En hbtq-blogg med transbetoning

Fredag 27 september

Jag twittrar igen. Det måste betyda att det är pride igen.

Ser rummet lite sterilt och ocharmigt ut? Äsch, vad gör väl det när en kan få sova själv i tre olika sängar? God natt!

Lördag 28 september

Att äta hotellfrukost omringad av sex teveapparater är en nära-American Psycho-upplevelse. Det är inte TV4-soffa med Triss.

Paraden blekare än priden i stort känns det som. Men undra på det i detta snålväder!

I Umeå hålls hårt på högerregeln, men stannas av princip aldrig vid övergångsställen. Den kulturen…

Kört ”Spelar roll” för fjärde gången i år. Åter förvånad över att alla tycks köpa det som annars får folk att flyga varandra i halsen.

Anna Glas om radikalfeminismen vs queerfeminismen, transinklusion och separatism. Lite som en exemplifiering av det jag nyss talat om.

Ja, var är radikalfeministerna nu när vi talar om kön och trans? Historien upprepar sig. Inte heller -98 ville de ta samtalet.

Så skönt att få varva ner med god öl och mat och bästa Jan-Olov Madeleine med fru. Mycket hbtq-historia. Och framtid.

Fint folk kommer sent. Eller snarare tidsoptimister med dåligt lokalsinne. Mot festen!

Söndag 29 september

Fint folk vaknar sent. Det blev visst väldigt tidigt i morse... Men bara en inte missar frukosten så.

En liten avstickare för att prata argumentation med F! Umeå. Just det slags folk jag så gärna vill se effektivt föra fram sitt budskap. ->

-> För att inte tala om feminismens behov av att kunna försvara sig mot härskartekniker och fula retoriska trix. Hoppas kunna hjälpa litet.

Avslutar priden med att prata kroppar, kön och genus. Publiken mer varierad med avseende på just detta än jag är vad vid. Känns bra.

Lika tomt som vanligt då en festival är över. Men nu lite tid att landa och träffa vänner innan tåget tar mig tillbaka till vardagen.

Måndag 30 september

Blir sentimental. Restaurangvagnshäng. Mellanslaf i liggvagn med packning, kläder och allt. Grus i ögonen på centralen halv sju. Tänk att jag en gång levde så här!
 

Välkommen in i hallongrottan och låt dig omslutas av den unika lesbiska stämningen! I dag måste du inte längre vara född som kvinna eller ens fullt ut definiera dig som en sådan för att få räkna dig till dit. Det liksom räcker med att du känner att du är lesbisk för att få vara en del av lesbiskheten. Men vad är det då som du ska känna? Hur ska det kännas? Vad ska du vilja ha? Något måste det väl ändå vara, även om det kan vara svårt att sätta fingret på utan att bli alldeles förbaskat eterisk och flummig? Jag har nu ett tag försökt klura ut vad, men än så länge gått bet. För jag vill gärna veta: Är jag lesbisk, och i så fall på vilken grund? Eller brister jag måhända i den rätta tron?

Under det senaste halvåret har Stockholm förlorat en handfull klubbar och andra ”vattenhål” som utropat sig som queera eller mixade (avseende publikens läggning och kön). I deras ställe har ett ungefärligen lika stort antal flatklubbar växt fram. Det kan vara en tillfällighet, men något säger mig att det är en trend. Ordet ”lesbisk”, alternativt ”flata”, syns allt oftare i rubriken på diverse event vid Prider och likande, efter att ett tag varit, ja var? Assimilerat inom ett bredare queerbegrepp? Ett par av de här nya klubbarna är uttryckligen separatistiska. Det ska vad jag uppfattar förstås som att endast lesbiska är välkomna. Men som sagt: var går i dag den gränsen?

Det var så mycket enklare förr, då en flata var en flata var en flata, det vill säga någon född med en fitta som hon uppskattat och behållit och som åtrår andra personer med fittor som de fötts med, uppskattat och behållit. Den gränsen var ju inte så svår att dra (annat än i enstaka fall, som med intersexuella – men vem har ändå någonsin brytt sig om dem i en h-, hb-, eller hbt-värld?). Men, men, men: en sådan uppdelning förutsätter tyvärr en strikt biologistisk syn, som väldigt många av oss upplever som klart ofräsch i dag. Inte var det roligt inte, att den exempelvis ledde till att transkvinnor (alldeles oavsett hur starkt kvinnligt identifierade eller hur könskorrigerade de var) sågs per definition som uteslutna ur gemenskapen. Att personer som förvisso fötts med en fitta som de i någon mån uppskattade och ville behålla och som hade sin åtrå riktad åt ”rätt håll” men som inte till fullo såg sig som kvinnor också ifrågasattes inom miljön, är kanske inte lika stötande. Så var ju inte intergender knappt påtänkt heller. Men riktigt så vill vi inte längre ha det. Därför annonseras numer många flatevent som öppna för transpersoner och ”flathags”, men ändock ofta med ett krav om att den som närvarar ska se sig som flata (om ock än bara för en kväll, så som på tjejfesten under Malmöfestivalen nyligen), alternativt och å det minsta villiga att vara en del av ”den lesbiska stämningen”.

Men vi har inte kommit ett spår närmare i vad den skulle bestå mera exakt. Så nu undrar jag uppriktigt: Skulle någon av alla ni vänner och bekanta som besökt något av dessa event, deklarerat att ni stöder återtagandet av den ”lesbiska makten” osv., kunna förklara för mig? Jag är med på det där med självdefinierandet. Men som VAD? Kom igen nu: det är väl ingen som råkar vara rädd att stöta sig med communitiet?

