ni måste känna er fullständigt säkra på att det är vad vi verkligen vill och att vi har en fullgod förståelse för vad det kan innebära på ett socialt plan; i relationen till anhöriga, på arbetet och i möten med främmande. Jag håller helt med dig.

Men har du då tänkt på att vissa av oss kan vara är grundligt utredda sedan länge? Av en mycket kritisk person, med en god föreställningsförmåga och kännedom om sociala mekanismer, och något av en expert på just den som ska utredas. Vissa utredningar har krävt längre tid, eftersom behoven inte har varit lika entydiga som i vissa andra fall, eller har de sociala omständigheterna erbjudit ett större motstånd. Vissa utredningar har varit rätt enkla, oftast eftersom varje tänkbart alternativ inte har utgjort något alternativ för ett liv värt att leva.

Det är vanskligt med ensamutredningar. Utredaren kan brista i metodkunnande, objektivitet, kännedom om alla relevanta faktorer, i föreställningsförmåga och slutledningsförmåga. Som vi båda vet, finns det till och med utredare som är trasiga och förvirrade. Det behövs alltid en second opinion. Så därför måste du självklart utvärdera utredningen och där så behövs till delar göra om eller komplettera. Men inte måste du väl börja på scratch varje gång? Inte måste väl varje utredning ta dig lika lång tid? Med hänsyn till vad jag säger här ovan, förefaller det mig stupa på sin egen orimlighet.

Jag var i går på landstingets informationsföreläsningar om transvården i Stockholm. Det mesta var intressant, positivt och underhållande. Men när jag under den avslutande frågestunden ställde en fråga, fick jag ett mycket märkligt och till stora delar oinitierat svar. Det fanns inte utrymme att följa upp det på plats, så jag får göra det nu.

Under sin föreläsning nämnde endokrinologen Marie Degerblad helt kort att hon tyckte det var bra om transmän – som hon förresten kallade flickor! – tränade lite (styrketräning får en förmoda) då de påbörjat hormonbehandlingen, inte minst med tanke på att det kunde förbättra resultatet av en kommande mastektomi. Jag frågade efter föreläsningen hur det förhöll sig med skaderisken vid träning för den som just påbörjat en hormonterapi. Med tanke på att den allmänt anses vara förhöjd för nybörjare liksom för någon som missbrukar steroider, kunde en kanske misstänka att den som är nybörjare på både träning och vävnadsuppbyggande medicin skulle löpa en dubbel risk. Degerblad svarade att det inte alls förhöll sig så. Dels var doserna för den som dopade sig så många gånger större än de som gavs i ts-vården, som ju endast var ägnade att komma upp i nivåer som är inom det normala spannet för en man: "Det går inte att jämföra någon som vräker i sig extrema mängder dagligen med den som får en spruta någon gång i månaden". Dels avsåg hon inte någon extrem exhibitionistisk träning med tunga vikter för att "blåsa upp musklerna" och där en "gör samma lilla rörelse om och om igen i någon maskin". Nej, det som var aktuellt här var ju endast "vanlig och funktionell träning"!

Men det här är ju helgalet! Jag tänker inte försvara vare sig dopning eller en strävan efter att bygga extrem muskulatur. I mina ögon är det varken mer eller mindre okej än annan extrem och inte i första hand hälsofrämjande idrott, eller för den delen andra risktaganden i jakten på att spränga mänskliga gränser. Men den diskussionen hör hur som helst inte hit. Frågan var endast den om det kan finnas en meningsfull analogi, med tanke på att det trots allt rör sig om mycket snarlika preparat med samma slags vävnadsuppbyggande effekt och i samband med en typ av träning som så vitt jag vet inte alls skiljer sig åt. Det är en sak att uttala sig om det som rör professionen (och där har jag varken kunskap nog eller någon anledning att misstänka att Degerblad inte skulle kunna sin sak), men en helt annan att dra långtgående slutsatser kring något en uppenbarligen inte vet ett dyft om. Så här ligger det till:

1. "Funktionell träning" är i sig en vag och ofta missvisande term. Vad som oftast och lämpligast avses är träning som engagerar flera muskelgrupper och som ställer stora krav på balans, koordination och tajmning. Sådan träning är bra för exempelvis många idrottare. Men vad som är funktionellt måste naturligtvis sättas i relation till syftet. För att öka muskelmassan, är den träning som kroppsbyggare ägnar sig åt högst funktionell. Om syftet är inlärning eller rehabilitering, är träning i maskin funktionell. Osv. Oavsett syfte, är det emellertid aldrig så att träning med kroppsvikt eller vardagsföremål per se skulle vara mera funktionell än träning med vikter. Många gånger är det i stället tvärtom.

2. Skaderisken vid träning med isolerade rörelser i exempelvis en maskin är avgjort lägre än vid "funktionell träning" som den beskrivs ovan. Det är just det som är bra med den senare, som också är vad som gör den en smula farlig.

3. Men, men, men: Kroppsbyggande i syfte att få "svällande muskler" företas inte primärt i maskiner, utan i tämligen "funktionella" rörelser med fria vikter. Det samma gäller byggande av inte alls så svällande muskler!

4. Motionärer med en (om än så modest) önskan om att bygga upp muskulaturen tränar lämpligen utifrån samma principer som de med betydligt mera långtgående målsättningar. Detta är hur vettigt som helst, eftersom det ju är denna typ av träning som bäst främjar styrka och tillväxt. Tyvärr är det sedan vanligt att ambitiösa motionärer också kopierar elitens program för intensitet och volym, trots att de kräver på en mera utvecklad fysik, genomtänkt kost och återhämtning, och eventuellt även otillåtna preparat. Självklart medför detta en förhöjd skaderisk. Det finns ingen anledning att tro att inte många av transkillarna potentiellt kan tillhöra denna angelägna grupp av motionärer.

5. Det är långt ifrån endast kroppsbyggare eller elitidrottare som använder dopningspreparat. Det stora sociala problemet anses med rätta i dag vara missbruk bland motionärer på alla möjliga nivåer.

6. Skaderisken är generellt större för nybörjare. Att nybörjaren nästan alltid har en sämre teknik än den erfarne medför naturligtvis en skaderisk i sig. Den stora risken ligger dock i det faktum att den praktiska styrkan initialt ökar snabbare än hållfastheten i senfästen och stödjande vävnad. Orsakerna till detta står främst att finna i den snabba utvecklingen av tekniken (neuromuskulär programmering). Denna obalans tenderar att bli ännu större för den som tyvärr dessutom dopar sig. (Och min fråga var alltså den om det inte måste gälla även den som får testosteron legat administrerat...)

7. Jag är inte alls övertygad om att doserna är så drastiskt mycket högre vid dopning än under behandling. Hur det säkert förhåller sig här, är av förklarliga skäl svårt att veta och de individuella variationerna är troligen stora. Säkert är dock att jämförelsen under inledningen av en hormonterapi i första hand ska göras gentemot kvinnliga atleter. Bland dessa finns det oftast ett utpräglat försiktighetstänkande, framför allt med tanke på androgena bieffekter. Testosteron är ett kraftfullt anabolt preparat, men undviks i stort sett helt av kvinnliga idrottare och kroppsbyggare just på grund av de effekter som en transman eftersträvar.