En hbtq-blogg med transbetoning

Här kommer vi (och gärna också ni) att publicera inlägg som direkt eller indirekt, helt eller delvis, berör transpersoner och andra hbtq-människor. Mycket kommer förstås att handla om träning och hälsa, men vi välkomnar också andra relevanta ämnen.

 

Kommentera, kritisera och komplettera!

 

Besök också vår blogg på startsidan, där vi avhandlar mera allmänna frågor om träning!

 

2017

Prolog: Min relation till Skatteverket är lite kluven just nu. Jag har tidigare erfarenhet av en förvisso lite stelbent jätteorganisation med ett för många negativt laddat uppdrag, men med ofta jättetrevliga handläggare som vinnlägger sig om service och att underlätta för folk. Och då tänker jag inte bara på min gamla pingiskompis Lasse… Men det blir lite svårt att inte hata i alla fall en gnutta på en myndighet som bara inte kan nås över telefon hur intensivt man än försöker, och som på hemsidan uppger andra öppettider än de aktuella till de fåtaliga kontoren med vansinneskörer och timmar av väntetid för att bli expedierad. Men väl framme så visar sig min gamla iakttagelse fortfarande gälla. I dag kom jag fram till Madeleine, min handläggare för byte av personnummer: ”jo men visst kan vi fixa till det där med sekretessmarkering så det blir som det passar bäst. Och strunt i blanketten, jag skriver ju in det direkt här i kontakt med dig! Ja, det är ju inte klokt om du ska behöva vänta på att PRV matchar namn och nummer, utan en enhetlig formell identitet kan mycket bli knas. Men om vi är snabba och gör det här direkt i telefon nu, och du hade en handläggare som prioriterar även där, så ska det inte behöva ta många dagar alls. Sedan fattar jag ju att du får en del bök ändå, men då är det i alla fall rätt i pappren som man kan gå till om något ifrågasätts, plus att jag nog tror att du ska ha bekräftelsen med båda numren redan i morgon. Ja du kan ju skriva ner det nya redan nu, få se nu… dina fyra sista blir XXXX. Men du menar alltså att det inte alls är ovanligt att man kan få problem med, inte bara telecombolag och sådant, utan även sjukvården, apotek, och Bolagsverket! Du får gärna berätta mer precis vad du hört om du har tid. Inte för att vi kan göra mycket åt det mesta, men det är väldigt bra att veta för oss som handlägger.” Sådant bemötande är jag så svältfödd på att jag nog blev lite kär där. Och så poly-pan är jag att det blev jag även i den unge man som tog emot när jag väl kom fram till en levande tjänsteman på kontoret. ”Vi tycker själva det är fruktansvärt, men vi kan inte annat än jobba på så gott vi kan”, sa han när jag påpekade att jag sökt dem i flera dagar. Och sedan fixade han både mitt skatteärende och blanketten till Madeleine i ett nafs.

Så blev jag alltså juridiskt sett man i dag, efter att tidigare varit dito kvinna. Och sådant är ju systemet att det blir till ett konkret byte mellan två varandra uteslutande och förment heltäckande alternativ. Men sådana är ju inte folk egentligen, inte ens som jättecis. Och särskilt inte en sådan som jag. Det har varit samma gamla människa hela tiden, och med undantag för några inte alltför drastiska kroppsliga skillnader som resultat av transvård faktiskt sig rätt så lik även till det yttre. Det är nog få som någonsin sett mig som en entydig kvinna när man pratar om kön som något socialt och personligt upplevt. På senare år är det väldigt få som inte träffat mig tidigare som tänkt något annat än man, men inte heller det är entydigt. Någon "vanlig" kille kan inte någon med den bakgrunden bli, och jag är det inte ens upplevelsemässigt om det nu beror på min historia eller på något liksom essentiellt ”i mig”. Och helt naken kommer jag aldrig att ses som sådan. Nej visst, det är inget som förminskar en upplevelse eller hur man ska bemötas, men försök inte slå i mig att det inte skulle spela roll! Fast kanske förhåller jag mig till ”man” lite på samma vis som de nu ganska många unga människor till sitt tillskrivna ”kvinna”, då de har funderingar på trans men inte något direkt behov av att ändra på sitt yttre, sitt namn eller sitt juridiska kön? Vi ser att det är något knas med de där påstådda vattentäta skotten och vi ser att förväntningar och roller många gånger är dåliga för oss och vill inte riktigt ställa upp på dem. Klart det finns en skillnad på trans och trans där transsexualism (inte heller förstås en fix kategori) ligger som pendang till cis, fast bägge mer eller mindre inom den där binären. Det är därför jag förhåller mig till ”man” och de till ”kvinna”, men våra funderingar och ifrågasättanden går i samma banor. Jag nytransar på transet kan man kanske säga. Och där kan man ju väldigt lätt gå vidare till tankar om hur cis cis egentligen är och var gränsen mellan cis och trans i en vidare mening ska dras, om alls. Men det är väl snårigt så det räcker redan nu..?