Men vänta lite! Det finns betydelser av det här som alls inte är lika problematiska. Kanske kan vi kalla dem ”politiska i ett rättvise- och maktperspektiv”, till skillnad från ”identitetspolitiska”: Om vi tar och sätter en tillfällig parentes kring det där med vad som egentligen kan menas med att vara kvinna, ja rent av för argumentets skull kryper in i den biologiska förståelsen av kön som vi egentligen vet inte riktigt håller sträck, så kan vi konstatera att det finns fog för att lesbiska ska få slippa ickelesbiska ibland, och att kräva en plats i det offentliga rummet (läs ta makt). För vi vet att kvinnor – de som föds som kvinnor, uppfattar sig som kvinnor, ses som kvinnor (välj själv med lite olika utfall till följd!) har en underordnad position i samhället, och vi vet att kvinnors sexualitet fortfarande är sjukt osynliggjord och förminskad, annat än som en pendang till mannens dito. Viola: kvinnor som vill älska och ha sex med kvinnor har dubbel anledning att knyta näven och kräva utrymme! Men då har vi som sagt gjort det lite enkelt för oss. Och det måste vi ibland; just därför att det finns sådana här vulgära förståelser av ”kvinna” och av ”älska” och att samhället i mycket har rättat sig efter dem.

I morse publicerade DN en bra artikel om lesbiskhet, signerad Lawen Mohtadi. Den är bra, därför att den uppehåller sig just och endast i den där makt- och rättvisesfären. Lawen pekar på något som kan tyckas självklart, men som ändå sällan uttalas: så klart är det lesbiskas oförmåga och/eller ovilja att bekräfta män i deras sexualitet som ligger bakom det fortfarande kompakta föraktet (eller hatet rent av) mot dem som vi kan se. Och så klart får detta till följd att många lesbiska, i en upplevelse av att behöva det för att alls fungera och lyckas i samhället, väljer att kompensera kraftigt för detta. Naturligtvis på villkor som har dikterats av ”den manliga blicken”. Lawen beskriver det här mycket väl. Men när hon sedan konstaterar att det finns en intern kultur där lesbiska i stället väljer att bekräfta andra kvinnor går hon inte vidare i sin analys. Det är (medvetet eller ej) klokt, för en sådan analys kommer ofrånkomligen att avslöja bräckligheten hos den biologistiska könsuppfattningen som alltsammans bygger på. För att försöka förenkla något som jag gärna utvecklar en annan gång: Å ena sidan är en lesbisk stolthet oerhört dyrköpt, inte minst för en äldre generation och för de som har vuxit upp i en mindre tillåtande miljö. Det har kostat på att forma en positiv självbild av en fittperson som vill ha andra fittpersoner och ändå ta sig fram i samhället. Å andra sidan: Hur bra är egentligen L-word som teve-serie sett? Hade du lyssnat på Indigo Girls om du inte hade varit flata – du som inte har hört en enda annan paisley undergroundgrupp? Vad är det som gör damfotboll så spännande bland alla sporter? Det är cool med mig. Men det är inga tomma frågor heller. För att dra det till sin spets: Hur förhåller sig det här till frågan om huruvida jag är välkommen på din klubb? Och om jag kommer in, har jag då något där ”att göra” så att säga, annat än att insupa den där kulturen som jag inte riktigt förstår vari den består?

Vi må aldrig blanda ihop de bägge förståelserna, den identitetspolitiska och den maktpolitiska. I mina ögon har den förening eller klubb som creddar på den identitetspolitiska förståelsen, men gallrar i dörren utifrån den maktpolitiska, gjort just det misstaget. Så kommer jag att tänka ända till dess jag får en bättre förklaring. Hellre än att fortsätta vara ”bråkig” på min egen bakgata, hoppas jag på uppriktigt på en sådan.

14/6

Ska jag lyckas somna på ett plan för första gången i mitt liv, tro? (Gjorde jag ju inte).

Just deltagit i en debatt om transvården i Norrland. Vad säga, mer än att jag är så jävla priviligierad att råka bo i Stockholm?

Här uppe korrigerar vi inte kön, vi byter det. Medicinska skäl att inte underkasta sig operation = äventyrad diagnos. So unreal life.

”Vi måste få veta om folk är genuint ts eller inte. För att veta om vi ska gå ’ända fram’, då.” Resten kan väl flytta till Umeå?

Undra på att de såg ut som frågetecken när jag menade mig redan leva ”real life”. Som vad då liksom? En hen?

Nödmat på puben runt hörnet. Måste vara första och sista gången som jag beställer ”LCHF”. Men den potatisen och såsen gick faktiskt inte att äta.

Ska strax få äran att prata kring RFSL/RF:s viktiga rapport om Hbtq och Idrott. Sedan egenvård (= en bättre form av transvård).

Ulrika Westerlund invigningstalar på Luleå Pride. En iskall vind sveper in när vi påminns om utvecklingen i Ryssland med flera länder. Ingen stolthet utan solidaritet.

Luleå lider brist på unga kvinnor får jag lära mig på jämställdhetsseminariet. Kanske hon som beviljar könsbyten kan åtgärda detta?


15/6

Den totala avsaknaden av telefon och internet på vandrarhemmet… Så snabbt det gått att bli beroende! (Det första ett felaktigt antagande skulle det dock visa sig senare).

Bästa prideparaden på åratal. Nästan bara hbtq-människor med anhöriga och vänner, själva eller i intresseorganisationer.

