En hbtq-blogg med transbetoning

Det finns ett flipperspel på gayklubben. Spelet har funnits där länge, men bara använts sporadiskt. Men just denna gång samlas flera kring det som en gemensam angelägenhet. Det är en kväll vikt i första hand för lesbiska, även om den i tidens anda också välkomnar vissa andra: transpersoner av skilda slag och de som känner sig allmänt queer eller indirekt tillhörande. Men de allra flesta här är flator. Jag drar mig mot den lilla folksamlingen, av nyfikenhet och för att ha något att göra. En blir ju så lätt misstänkliggjord om en står där bara för sig själv. Och värre ändå om en har fräckheten att förefalla spana. Spelarna turas om, påhejade och kommenterade av övriga. En uppspelt och litet berusad famme stolpar fram på höga klackar och kör en serie. Hon är bra, ja absolut en av de bättre, och hon får uppskattning därför. Men hon är ett undantag om en ser till genus. Alla andra som vågar sig fram tillhör nämligen vad en måste klassificera som de mera "maskulina"; om de nu ser sig som tomboys, butch, transkillar, Ft*, eller bara flator som "råkar" vara ganska grabbiga i sin framtoning. Gruppen runt de spelande är däremot långt mera blandad ur ett genusperspektiv. Det hejas och skojas och småtråkas och hetsas. Här tuppas, kort sagt.

Jag tänker på de gånger när jag har varit med på båtuppdragning och båtiplaskning. Alla förväntades hjälpa till efter förmåga. Men det var gubbarna som gjorde nästan allt det fysiska arbetet och det var framför allt gubbarna som styrde och ställde. Som härjade runt med varandra och andra. Som slängde sig med fackuttryck, vare sig de var adekvata eller ej. "Får jag tre personer på babords sida? Snabbt!" "Nu behöver vi några rejäla karlar som håller i bocken här!" "Fira in centerbordet snabbt som fan nu, innan... Nej, inte så, din landkrabba!" Och det var gubbjävlarna som tog för givet att jag inte var en fullvärdig arbetskraft, bara på grundval av mitt biologiska kön. Trots att jag var starkare än de flesta av dem själva, och trots att jag många gånger såg vad som gick snett i deras planering. De tuppade, kort sagt. Och jag fann det självklart kränkande och motbjudande.

Därefter tänker jag på när jag firade nyår med ett gäng flator en gång. Så jämställda och feministiskt medvetna allesammans. Middag, supé och nyårsskål förflöt. Och sedan skulle det bli pyroteknik, minsann. Fram klev då gubbsen, det vill säga de i gänget med en otvetydigt mera maskulin framtoning. De tävlade om vem som skulle rådda det hela och om att få fälla de rätta kommentarerna. Ja, just det: de tuppade. Sedan ville de ha mig med också. "Kom igen Kian! Ska inte du skjuta några också? Du kan ta ett par av mina." Men jag hatar ju fyrverkerier. Jag är rädd för elden och smällarna och jag ogillar tanken på vad den ställer till med. Och jag blev rädd och provocerad av vad jag såg och förstod. Ingen frågade ju någon av de mera "feminina" personerna om inte de också skulle smälla. För varför skulle en annars tuppa?

Nu händer samma sak här. Folk rycker i mig och vill att jag ska spela. Jag känner en väldig olust; inte så mycket för att jag förhåller mig till flipperspel ungefär som till pyroteknik (med undantag för att jag inte är omedelbart fysiskt rädd för flipper då), utan för att jag inser att de vill göra mig till en del av tupperiet. För att jag antas vilja vara det. För att jag antas ta det för givet. Varför tror de att jag har de här värderingarna bara för att jag..? Jo, jag är absolut en av de ytligt sett (vilken annan tillgång har vi till andra hursom?) mera maskulina personerna i de här sammanhangen. Men finns de bara av ett slag? Av detta hemska slag? Vad skulle ni tänka – vad tänker ni – när ni ser heterocis män agera på samma vis bland heterocis kvinnor? Vad tänker ni om båtklubben? Och så plötsligt tänker jag att jag ska fan spela. Som något slags motexempel. Senast jag spelade flipper var nog när jag var på tältsemester med pappa. När jag var elva, alltså. Dessutom har jag rent allmänt svårt för att hålla koll på många saker på en gång. Hur bra kan jag liksom vara på en skala?

