En hbtq-blogg med transbetoning

Den som inte direkt eller indirekt har stiftat bekantskap med transvården, och det är en majoritet även i mitt flöde och liv, kanske inte känner till att en där som föremål för utredning under vanligen minst ett års tid för allvarsamma samtal med en expert på området om hur en ser på sig själv i termer av manligt och kvinnligt. Det där är ingen lätt sak, kan jag säga. Kanske särskilt inte för någon som inte riktigt förmår beskriva sig som entydig man eller kvinna, men jag skulle tro inte för någon oavsett. Jag har intervjuat människor som inte är ett spår trans om just detta i ett helt annat sammanhang, och de hade mycket svårt att redogöra för sin könsidentitet och även för vad som utmärker manligt respektive kvinnligt överlag.

Inom själva utredningssvängen börjar det nu sakta och på vissa håll öppna sig för att inte alla är bergis det ena eller det andra. Men i ett binärt ordnat samhälle måste en dock alltid ha ett F eller M i passet och en udda eller jämn näst sista siffra i personnumret. (Det sista skulle en väl ha ändå iofs, fast utan samma betydelse kanske). För den händelse transpersonen nu är övertygad om att det ska vara något annat än vad det varit (eller bara drar tillräckligt däråt i valet mellan två inte helt optimala alternativ), ska hen då konfrontera en samling expertexperter i form av Socialstyrelsens Rättsliga råd. Där avgörs om människan själv, samt hens expertläkare, har tagit helt rätt i frågan om hur manlig eller kvinnlig hen är. Återigen tänker jag att detta är något som skulle varit rätt tufft för vem som helst. Åtminstone är det så att nästan ingen transperson skulle blivit godkända enligt sådana kriterier i det kön de en gång tillskrevs efter en snabb titt på sina späda genitalier.

Så vad farao går en på, undrar jag? Hetero måste en inte vara längre, så det går lite framåt ändå. Men: "Jorå, jag går som en hel karl, tuggar snus, gillar att fälla träd och grilla kött, och ingen har på evigheter ertappat mig med känslopjunk eller brodyr"? Nä väl? Nä. Men VAD? Så ramlade jag över denna sida, "The Raw Man", apropå att gruppen bakom den uppmärksammats i teve. Och här har vi kanske lösningen. För här står vad som utmärker Honom, en riktig man, en ”raw man”. Just den här fliken sägs vara bara för män, men eftersom jag tänker att vi har en liten sådan i oss allesammans, så gör det nog inget om jag skvallrar. Och eftersom det på annan plats på samma sida står att kvinnan är mannens motsats, antar jag att det bara är att negera listan, så har vi en beskrivning av Henne, den råe ”the Radiant Woman” (men det blir rätt märkligt om en prövar). Så då är det kanske bara att börja träna då - inför Rättsliga rådet. En riktig man:

1. Fattar riktiga val. Inget velande här alltså.

2. Sätter sina relationer i andra hand. Och som vi undrat varför riktiga män så ofta blir ensamma efter en skilsmässa!

3. Kan misslyckas. Puh.

4. Har självförtroende. Nåde honom om han velar som sagt.

5. Uttrycker aktivt kärlek. Och nu menar vi absolut inte någon våldtäktskultur här… 

6. Kanaliserar sin sexuella energi (på annat än sex). En kan sätta på lite vad som helst, ju.

7. Kontrollerar sina rädslor. Det duger inte att fega ur eller gråta eller så. I vart fall inte okontrollerat.

8. Hedrar maskuliniteten hos andra män. Måtte de då vara ”riktiga”. Kan transmän vara riktiga?

9. Tar ansvar för sin relation. Den som han satte i andra rummet alltså.

10. Dör väl. Åh, tack gode Gud!