Moa Svan håller låda på festen efter paraden. Lite roligt förstås. Men var det inte en festival även för B, T och Q?

Kan vi sluta slänga oss med ”HBTQ” när vi menar ”H”? Cisnormen är vad som i första hand klyver rörelsen.

Fat:up nu. Beröringspunkterna mellan olika former av normkritik är många. Men också (de skenbara?) kollisionerna.

Häftigt att det finns de som väljer att lyssna på argumentationsanalys kl. 19 en pridelördag. Samtidigt som kändistät underhållning i parken. Det finns hopp!

Toppar med en rolig, viktig och varm teaterpjäs om bögar från Tornedalen. En bra dag. Hoppas nu på en bra natt.


16/6

Sov bort halva dagen och alla seminarierna om trans och hiv. Så seriös är tydligen jag. (Och så bra var tydligen natten).

Slut (för mitt vidkommande i vart fall) på den finaste lilla pride som jag har varit på.

30/5

Med grus i blicken på tåget mot Göteborg och West Pride.

Att oreflekterat boka plats i djurkupé måste vara ett säkert tecken på att en snart måste ha sig en ny hund.

Från eget lyckat gig till dito diskussion om forskning och aktivism. Hann nästan trots en halvtimme mellan. Det här seminarieschemat suger!

Göteborg och försommar är en sällsynt fin kombination. Raggarbilarna längs Avenyn och fylleskrålande studenter vid Korsvägen får en ta på köpet.

Lite sugen att gå på flatfest. Men det tror jag bara. Önsketänker. Flator är trista och grymma. Och jag har så mycket som jag måste fixa. Förresten är jag trött. Så det så.


31/5

City gym måste vara den gamla frisksportarkulturens absolut sista utpost i detta land.

Nu har jag pratat så mycket om hälsa och hälsohets att jag inget annat vill än en kall öl. Gärna något riktigt flottigt till.

 
1/6

Sällan har det känts så bra att föreläsa. Bara det att jag har lyckats klämma in Hume på ett Prideseminarium!

Äntligen fri att själv göra pride! Jag är ingen fatalist, men det känns ändå som om ösregnet har något med detta att göra.

Beklagligt vad få saker som jag har hunnit ta del av under priden. Det var så mycket som såg intressant ut. Får väl ta igen det med start nu!

Så blir det när 1) eventen är utspridda på olika lokaler, 2) schemat är svårtytt på webben, och 3) en själv har häcken full.

Oj! Jag som väntat mig en djupare källare, trängre utrymme, mindre runda hål, kalare bar, skitigare backroom… I Wish Gbg:s lokaler kommer varje förutfattad mening på skam!
 

2/6

Parad: Nya öppna moderater, Socialistiska queers, Homo-, bi- och transliberaler. Och så transproletariatet, då.

Få se… Nu har jag tågat med Hensägare, F!, bdsm-folk, transor och några random bekanta. Vad mer kan kännas rätt och riktigt?

Vilken är kopplingen mellan poly och jordskor? Egentligen?

Transmilitansen och Bash Back. Försöker förstå. Vi delar ju så många idéer och mål… Är jag bara för gammal? Har jag hunnit tänka för mycket? Är det samma sak?

”Den har hetat (?) och Hbtq-festivalen och nu West Pride. Ska vi bestämma att den i fortsättningen ska heta West Pride?” Rungande bifall. Vilken sällsynt dum idé!

Jag är inte heterocis. Och därför antas jag vilja sitta här och lyssna på överjävligt dålig musik och dricka ljummen öl. Och så gör jag det, då.

Du vet att du har hamnat på andra sidan det binära systemet (och tappat minst 20 år), när packade bögar ber det lilla kexet att komma till deras bord.

Tack, men nej tack. Fördomsfullt kanske, att förutsätta en kukfixering som skulle kunna ha ställt till det, men det är verkligen inget att chansa på.

 
3/6

Tåget skulle ha varit framme i går. Men fint att de öppnade stationen bara för oss så här halv fem på morgonkvisten. #sj, sj gamle vän

Det här inlägget är lite mer personligt än de jag vanligen skriver. Lite gränslöst och utlämnande, kan säkert en del tycka. Men då känner en inte mig. Jag är nämligen närapå fri från tabun för vad en kan prata om eller inte. Det betyder inte att jag skulle sakna integritet, bara att jag reserverar den för andra saker än kroppar och sakfrågor. Hur som helst är faktiskt även detta på sitt sätt allmängiltigt. Jag tror mig nämligen veta att det är många fler än jag - både transpersoner och andra - som brottas med de funderingar som jag ger uttryck för på slutet.

Testsvaren borde ha kommit nu. Jag har gått på testosteron i 18 veckor och är väldigt nyfiken på att få veta hur mina hormonnivåer ligger. Testot låg på fem mmol/l förra gången (riktvärdena säger att kvinnor ska ha under två och män någonstans över tio), men då hade jag endast tagit ca 10 mg/dag. Sedan des har jag succesivt höjt till 40. Vanligen administreras 50-100 under den inledande fasen av en könskorrigering, men jag vill inte gå så högt innan jag har träffat en endokrinolog, inte minst som jag tror mig ha känsliga receptorer och dessutom en genetiskt betingad ökad risk för könshormonsberoende cancerformer (jag måste påminna mig att kolla upp brösten inom en snar framtid!).