Klart det är något nytt detta, som medför en del omställningar. Det är något som jag själv beslutat mig för och sett fram mot, inte minst som jag ser allt mer anledning att inte insistera på en identitet av ”ickebinär” som har kommit att sakta glida bort från en ursprunglig och mer lexikal förståelse av ordet. Jag är inte sådan att jag faller inom vad som ofta förknippas med det. Men i mitt huvud… där gör sig den förbjudna tanken påmind om att det kanske är så att alla är mer eller mindre ickebinära, och att det är detta kroppsliga och socialt förmedlade som är den väsentliga skillnaden. Och all respekt och förståelse för dem som ser det som en befrielse när de äntligen för ett formellt erkännande för vad de hela tiden vetat, men jag ser till skillnad från många andra transmänniskor ingen anledning att betrakta den här dagen som något slags andra födelsedag. Jag minns inte heller exakt när jag påbörjade behandling eller när jag fick diagnos (i den ordningen). Skulle jag högtidlighålla att vi har ett stelbent system där människor prompt delas in i två grupper där alla aspekter av något så komplext som kön förväntas sammanfalla på ett vis som de kanske egentligen aldrig gör i någon? Som försöker lura mig att jag var en annan i går? Nej, det ligger inte riktigt för mig.

Sedan finns det en bit i det här som påkallar sorg snarare än firande. Nu har jag alltså även formellt kravet på mig att backa i feministiska frågor, undvika att kvinnor eller ”ickemän” uppfattar mig som ett potentiellt hot, samt ikläda mig ansvar och kanske även skuld för saker jag inte har varit i närheten av. Missförstå mig rätt: jag tycker man alltid bör bereda särskild plats för dem med den faktiska erfarenheten; jag tycker alla ska försöka undvika att skämma andra, och eftersom män som grupp är farligare så måste de som uppfattas som sådana visa särskild hänsyn; och jag kan se poänger med att de som uppfattas som tillhörande en viss grupp agerar som tydliga motexempel på dåliga tendenser inom den. Men det låter som om man förväntar sig något mer. Något essentialistiskt faktiskt, och sådant tycker jag inte om. Och omvänt så har jag nu kanske att emot se en massa privilegier? Och jo, att det finns sådana knutna till att uppfattas som man är jag redan väl medveten om, för att inte tala om detta att antas vara cis. Och män och manlighet är på ett generellt plan socialt överordnade - tyckte jag inte det vore jag inte feminist, samtidigt som det uppenbart finns privilegier även som uppfattad kvinna. Få är nog så medvetna om sådant här som människor som har uppfattats på både det ena och det andra viset och någon enstaka gång som något ytterligare annat. Men om man ser det så där strikt nyessentialistiskt så räknar jag nu med att få raka in den oförtjänta pondusen, jobben, stålarna och brudarna – annars så ska jag reklamera den där könsmaktsordningen. Eller vänta nu… det var väl det jag var i färd med, eller?



 

Visa hela inlägget »