Så jag spelar, fast bestämd att markera min attityd och bevara mitt cool efter min förväntat mediokra insats. Men hjälp! Vad är det jag håller på med nu? Jag tuppar. Fast på mitt sätt. Ett sätt som knappast ändå kommer att förstås av någon. Rävsax! Danken rullar ut, åt skogen för snabbt. Jag lyckas med några flaxiga åtgärder hindra den från att rinna omgående. Det går mycket riktigt ganska illa och det måste vara uppenbart att jag är dålig. Men jag lyckas trots allt på något mirakulöst vis hålla kvar kulan. Jag stänger av omgivningen och sorlet. Jag är arg och i min ilska börjar jag koncentrera mig på att inte tappa kulan. Bara det – skit i maskhål och ramper och poäng och konstiga bonusar som jag ändå inte hinner se eller begripa mig på. Bara hålla kulan i spel. Det lyckas jag med förvånansvärt länge. Ett helt okej första spel. Det tätnar runt spelet. När jag drar iväg kula nummer två känner jag kroppskontakt bakifrån. Ett bröst mot min skuldra. I min tunnelvision håller jag igång även den här kulan märkligt länge, under det att den där fysiska kontakten blir allt mer explicit. Är detta belöningen för att "delta". Fortfarande?

Medan jag spelar tänker jag på en gång när jag gjorde väldigt många armhävningar. Jag var helt ung, så ung att jag kunde göra en förfärlig massa. Det hade slagits vad bland idrottsungdomarna och jag hade antagit utmaningen i denna min paradgren. Jag gick ut sist i startfältet och jag vann med hästlängder. Medveten om att Hon med stort H (vem det nu kan ha varit för dagen) var bland dem som tittade, tog jag i extra. Det faktum att även Reservhon med stort R fanns bland åskådarna gjorde att jag klämde ur mig ytterligare ett par repetitioner innan armarna vek sig och jag föll pladask på näsan. Jag vann en del pengar, men naturligtvis ingen romantik på det hela. Men poängen: Jag tuppade. Som så många gånger före och efter.

Men jag är vuxnare nu. Väl? Jag menar: Hon här, som jag nu inför tredje och sista kulan sett vem det är, och till och med växlat något ord med, är helt okej. Det är min typ av dam. En sådan som jag nog skulle kunnat ha närmat mig självmant. Och jag skulle ärligt talat väldigt gärna vilja vara litet intim med någon som faller inom ramen för okej för mig. Det är ett av huvudskälen till att jag alls är här. Så varför inte, när ingen ändå skulle förstå vad det är som jag annars skulle ta avstånd från? Tredje kulan rinner i rännan tämligen omgående. Efter att ha stannat ytterligare en stund, sökt, och i några fall också fått, kontakt med andra både på vänskaplig grund och mera flörtig går jag hem. Själv förstås. Jag har hunnit tänka alldeles för mycket för att någonsin kunna tuppa igen. Åtminstone längs med normen.

Det är märkligt vad det här med att ha en familj påverkar folks syn på en. I vart fall när det gäller en sådan som jag, som ofta inte förväntas ha någon. Plötsligt blir en liksom mera legitim. Genom att framstå som mera mänsklig, tror jag. Så klart gäller det i hög grad för kontakter med grannar, arbetskamrater, serviceenheter i samhället osv. Där är det så uppenbart att en nästan kan ta på det. Men det gäller ibland även i mindre konforma sammanhang, som i hbt-världen, eller rent av i queera kretsar.

Jag utnyttjar det ibland, och även om det nog ofta kan föras till något slags självbevarelsedrift, är det kanske inte så snyggt. När det endera är riktigt angeläget (hej, anställningsintervju!) eller då jag och den jag talar med är oviktiga för varandras fortsatta liv (hej, anonyma banktjänsteman!), finner jag mig nästan alltid göra det. För jag har lärt mig den hårda vägen att jag på förhand nästan alltid ses som mindre legitim i egenskap av att vara svårbestämd till kön, ålder, klass, yrkesidentitet etc. och att det i stort sett bara drabbar mig själv. Och se: I det ögonblick som jag "råkar" nämna något om min prudentligen registrerade partner eller mina barn, så förändras väldigt mycket. Jo, seriöst: det gör verkligen det!