Vad har då hänt på den här tiden? Till en början har kroppen svarat bra på träning. Ökningen av muskelmassa och styrka är extra dramatisk eftersom jag a) verkligen vet hur en gör, b) har tidigare varit muskulärt välutvecklad med säkerligen lite fler cellkärnor etc., och c) kommit in i klimakteriet. Vidare har fettfördelningen förändrats. Jag har minskat rejält på insidan av låren och de små ”kärringbullarna” mellan bröst och överarm försvann på ett par veckor. Det tackar vi för. Men den gubbmage som "går i släkten" kom i stort sett lika snabbt den, och tja, lite sådan får jag stå ut med under ”bulk”, även om det förstås finns all anledning att försöka förhindra den från att breda ut sig ytterligare. Jag har också växt till rejält i genitalierna (det är väl en klitta som denna som brukar kallas ”testokuk”?), och fått en hel del förändringar i min sexualitet: mer kåt så klart; inte lika kinkig med kön eller könsuttryck (så bra!); mer bestämd, men gudskelov på ett mjukt vis; och jag kan numera inte längre komma fler än en gång. Åt gången, då. Vidare har jag fått en förbaskat fet och finnig hy - inklusive hårbotten (måste försöka få en remiss till en dermatolog!). Och så luktar jag för första gången i mitt liv – en frän, inte hundraprocentigt angenäm doft, måste jag säga. Men annars har inget ytterligare fysiskt hänt vad jag märkt. Men det är bara bra. Rösten låg redan lågt och behöver inte alls sjunka ytterligare (fast jag misstänker att den kommer att göra det ändå). Kroppsbehåring är ingen big deal för mig, och den skulle bara våga sig komma på bröst och rygg! Skägg vill jag inte ha, men det lär vara en svårfrånkomlig bieffekt som jag nog kan stå ut med och kanske också hålla borta från ansiktet. Och vem farao, oavsett kön, ser fram emot att bli flintis (vilket genetiken säger mig att jag kommer att bli ganska omgående)? Ingen lunch är fri, vänner.

Sedan har vi då det mentala. Och det är, vid sidan av att återfå min forna muskelmassa och fettfördelning, det absolut viktigaste. Jag känner mig mera hel. Jag har fått en ny kontrollerad närvaro och känner mig som en tassande mjuk naturkraft. Jag känner igen känslan från de gånger då jag har dopat mig, och jag vill aldrig mer vara utan den. Grejen är den att det inte alls känns artificiellt, utan som att det är sådan här jag är – egentligen.

Men nu reses frågan som allt mer akut: Ska jag foga mig och krypa in i en av de båda påbjudna könbeskrivningarna? Kvinna är uteslutet; det har jag redan provat utifrån bättre fysiska förutsättningar än nu, och det gick ju inget bra alls. Återstår då möjligheten att säga att jag är en man. Med testots hjälp kommer jag att passera som en liten sådan. Och transvården har faktiskt utvecklats från att knappt kunna föreställa sig transsexuella som något annat än präktigt stereotypa i sitt önskade kön, till att kunna se dem som såväl homosexuella som inte fyllda av hat inför varje del av sin kropp, ja inte ens sina könsorgan. Om en resonerar lite så här: ”Jag är i alla fall mera man än kvinna, och ingen person är gudskelov hundraprocentigt konform med sin påbjudna könsroll; alla har egenskaper och preferenser som överlappar och ofta vissa som rent av ses som primärt tillhörande det andra könet. Om vi säger att vi inte menar mer med att någon är man eller kvinna än att de ligger tydligt närmare den ena polen än den andra, ja då kan jag väl gå med på att kallas man.” Då skulle jag utan diskussion få den vård jag anser mig rimligen ha rätt till (det vill säga lika stor rätt som någon som diagnosticeras som transsexuell). Då skulle jag slippa många knepigheter när det kommer till personnummer, toalettval mm. Sedan kan jag alltid göra som så många som jag har stött på: krypa tillbaka till en intergenderposition, där jag bejakar min bakgrund och erkänner att jag trots allt inte identifierar mig fullt ut som tillhörande ”det nya” könet.

Men det vore inte uppriktigt. Till att börja med är det här måhända vad folk borde mena med ”man” respektive ”kvinna” – men det är alls inte vad de vanligen menar. De menar förvisso inte att alla skulle efterleva någon stereotyp könsmall, men kan ändå inte se att det i ”normala fall” skulle existera någon gråzon. De ser man och kvinna som inte bara heltäckande och varandra ömsesidigt uteslutande, de ser dem också på något magiskt vis som motsatta. Trots att nästan varje egenskap är överlappande. Trots att det för de flesta egenskaper är så att skillnaderna inom respektive grupp är större än de mellan grupperna. Trots att människor generellt tenderar att likna varandra, snarare än skilja sig åt. Jag har faktiskt litet svårt att köpa den där binära synen på kön också när det gäller mänskligheten i stort. Men jag har förstås ännu svårare att köpa den för egen del. Tanken på att jag skulle ses som en entydig man är inte lika absurd som det faktum att jag ofta setts som en entydig kvinna. Men nästan: den är fortfarande inte korrekt. Det handlar inte om att jag inte skulle kunna gå på herrtoaletten. Det gör jag redan ibland, och det är inte mindre märkligt än om jag går på damtoaletten. Samma sak med han och hon, namn, personnummer etc. Det handlar om att inte heller det känns särskilt bra eller sant. Om det här är biologiskt betingat eller en produkt av socialisering är faktiskt litet skit samma: det utgör i dag en tämligen solid del av min personlighet som sannolikt inte kan omförhandlas.

