En hbtq-blogg med transbetoning

Häromkvällen lackade jag ur totalt efter att ha läst en lång kommentarstråd på Malou von Sivers/Efter tios facebooksida. (Jorå, hon har en officiell sida där vi kan få "diskutera" sådant som anknyter till programinslag, dela med oss av våra egna fina tankar, och ta del av vilka klädmärken som har ekiperat Malou själv inför varje sändning). Denna gång frågades läsarna, apropå ett inslag på just det temat, om de tyckte att vi ska "införa ett tredje kön". Och de gjorde de ju inte, då.

     Det är inte första gången jag tar del av denna kväljande välling av explicit transfobiska, homofobiska, rasistiska och sexistiska attacker, uppblandade med spontana reaktioner från det "verklighetens folk" som inte kan föreställa sig någon annan åsikt eller världsbild än den egna. Jag har faktiskt lättare att förstå och bemöta de förra, än de senare. Det är inget att vara stolt över, men jag känner för att personligen söka upp och kräkas på nästa Bettan från Ljungskile som, utan att motivera sig, säger att bara tanken om något annat än två kön är så sjukt och löjligt, att det bara kan komma från pk-media och en "jämställdhet som gått för långt". Eller nästa Henke Brakskit som är säker på att det bara måste vara samma jävla fjollträskare som vill bygga en moské på hans tomt.

     Det är heller inte första gången som jag svarar dem så som nedan, och det är inte första gången som det faktiskt funkar. Ja, någorlunda då. Det blir i alla fall förhållandevis tyst, och jag tänker att någonstans hos någon gick det kanske upp ett litet ljus. Kommentarsfält på nätet är inga goda plattformar för demokrati och yttrandefrihet. De utgör tummelplatser för dem vars åsikter möter alltför stort motstånd i andra sammanhang (kalla dem gärna "pk"), och ger tredje person en skev bild av debattläge och möjliga argument. Jag tror att det kan löna sig att bemöta dem ibland, inte minst just med tanke på andra som kan tänkas läsa. Och när vi bemöter dem, gör vi det lämpligen utan den aggression och kompromisslöshet som de själva visar. Det argument som enligt mig är bäst, och som enligt min erfarenhet också fungerar bäst, är vad jag brukar kalla "argumentet från kött och blod":

Jag säger precis som du också nej till "ett tredje kön"! Socialt och identitetsmässigt (och det är faktiskt det som vi oftast avser) finns det lika lite just tre som det skulle finnas just två. Inte heller fysiologiskt är det så alla passar inom ett av två givna alternativ, även om de allra flesta gör det. Nej, de är inte så många, de intersexuella, men de är fler än du tror. Och vad är ditt budskap till dem: "Du saknar människovärde och borde inte ha existerat"? Nej, väl..?

Varför motiverar sig ingen av alla ni som gastar "nej"? Att diskutera är väl det samma som att argumentera; att ge goda skäl för att man tycker på det ena eller andra viset? Kan du inte vara rakryggad nog att svara på:

Varför tror du att män och kvinnor skulle försvinna för den händelse vi erkände den minoritet som av något skäl inte passar i någon av kategorierna, eller om vi skulle respektera dem som vill benämnas hen (eller vad som)? Begreppen skulle finnas kvar, liksom varje fysisk man och kvinna; lite på samma sätt som att folk inte slutar ha heterosex eller föda barn bara för att vi (okej, kanske inte du då, men samhället i stort numer i alla fall) accepterar förekomsten av homosexualitet.

Menar du att jag och många med mig får "skylla oss själva" då vi inte kan se oss eller ses som genuina män eller kvinnor? Priset (för vad, som sagt?) skulle då vara att endera vara könlös eller tvingas in i en godtycklig könsroll (utifrån utseendet på genitalierna gissar jag) av endast den anledningen att du inte ska behöva känna dig hotad i din föreställning om "naturens ordning" och i din egen identitet. Är inte det att lägga ansvaret på fel person?

Många transpersoner vill se sjukdomsstämpeln försvinna. Och undra på det när man ser vad som skrivs här! Men allvarligt: Spelar det egentligen någon som helst roll vad som orsakar ett tillstånd? Om det är på grund av hormonpåverkan i livmodern, är det knappast något som någon kan styra över. Om det är på grund av miljögifter (som vissa flummajor spekulerar i), är det heller inget individen kan skyllas för. Om det handlar om tidig socialisering kan som mest omgivningen lastas. I samtliga dessa fall undrar jag vad vilken anledning en "könsstörning" skulle bemötas annorlunda än någon annan fysisk eller mental avvikelse? Om det slutligen handlar om ett aktivt val (vilket inte förefaller vara fallet vanligtvis), skulle kanske även det kunna vara något som kan respekteras i stil med andra avgörande livsval, så som religion eller politisk åskådning?