Hur kan tankarna bakom en sådan bedömning se ut (ja, för den händelse att någon uttalade dem, ens för sig själv, då)? Kanske: "Detta är trots allt en människa som någon annat har valt till sin människa och till och med sett som god nog att skaffa barn med. Det säger mig att hen inte kan vara fullt så galen, svår eller udda ändå." Nähäpp. Men tänk om den där andra människan är riktigt galen, svår och udda själv, då – och jag den enda som kan stå ut med hen? Eller om det är så att den andra människan, som så många andra människor, var just så där angelägen om att skaffa en familj att den inte var så nogräknad? Eller att den faktiskt har en preferens för folk som är galna, svåra och udda? Det finns många möjligheter. Men det som är riktigt läskigt, är förstås tanken på hur en nu, allt annat lika, skulle ses som icke varandes medlem av en familj. Om den aldrig kommit i min väg. Eller om den skulle ta slut. Jag skulle förstås vara precis lika (eller lika litet) galen, svår och udda som med familj. Men ändå inte lika legitim. Bara för att... Ja, vad?

En annan gång ska jag skriva om allt det där andra och minst lika märkliga som förväntas följa av att en är en av de vuxna i en familj. Som att en därför inte längre skulle ha tid eller lust att roa sig eller fullfölja egna projekt (ens i den utsträckning som en hade då en "bara" hade "fast sällskap"); Som att en ska omfatta principer om monogami och trohet, men trots det tänkas vilja bryta mot dem, fast då bevars utan sin partners informerade samtycke; Som att en skulle föredra umgänge med andra som också är en del av en familjeenhet, snarare än vilka människor som råkar intressera en; Som att... Nej, nu börjar jag må illa! Men nu är det ändå så att jag älskar att vara en del av en familj och att jag älskar de andra medlemmarna av denna familj. Men inte för att allt det där, utan trots.

I trapphuset i går kväll stötte jag ihop med en relativt nyinflyttad granne. Vi kom bägge från storköpet där vi bägge hade nappat på samma erbjudande om blöjor till kraftigt reducerat pris. Så vi började prata om – just det: blöjor. Och om de barn som en stoppar i dem förstås. Det var så där trevligt, lagom och avspänt som en föreställer sig casual samtal goda grannar emellan. Jag kände mig vansinnigt normal. Oroväckande normal, faktiskt, med tanke på att vi bor i en bostadsrättsförening i Stockholms innestad där de flesta hushåll består av en man och en kvinna i 35-årsåldern, den ena jurist och den andra ekonom, ett barn och ett annat på väg (straxt efter vilkens ankomst familjen kan förväntas flytta till en villa i Bromma). Trevliga är de till råga på allt, de där små yuppiefamiljerna, om än en smula självupptagna. Men särskilt väl smälter vi inte in, min familj och jag.

Så jag står där, falskt och slugt beräknande och tänker att nu jävlar, nu tar jag och höjer vår normalitetspoäng ett snäpp! Det finns liksom lite att ta igen. Det är inte länge sedan vår raggiga hund okopplad rusade fram mot den nyinflyttade familjen och skrämde vettet ur dem. Till råga på allt var visst någon allergisk. Och så har vi då det där med att vi inte är så värst heterocis. Och det där med att vi har en ommålad gammal postcykel i stället för en Audi kombi. Och alla projekt som hotar att spränga inte bara våra egna vinds- och källarförråd, utan också ett par olovligen annekterade. Och så osäkerheten kring riktigt hur vi och andra människor hänger ihop egentligen. Och så den där festen vi hade i somras som det förmodligen fortfarande viskas om, där transpersoner av skilda slag, människor med ohemult mycket muskler på märkliga ställen och i övrigt en brokig samlig som liksom underströk det samlande intrycket av burlesk varieté. Nej, här skulle ett konventionellt barnsnack helt klart sitta bra.

Grannarna har små tvillingar. Självklart kom vi in på hur det är att ha sådana, i stället för att som vi ha två barn så att säga i svit. Därifrån kom vi in på dem som bevars får fler än två på en och samma gång, och därifrån på IVF och en jämförelse mellan den tid då en använde ett stort antal ägg vid varje befruktningsförsök (vilket då ibland fick flerbarnsfödslar till följd) och dagens mera försiktiga policies. "Jag har åtskilliga vänner som också de har skaffat barn utan att involvera någon man i familjen", sa jag, "och det intryck jag har fått är att det är skilda villkor för antal försök och när en använder ett eller två ägg i olika landsting." "Oh", sa grannen, "så du är inte..?" "Nej, alltså..." "Oj, jag visste inte! Du är alltså inte far till barnen?"

"Nej, just det", sa jag, snart åtskilliga normalitetspoäng fattigare.