En hbtq-blogg med transbetoning

Här kommer vi (och gärna också ni) att publicera inlägg som direkt eller indirekt, helt eller delvis, berör transpersoner och andra hbtq-människor. Mycket kommer förstås att handla om träning och hälsa, men vi välkomnar också andra relevanta ämnen.

 

Kommentera, kritisera och komplettera!

 

Besök också vår blogg på startsidan, där vi avhandlar mera allmänna frågor om träning!

 

2015 > 11









Få har egentligen så mycket tolkningsföreträde som jag. Det vill säga ”att personer tillhörande en förtryckt grupp har första tjing på att definiera hur det förtrycket ser ut, vad som är nedsättande mot denna grupp samt hur kampen skall föras” (”Vardagsrasismen” här), och alltså inte det där en syftar på inom juridiken. På ett par områden kommer det förvisso an på mig att backa, hålla käften, lyssna och lära, men i övrigt är det jag som bör få tala medan andra är tysta och lär sig. Men jag tycks sällan tillerkännas något sådant, och det stör mig en smula. Kan det vara som så att ”TF”, som vi i branschen brukar säga, är något man är mindre benägen att tillskriva andra i de fall där de inte tycker som en gör själv? Men… Vem har i så fall TF för vem som ska ha TF?

När det kommer till kön och sexualitet skulle jag säga att jag har nästan alla tänkbara TF. Nej, jag är inte transkvinna som med all rätt måste sägas vara den grupp som smäller allra högst (eller lägst beroende på hur en ser det). Men det har understundom hänt att jag tagits för man till kvinna då det stått klart för folk att jag är trans, och det ger mig i alla fall lite av den erfarenheten. Men jag är i trans hur som och ickebinär, och det har jag förstått räcker en bit i sig. Som ickebinär är en ju sällsynt osynlig och inte räknad med någonstans i samhället. Och felkönas görs en varenda gång som någon använder ett pronomen om det inte råkar vara hen eller den. Men det händer så sällan spontant utanför kretsen. Sedan detta att jag är en sådan där det liksom syns utanpå, har både sina för- och nackdelar. Till nackdelarna får räknas att en inte alltid självklart felkönas eftersom folk direkt anar att det är något ickebinärt över en när stil och kropp och namn inte går ihop. Men fördelarna av att på riktigt vara utsatt och ifrågasatt vid toalettbesök eller ombyte, eller av random människor på stan väger så klart över. Både felkönad och synligt trans = nära full pott på transfronten. Jag har dessutom genomgått utredning och diagnosticerats som transsexuell. Och inte för att jag märkt så mycket av det, men då har jag förstått att en utsätts för väldigt taskiga grejer, och dessutom stigmatiseras. Att sedan inte riktigt falla heller inom de interna stereotyperna för icke binära transpersoner, kan faktiskt inte vara något annat än ett extra plus av förtryck. Hur tror ni egentligen det kändes då jag i somras hörde en av våra mest namnkunniga transaktivister under ett föredrag adressera oss ickebinära som fabulösa, eftersom vi hade så fina färger i håret, piercingar och så mycket glitter? Fan, jag har knappt hår alls, och det enda glittret på mig är det ungarna spiller.

Numer ses jag oftast som man av den som inte känner till min bakgrund. Och att vara man ger inget TF bland feminister. Men då glömmer en lätt att väldigt mycket av ett praktiskt förtryck inte utgår från ens självupplevelse, utan ifrån vad folk upplever en vara. Det är fullkomligt absurt att mena att jag inte skulle ha erfarenheter av vad det innebär att förstås som kvinna. Jag har setts som kvinna, och därtill en märklig sådan, under en längre tid än vad många unga aktivister levat totalt, och jag räknas fortfarande som en sådan vad personnummer anbelangar. När jag kommunicerar med en myndighet eller söker ett arbete, så är det som tant. Tanter tas inte på stort allvar och får sällan nya jobb öht. Att diskrimineras utifrån något en inte är brukar inte riktigt räknas som TF-grundande, men det borde.