Om jag tvingas välja ett kön, ja då får det bli mannens. Det är ett beslut som jag fattade när jag tog min första dos testo. Men måste vi alla i dag verkligen välja på det viset? Det växer snabbt fram en möjlighet att trots allt leva i gråzonen, åtminstone för den som uppehåller sig i mera tillåtande miljöer. ”Hen” känns som bara en början. Kanske kan jag bosätta mig där, fast från den punkt som trots allt ligger mig närmast? Det bor redan ett antal ”transsexuella män” där. De har kommit dit genom att förtiga och ljuga för vården, och ibland kanske också för sig själva. Det är begripligt, och jag fördömer ingen. Men det passar inte mig. Är det priset, vet jag faktiskt inte hur jag ska göra. Är jag redo att förneka mig själv innan tuppen gal igen, eller är vården redo att se det uppenbara behovet av behandling också för den som inte riktigt kan placera sig själv i tvåkönsnormen? Är den uppmjukning och utvidgning av begreppet och diagnosen ”transsexuell” som många efterfrågar på väg, alternativt kommer man att släppa den viseledande föreställningen om ett rätlinjigt samband mellan den snäva diagnosen och vårdbehovet? Jag hoppas att det i så fall kommer att ske inom kort – för jag är inte ung och har inte tid att vänta länge. Helt säkert är ändå att samhället inte är redo att släppa fixeringen vid det juridiska könet på länge, länge. Men är det redo att ge mig ett personnummer som inte helt stämmer med hur jag upplever mig, eftersom det ändå skulle vara tydligt bättre än det som det gav mig en gång för länge sedan, efter att bara ha kastat en snabbt titt mellan mina ben? Svaret på det, är också svaret på vad jag ser som nästa stora köns- och sexualpolitiskapolitiska fråga.

____

PS. Den som till äventyrs vill höra mig utveckla resonemang som dessa (om vad som konstituerar kön och hur det förhåller sig till kropp etc.), och råkar befinna sig i Göteborg på lördag, är välkommen hit. DS.

På väldigt förekommen anledning (Isabella "Blondinbella" Löwengrips bloggande om det absurda i könsneutrala omklädningsrum och att det faktiskt har varit väldigt mycket prat om just de här frågorna nu), lägger jag nu ut hela den intervju som för ett tag sedan gjordes med mig för Kom Ut/Svensk Idrott. Delar av detta återfinns alltså också där, men långt ifrån allt fick plats. Men jag tycker allt jag sa är viktigt och att det förtjänar att tjatas om. Så: 

1. Hur är situationen för de trans-/cispersoner som vill träna på gym, föreningar etc idag?

Om du vill ha ett kort svar: Den suger. Om jag ska försöka utveckla det något mer, så är miljön i den kommersiella träningsvärlden – som i sin tur har ett inte obetydligt inflytande på den ickekommersiella, något av det mest könsstereotypa en kan föreställa sig. Beroende av om du ses som man eller kvinna (något annat är fullständigt otänkbart för det mesta), antas du vilja eftersträva en vis typ av kropp, och utifrån det också vilja välja en viss typ av aktiviteter.

Det här gör inte bara gym- och träningsvärlden sur för transpersoner, utan drabbar också direkt eller indirekt alla andra. Dels finns det långt fler än de som är intergender eller queer, som inte vill köpa "hela paketet". Dels sätter detta, inte bara cementerande, utan också nästan parodiska förstärkande, av rådande könsroller en jäkla press på dem som fåfängt försöker leva upp till dem.

2. Efter dina erfarenheter/möten med transpersoner, vad är det som gör att de väljer att inte träna?

Jaa... En stor anledning ligger ju i vad jag sa nyss, förstås. Självklart känner en sig inte hemma i en miljö som med alla till buds stående medel signalerar ett sådant system: genom sina annonser; genom vilka de framhåller som lyckade exempel; genom sitt sätt att bemöta kunder; genom hur de arrangerar sina aktiviteter och lokaler osv. Sedan har vi också en rad praktiska hinder, som naturligtvis inte alls uppmärksammas, eftersom en inte ens i första rummet ser att det kan finnas något problem överhuvud taget.

3. Vad anser du om uppdelningen av man/kvinna i offentliga omklädningsrum?

Där har vi paradexemplet på de där praktiska hindren! Nästan all träning i offentliga rum innebär ett visst mått av exponering. Värst är det såklart i samband med simning och bad, men problemet finns i stort sett överallt. Som det ser ut i dag, med mycket få undantag från den traditionella uppdelningen med ett mycket öppet utrymme för omklädning och dusch för herrar, och ett för damer, väljer de flesta transpersoner som trots allt tar sig för att besöka anläggningarna, att byta om och duscha hemma. Det är begripligt, och jag gör själv oftast så, men det är egentligen att ta ansvar för andras fördomar. På sikt är det inte alls okej! Och det finns faktiskt ställen där du måste gå via omklädningsrummet, för att alls få tillträde till träningslokalen.

Det förekommer att det upplåts ett alternativt utrymme för ombyte för den som inte identifierar sig med något av det bägge påbjudna könen. Gärna bakom ett solarium eller så, men ändå...

4. Om du var arkitekt, hur skulle du då utforma omklädningsrummen i tex simhall eller träningsanläggning?

Den lösning jag själv skulle föredra, är ändå inte att göra två omklädningsrum till tre. Eller fyra. Eller... Jag skulle helst se att det fanns avskilda hytter, "cubicles" för både omklädning och dusch, som vem som kunde begagna sig av. Då slipper vi alls dela in folk. Det är ju faktiskt så att det finns långt fler än bara transpersoner som kan uppleva obehag inför att klä av sig offentligt! Om sedan de socialt och exhibitionistiskt lagda vill massduscha, kan det kanske finnas sådana utrymmen också, uppdelade efter kön eller inte...