Låt oss för argumentets skull säga att det verkligen handlar om ett sjukdomstillstånd. Det verkar för sådana fall vara en sjukdom av den typen som inte påverkar något annat som är nödvändigt för att fungera som en människa i ett samhälle: vi är normalbegåvade; det finns inget samband med andra psykiatriska eller kroppsliga tillstånd; det smittar inte... Kom igen: Vad är problemet?

---

När jag nu ändå är igång, vill jag passa på att ta upp en grej som tycks ha gått de flesta av er förbi, nämligen att de som du skriver till och om är människor. Du vet: individer med en massa saker som påminner om dig själv – vi har arbeten eller studier (eller inte); vi har familjerelationer; vi har vänner och intressen och vi har mål här i livet. Men framför allt kan vi, precis som du (jorå) bli sårade, arga, små och maktlösa. Och du: Vi talar inte om några hypotetiska människor som vi kan välja eller välja bort. Vi finns redan. Våra föräldrar finns. Våra syskon, våra partners, våra barn och alla andra som bryr sig om oss finns också – alldeles oberoende av vad du tycker om oss.

Varje gång du kallar transpersoner äckliga, säger du att jag är äcklig. Varje gång du säger att min upplevelse av mitt eget kön är ett skämt, säger du att jag är ett skämt. Varje gång du kallar den som helst av allt vill benämnas "hen" för löjlig, säger du mig att du ser mig som löjlig. Mina känslor inför detta är precis de samma som du skulle hysa inför att kallas "man" eller "han" om du ser dig som kvinna, eller vice versa. Hur jag kan dra en sådan parallell? Därför att DET ÄR INTE DU som bestämmer hur vi ska kategorisera kön, min vän! Det är heller inte jag. Det bestäms av vilka människor som råkar finnas. Bara så.

Ska mina barn, som i dag är så stolta över att, jämte en mamma och pappa, också ha en "kia", och som älskar mig och behöver mig, få lära sig att det är något skamligt över mig och andra som inte passar i tvåkönsmallen – bara för att sådana som du råkar ha den känslan? Ska de få veta indirekt att de borde vara förvirrade? Kan det vara så att vad som skulle kunna skada eller förvirra dem mest, eller rent av endast, är sådana som du?

Hur kan det vara att det går ett hatiskt drev, till stora delar riktat mot person, efter att den medverkande en liten artikel i Expressen bett om att få kallas hen? Hur kan det vara att denna mobb inte bara består av högerextremister och andra generellt värdekonservativa, utan uppenbart också en hel del "folk i stugorna"? Hur i helvete kan det missas att det inte handlar om någon illasinnad samhällsomstörtare, utan om en ganska vanlig, väldigt snäll, ung människa som bara vill vara uppriktig med sin självupplevelse? Om du tycker hen har fel eller (både troligare och rimligare) är konstig och obegriplig, så kan jag förstå det. Det är lite som att det kan vara svårt att förstå hur andra kan attraheras av någon som du själv finner oattraktiv: svårt att visualisera, men liksom ändå något du får köpa.

Människor gör hemska saker mot varandra överallt och hela tiden. De flesta låter det mesta passera. Vi orkar inte bry oss om allt. Men väldigt många orkar bry sig väldigt mycket när det kommer till andras individuella val när det kommer till kön och sexuell läggning. Så till den milda grad att det anses motivera medvetna kränkningar och faktiska hot. Jag tycker nog det påkallar någon form av förklaring...

Det faktum att varje hatisk eller föraktfull kommentar gjord i anonymitetens trygga skydd på nätet faktiskt riktar sig till levande, kännande människor, är något som borde tas upp oftare och tydligare. Det spelar ingen roll om det handlar om moskéer, feminism, bögeri, hen eller vad som. Varje spottloska tar i ett ansikte, ofta i flera. För se, jag tror det är ytterst sällan som någon vill göra illa på ett personligt plan. Men jag tror att det är desto vanligare att det är en sida av det glada tyckandet "från magtrakten" som bekvämligen råkar glömmas bort.