Apropå borde, så finns det en sak som av någon märklig anledning väldigt sällan ger något TF, och det är ålder. Att vara väldigt ung eller ha passerat ett ”bäst före-datum” är båda saker som avviker från samhällets normer. Ja, alla som lever och har hälsan kommer ju att hamna både här och där under livet, men just då kommer de att ses som mindre värda på en rad vis. Sämre möjligheter att klara försörjning eller göra karriär. Tas mindre på allvar. Mindre representerade och framsläppta i samanhang som räknas som viktiga och prestigefyllda. Med mera. Nu har onekligen många som hunnit bli äldre också med det tryggat sin försörjning och bit för bit skapat sig en stabilare social situation. Men om inte? Att både vara efter sitt bäst före-datum och stå med en otrygg social situation, borde ge ett rejält TF i många frågor. Och som äldre har en ju dessutom erfarenheten av att ha varit yngre, där det omvända inte gäller.

Just ja: ett TF till har jag, och det kommer från innehav av en neuropsykiatrisk diagnos, i mitt fall Asperger. Det är bättre med diagnos förstås, men självupplevelse kan duga en bit även här. I vart fall anses det ge mig en mån av funkis-TF, om än ganska långt från frågor som handlar om kroppsliga eller motoriska avvikelser, och för den delen också många andra psykiatriska tillstånd. Men det är onekligen som så att denna min avvikelse har skapet en hel del skav med samhället, oftast till min nackdel.

Men nu kan en ju inte riktigt utnyttja alla de där företrädena på samma gång, och vissa av dem nästan motsäger varandra. Även om en faktiskt ibland kan se att folk liksom byter identitet beroende på samanhang, så kan det nog inte vara rätt. Så det vore fel att tala om något slags ackumulerat TF. Om vi nu inte går intersektionellt då! Vi kanske vill tala om förtryck överlag och undrar vem som ska få tala och vem som ska backa och tiga. Och även om jag som sagt har flera feta TF, så har jag förstås även en rad privilegier, eller ”privvar” som vi gärna säger eftersom det förra är så svårt att stava rätt. Jag är obestridligen vit, och inte ens rasifierad på något annat vis, genom kultur, namn eller något sådant. Och jag är uppväxt i en familj i övre medelklassen, där vi hade ett rum i villan som vi kallade ”biblioteket”. Att det sedan inte direkt var något Sörgården när det kom till kritan, är något som en inte brukar räkna dit då det väl kan anses som norm snarare än inte. Vidare är jag kroppsligt och mentalt skapligt frisk, bortsett då från att jag anses vara avvikande till det sätt min hjärna funkar, så även där är jag lyckligt lottad. Men en gång provade jag, på direkt uppmaning av en meningsmotståndare (en person som menade att jag borde hålla käft i största allmänhet som en generellt priviligierad människa), att ta ett test på en så kallad ”privilegiebarometer”. ”Extremely oppressed” sa den. Det vill jag nu inte riktigt gå med på, men det säger nog i alla fall att jag inte glider på någon av samhällets räkmackor.  

Jag är alltså tämligen nedlusad med TF. Och med hänsyn till det kan jag inte riktigt förstå varför jag också i diskussioner där mitt TF är uppenbart så ofta är den som tystas, raderas eller blockeras just av människor som säger sig se TF som så viktigt att respektera. Men jag har noterat att de sällan själva har TF för den fråga som avhandlas. Kan det vara så att ett redigt TF i fejan är lite läskigt?

Vilken tur att jag inte riktigt tror på det där med TF! I alla fall inte att något sådant skulle sträcka sig utanför någons egna upplevelser och känslor inför dem. Och absolut inte att det är något som skulle ge automatiskt rätt i sak, eller rätten att tysta andra i ett samtal. Kan jag inte få sägas ha ett litet TF för den åsikten? Eller vänta: nu blev det visst motsägelsefullt igen.

Visa hela inlägget »