Det är svårare ändå för dem som upplever obehag även av att delta i allmänna aktiviteter, som simning eller gympapass. Här tror jag inte vi kan bygga bort problemen, utan i stället måste jobba på två fronter: dels genom att skapa trygga rum där aktiviteterna tillhandahålls, och dels genom att sakta men säkert försöka påverka inställningen till det normavvikande på ett allmänt plan.

5. Kan det vara extra viktigt för just transpersoner att träna? Varför?

Alltså, det borde det inte vara. Egentligen. Alla har rimligen i grunden samma behov av att få röra på sig och ha roligt. Men tyvärr vet vi ju att hbtq-personer har en generellt sämre hälsa än folk i gemen, och att detta troligen gäller i än högre grad för t och q. Och sambandet mellan hälsa och sådant som att röra på sig och ha kul är svårt att komma undan, så ja: Tyvärr är det på sätt och vis extra viktigt att det inte är just vi som är de som känner oss ovälkomna i träningssammanhang.

Sedan har vi förstås en del specifikt transrelaterade skäl som kan motivera till träning: Att öka oddsen för goda resultat av kroppskorrigerande vård (både pre och post operationer); att minska eller överkomma "kroppsdysfori", som det så vackert heter, genom att komplettera eller ersätta vårdens insatser; att förebygga eller försöka ställa till rätta försämrad rörlighet eller stabilitet i leder som uppstått genom lång tids tjuvtjockt mående eller användande av binders och andra sätt att påverka den egna kroppen.

6. Vilka råd kan du ge till de transpersoner som vill men inte vågar träna?

Ta kontakt med mig! Nä, det ser ut som oförställd reklam... Men jo, faktiskt. Vi i TransForm har gett oss den på att åtminstone svara på enklare frågor över mail och att ge den som önskar en timmes konsultation – utan att det kostar ett öre, och utan några lömska tankar om att försöka sälja på någon något. Utnyttja gärna det, för det är svårt att ge bra råd som inte är individuella!

På ett allmänt plan vill jag föreslå den som i dagsläget inte skulle sätta sin fot på en allmän anläggning, att ändå börja träna så smått hemmavid. Kanske kan det finnas någon som gärna gör dig sällskap? Det kan vara trist och svårt med motivationen, men börja med det lilla (om du inte tränade alls innan ska du ändå ta det lugnt, och varje stund gör en stor skillnad). Handledningslitteratur finns det gott om (både bättre och sämre tyvärr). För den som kan tänka sig att träna med andra, men helst undviker miljöer av det slag som jag pratade om tidigare, kan jag rekommendera små, mera rustika ställen av som drivs kommunalt, eller av bostadsföreningar, studentkårer och liknande. Där kan det ofta vara rätt "soft" stämning. Undvik de stora glassiga gymkedjorna, och välj i stället Friskis & Svettis (som är ideellt och har en uttalad hbt-policy) eller rent av ruffiga hardcoregym. För den som inte vill gymma i första hand, utan mest vill röra på sig och få svettas med andra finns det en rad initiativ till träning i trygga rum, åtminstone för de som har turen att bo i storstan: sQFefT, Quersalsa, Queeryoga, hbt-idrottsföreningar och annat.

Det finns ett flipperspel på gayklubben. Spelet har funnits där länge, men bara använts sporadiskt. Men just denna gång samlas flera kring det som en gemensam angelägenhet. Det är en kväll vikt i första hand för lesbiska, även om den i tidens anda också välkomnar vissa andra: transpersoner av skilda slag och de som känner sig allmänt queer eller indirekt tillhörande. Men de allra flesta här är flator. Jag drar mig mot den lilla folksamlingen, av nyfikenhet och för att ha något att göra. En blir ju så lätt misstänkliggjord om en står där bara för sig själv. Och värre ändå om en har fräckheten att förefalla spana. Spelarna turas om, påhejade och kommenterade av övriga. En uppspelt och litet berusad famme stolpar fram på höga klackar och kör en serie. Hon är bra, ja absolut en av de bättre, och hon får uppskattning därför. Men hon är ett undantag om en ser till genus. Alla andra som vågar sig fram tillhör nämligen vad en måste klassificera som de mera "maskulina"; om de nu ser sig som tomboys, butch, transkillar, Ft*, eller bara flator som "råkar" vara ganska grabbiga i sin framtoning. Gruppen runt de spelande är däremot långt mera blandad ur ett genusperspektiv. Det hejas och skojas och småtråkas och hetsas. Här tuppas, kort sagt.

Jag tänker på de gånger när jag har varit med på båtuppdragning och båtiplaskning. Alla förväntades hjälpa till efter förmåga. Men det var gubbarna som gjorde nästan allt det fysiska arbetet och det var framför allt gubbarna som styrde och ställde. Som härjade runt med varandra och andra. Som slängde sig med fackuttryck, vare sig de var adekvata eller ej. "Får jag tre personer på babords sida? Snabbt!" "Nu behöver vi några rejäla karlar som håller i bocken här!" "Fira in centerbordet snabbt som fan nu, innan... Nej, inte så, din landkrabba!" Och det var gubbjävlarna som tog för givet att jag inte var en fullvärdig arbetskraft, bara på grundval av mitt biologiska kön. Trots att jag var starkare än de flesta av dem själva, och trots att jag många gånger såg vad som gick snett i deras planering. De tuppade, kort sagt. Och jag fann det självklart kränkande och motbjudande.