/Hen

Sitter här och läser i min journal från utredningen. Jag kan konstatera att teamet tycks ta mitt tillstånd på allvar. Visst är jag en könsdysforiker (hemska ord!), och visst finns det belägg för att min upplevda könsidentitet är stabil, långvarig, konsistent och allt vad de nu vill. Precis som efterfrågas för en transsexualismdiagnos. Och visst är jag sällsynt välinformerad och medveten, både på det personliga planet och när det kommer till de sociala svårigheterna – nu, och vid en eventuell könskorrigerande behandling. Precis som efterfrågas. Och visst lider jag av mitt nuvarande tillstånd; ett lidande som med sannolikhet skulle minskas av den vård som de har nyckeln till. Precis som det är tänkt.

Så vad är då problemet? Jo, det är förstås det där att jag inte riktigt kan köpa den där tvåkönsmodellen. I min egen upplevelse av mig själv är den väldigt frånvarande (jorå, jag är väl medveten om att någon sådan egentligen inte kan formuleras utan hänsyn till omgivningen, men jag tror absolut att vi ändå kan prata om den ändå). Jag har också mycket svårt för att acceptera att den ska behöva vara så dominant i samhället i stort, som den är i dag. Men även om jag för argumentets skull skulle gå med på att det ser ut som det gör, passar jag ändå inte riktigt in i någon av de båda könsroller som modellen erbjuder. Om sådant kan ändras på (och det tror jag absolut efter att ha sett ett stort antal transisterande f.d. genderbenders glatt slicka i sig kriterierna och attributen för det väntande könet – av pur lättnad inför att äntligen få höra till och kunna "läsas av"), så tror jag det är för sent i mitt fall. För många år. För mycket tankar. I journalen står det att jag förmodligen ligger närmare den "manliga sidan" än den "kvinnliga". Jaha, ja. Det säger jag inte emot, bara jag får behålla de där citationstecknen. Då menas förstås mitt medvetande, eftersom jag har haft att göra med psykiatrer och psykologer. När det kommer till kroppen, är det förstås i stället tvärtom. Och var det inte det där "tvärtommet" som de säger sig vilja rätta till? Hur går det här ihop, egentligen? Det kanske finns något slags gräns? Si och så mycket diskrepans, liksom, och vi släpper till... Nu är det dags för lite "matematik"!

Om vi laborerar med en strikt tvåkönsmodell (och det är precis vad en vård som förutsätter en exklusiv transsexualismdiagnos gör), och sätter 100 för en fullständig identifikation med endera "man" eller "kvinna", hamnar vi i följande snåriga landskap: Säg att de avsåg att jag enligt den skalan är 90 procent man. Ja men, det måste väl fortfarande vara väl inom gränsen för transsexualism i så fall? Jag menar, hur rimligt är det inte med några små avsteg från normen även för en ack så transsexuell man som trots allt uppfostrats som flicka och som länge, åtminstone delvis, uppfattats som kvinna? Men låt oss i stället säga att jag bedöms som en 75-procentsman. Inte tillräckligt, säger de då kanske? Men den diskrepans som då återstår gentemot min kropp måste ju bli mycket större än vad den förväntas bli för någon som genomgått en någorlunda lyckad könskorrigering, eller hur? Och var det inte just den och det lidande den kan förmodas ge upphov till som skulle ses som vägledande? Om vården (som representant för samhället) nu känner ett starkt behov av att tippa in individen i ett av två möjliga fack, måste den i mitt fall fråga sig vilken väg den ska gå; vad som ska bringas i samklang med vad. Att gå på kroppsspåret är kontroversiellt, dyrt och riskabelt, men har å andra sidan goda förutsättningar att lyckas. Att gå på medvetandespåret innebär att vi slipper ta fram kniven och pillerburken, men det förefaller å andra sidan vara dömt att misslyckas. Jag tror problemet kommer sig av tanken på ett sluttande plan, där vi accepterar 90-procentare, tvekar inför 75-procentare, och står helt perplexa inför 50-procentare. De där 50-50-personerna skrämmer skiten ur dem. De utgör genom sin blotta existens ett ifrågasättande av de utgångspunkter som de refererar till. Det är ju bara utifrån modellen som vi kan tala om procentmänniskor. Och när vi talar om procentmänniskor, så hotas modellen. Här finns ingen sida att tippa tydligt mot. Kvar finns endast individens egna upplevelse av sig själv och sin roll i samhället. Samtidigt vet vi att lidandet och behoven av insatser inte på något vis är mindre hos dessa än hos andra grupper av transpersoner.

Jag tror inte vi får någon som helst ordning på tillgång och efterfrågan i transvården förrän dess vi har gjort oss av med den exklusiva tvåkönsmodellen (därmed inte alls sagt att inte fortfarande en majoritet skulle passa inom en sådan), till förmån för en lyhörd förståelse av enskilda människor och deras situation.