Därefter tänker jag på när jag firade nyår med ett gäng flator en gång. Så jämställda och feministiskt medvetna allesammans. Middag, supé och nyårsskål förflöt. Och sedan skulle det bli pyroteknik, minsann. Fram klev då gubbsen, det vill säga de i gänget med en otvetydigt mera maskulin framtoning. De tävlade om vem som skulle rådda det hela och om att få fälla de rätta kommentarerna. Ja, just det: de tuppade. Sedan ville de ha mig med också. "Kom igen Kian! Ska inte du skjuta några också? Du kan ta ett par av mina." Men jag hatar ju fyrverkerier. Jag är rädd för elden och smällarna och jag ogillar tanken på vad den ställer till med. Och jag blev rädd och provocerad av vad jag såg och förstod. Ingen frågade ju någon av de mera "feminina" personerna om inte de också skulle smälla. För varför skulle en annars tuppa?

Nu händer samma sak här. Folk rycker i mig och vill att jag ska spela. Jag känner en väldig olust; inte så mycket för att jag förhåller mig till flipperspel ungefär som till pyroteknik (med undantag för att jag inte är omedelbart fysiskt rädd för flipper då), utan för att jag inser att de vill göra mig till en del av tupperiet. För att jag antas vilja vara det. För att jag antas ta det för givet. Varför tror de att jag har de här värderingarna bara för att jag..? Jo, jag är absolut en av de ytligt sett (vilken annan tillgång har vi till andra hursom?) mera maskulina personerna i de här sammanhangen. Men finns de bara av ett slag? Av detta hemska slag? Vad skulle ni tänka – vad tänker ni – när ni ser heterocis män agera på samma vis bland heterocis kvinnor? Vad tänker ni om båtklubben? Och så plötsligt tänker jag att jag ska fan spela. Som något slags motexempel. Senast jag spelade flipper var nog när jag var på tältsemester med pappa. När jag var elva, alltså. Dessutom har jag rent allmänt svårt för att hålla koll på många saker på en gång. Hur bra kan jag liksom vara på en skala?

Så jag spelar, fast bestämd att markera min attityd och bevara mitt cool efter min förväntat mediokra insats. Men hjälp! Vad är det jag håller på med nu? Jag tuppar. Fast på mitt sätt. Ett sätt som knappast ändå kommer att förstås av någon. Rävsax! Danken rullar ut, åt skogen för snabbt. Jag lyckas med några flaxiga åtgärder hindra den från att rinna omgående. Det går mycket riktigt ganska illa och det måste vara uppenbart att jag är dålig. Men jag lyckas trots allt på något mirakulöst vis hålla kvar kulan. Jag stänger av omgivningen och sorlet. Jag är arg och i min ilska börjar jag koncentrera mig på att inte tappa kulan. Bara det – skit i maskhål och ramper och poäng och konstiga bonusar som jag ändå inte hinner se eller begripa mig på. Bara hålla kulan i spel. Det lyckas jag med förvånansvärt länge. Ett helt okej första spel. Det tätnar runt spelet. När jag drar iväg kula nummer två känner jag kroppskontakt bakifrån. Ett bröst mot min skuldra. I min tunnelvision håller jag igång även den här kulan märkligt länge, under det att den där fysiska kontakten blir allt mer explicit. Är detta belöningen för att "delta". Fortfarande?

Medan jag spelar tänker jag på en gång när jag gjorde väldigt många armhävningar. Jag var helt ung, så ung att jag kunde göra en förfärlig massa. Det hade slagits vad bland idrottsungdomarna och jag hade antagit utmaningen i denna min paradgren. Jag gick ut sist i startfältet och jag vann med hästlängder. Medveten om att Hon med stort H (vem det nu kan ha varit för dagen) var bland dem som tittade, tog jag i extra. Det faktum att även Reservhon med stort R fanns bland åskådarna gjorde att jag klämde ur mig ytterligare ett par repetitioner innan armarna vek sig och jag föll pladask på näsan. Jag vann en del pengar, men naturligtvis ingen romantik på det hela. Men poängen: Jag tuppade. Som så många gånger före och efter.

Men jag är vuxnare nu. Väl? Jag menar: Hon här, som jag nu inför tredje och sista kulan sett vem det är, och till och med växlat något ord med, är helt okej. Det är min typ av dam. En sådan som jag nog skulle kunnat ha närmat mig självmant. Och jag skulle ärligt talat väldigt gärna vilja vara litet intim med någon som faller inom ramen för okej för mig. Det är ett av huvudskälen till att jag alls är här. Så varför inte, när ingen ändå skulle förstå vad det är som jag annars skulle ta avstånd från? Tredje kulan rinner i rännan tämligen omgående. Efter att ha stannat ytterligare en stund, sökt, och i några fall också fått, kontakt med andra både på vänskaplig grund och mera flörtig går jag hem. Själv förstås. Jag har hunnit tänka alldeles för mycket för att någonsin kunna tuppa igen. Åtminstone längs med normen.

Det är märkligt vad det här med att ha en familj påverkar folks syn på en. I vart fall när det gäller en sådan som jag, som ofta inte förväntas ha någon. Plötsligt blir en liksom mera legitim. Genom att framstå som mera mänsklig, tror jag. Så klart gäller det i hög grad för kontakter med grannar, arbetskamrater, serviceenheter i samhället osv. Där är det så uppenbart att en nästan kan ta på det. Men det gäller ibland även i mindre konforma sammanhang, som i hbt-världen, eller rent av i queera kretsar.

Jag utnyttjar det ibland, och även om det nog ofta kan föras till något slags självbevarelsedrift, är det kanske inte så snyggt. När det endera är riktigt angeläget (hej, anställningsintervju!) eller då jag och den jag talar med är oviktiga för varandras fortsatta liv (hej, anonyma banktjänsteman!), finner jag mig nästan alltid göra det. För jag har lärt mig den hårda vägen att jag på förhand nästan alltid ses som mindre legitim i egenskap av att vara svårbestämd till kön, ålder, klass, yrkesidentitet etc. och att det i stort sett bara drabbar mig själv. Och se: I det ögonblick som jag "råkar" nämna något om min prudentligen registrerade partner eller mina barn, så förändras väldigt mycket. Jo, seriöst: det gör verkligen det!

Hur kan tankarna bakom en sådan bedömning se ut (ja, för den händelse att någon uttalade dem, ens för sig själv, då)? Kanske: "Detta är trots allt en människa som någon annat har valt till sin människa och till och med sett som god nog att skaffa barn med. Det säger mig att hen inte kan vara fullt så galen, svår eller udda ändå." Nähäpp. Men tänk om den där andra människan är riktigt galen, svår och udda själv, då – och jag den enda som kan stå ut med hen? Eller om det är så att den andra människan, som så många andra människor, var just så där angelägen om att skaffa en familj att den inte var så nogräknad? Eller att den faktiskt har en preferens för folk som är galna, svåra och udda? Det finns många möjligheter. Men det som är riktigt läskigt, är förstås tanken på hur en nu, allt annat lika, skulle ses som icke varandes medlem av en familj. Om den aldrig kommit i min väg. Eller om den skulle ta slut. Jag skulle förstås vara precis lika (eller lika litet) galen, svår och udda som med familj. Men ändå inte lika legitim. Bara för att... Ja, vad?

En annan gång ska jag skriva om allt det där andra och minst lika märkliga som förväntas följa av att en är en av de vuxna i en familj. Som att en därför inte längre skulle ha tid eller lust att roa sig eller fullfölja egna projekt (ens i den utsträckning som en hade då en "bara" hade "fast sällskap"); Som att en ska omfatta principer om monogami och trohet, men trots det tänkas vilja bryta mot dem, fast då bevars utan sin partners informerade samtycke; Som att en skulle föredra umgänge med andra som också är en del av en familjeenhet, snarare än vilka människor som råkar intressera en; Som att... Nej, nu börjar jag må illa! Men nu är det ändå så att jag älskar att vara en del av en familj och att jag älskar de andra medlemmarna av denna familj. Men inte för att allt det där, utan trots.

I trapphuset i går kväll stötte jag ihop med en relativt nyinflyttad granne. Vi kom bägge från storköpet där vi bägge hade nappat på samma erbjudande om blöjor till kraftigt reducerat pris. Så vi började prata om – just det: blöjor. Och om de barn som en stoppar i dem förstås. Det var så där trevligt, lagom och avspänt som en föreställer sig casual samtal goda grannar emellan. Jag kände mig vansinnigt normal. Oroväckande normal, faktiskt, med tanke på att vi bor i en bostadsrättsförening i Stockholms innestad där de flesta hushåll består av en man och en kvinna i 35-årsåldern, den ena jurist och den andra ekonom, ett barn och ett annat på väg (straxt efter vilkens ankomst familjen kan förväntas flytta till en villa i Bromma). Trevliga är de till råga på allt, de där små yuppiefamiljerna, om än en smula självupptagna. Men särskilt väl smälter vi inte in, min familj och jag.

Så jag står där, falskt och slugt beräknande och tänker att nu jävlar, nu tar jag och höjer vår normalitetspoäng ett snäpp! Det finns liksom lite att ta igen. Det är inte länge sedan vår raggiga hund okopplad rusade fram mot den nyinflyttade familjen och skrämde vettet ur dem. Till råga på allt var visst någon allergisk. Och så har vi då det där med att vi inte är så värst heterocis. Och det där med att vi har en ommålad gammal postcykel i stället för en Audi kombi. Och alla projekt som hotar att spränga inte bara våra egna vinds- och källarförråd, utan också ett par olovligen annekterade. Och så osäkerheten kring riktigt hur vi och andra människor hänger ihop egentligen. Och så den där festen vi hade i somras som det förmodligen fortfarande viskas om, där transpersoner av skilda slag, människor med ohemult mycket muskler på märkliga ställen och i övrigt en brokig samlig som liksom underströk det samlande intrycket av burlesk varieté. Nej, här skulle ett konventionellt barnsnack helt klart sitta bra.

Grannarna har små tvillingar. Självklart kom vi in på hur det är att ha sådana, i stället för att som vi ha två barn så att säga i svit. Därifrån kom vi in på dem som bevars får fler än två på en och samma gång, och därifrån på IVF och en jämförelse mellan den tid då en använde ett stort antal ägg vid varje befruktningsförsök (vilket då ibland fick flerbarnsfödslar till följd) och dagens mera försiktiga policies. "Jag har åtskilliga vänner som också de har skaffat barn utan att involvera någon man i familjen", sa jag, "och det intryck jag har fått är att det är skilda villkor för antal försök och när en använder ett eller två ägg i olika landsting." "Oh", sa grannen, "så du är inte..?" "Nej, alltså..." "Oj, jag visste inte! Du är alltså inte far till barnen?"

"Nej, just det", sa jag, snart åtskilliga normalitetspoäng fattigare.